Eftertexterna rullar och tankarna rusar. Vad var det jag nyss fick uppleva? Jag stannar upp, lägger mig och vilar i fem minuter och bara funderar. Innan jag kommit fram till något vettigt inser jag att funderandet är ett svar i sig. Bioshock Infinite är en ny milstolpe för berättande i spel. Det spänger gränser, utmanar min hjärna och bjuder på en helhetsupplevelse som kommer att stanna kvar - och rentav göra mig lite smartare.
Precis som i Bioshock tar allting sin början med en oansenlig eka skvalpandes på väg mot en fyr. En fyr jag tack vare förhandsinfo vet kommer att ta huvudrollsinnehavaren Booker DeWitt till Raptures raka motsats: himlastaden Columbia. Mitt uppdrag verkar på förhand enkelt. Leta upp en tjej vid namn Elizabeth, föra henne till New York och bli fri ett skuldberg som redan för länge sedan passerat det obestigliga.
Men trots förhandsinfo får jag flera gånger gnugga mig i ögonen och jag blir lika imponerad som DeWitt blir när jag beträder Columbias gator för första gången. De bjuder på en ljuvlig mix av ett romantiserat sekelskiftes-USA, kombinerat med svulstiga statyer, mäktiga byggnader och kullerstensbelagda alléer.
Spontant tänker jag för mig själv att det ju är här man ska bo, och jag njuter av att strosa genom en närliggande marknad med massor av livliga stånd där jag nästan kan känna doften av kanderade äpplen och sockervadd. Jag passar även på att roa mig med lite luftgevärsskytte på pappfigurer och att bara prata med folk.
Men allt är inte frid och fröjd i Columbia. Under ytan bubblar något mycket otrevligt. Det tar ett tag innan jag inser att alla i denna idyll är vita människor som dessutom är djupt religiösa. De har tagit sin tillflykt från USA som de anser helt tappat koncepterna. Jag ställs snart inför riktigt hårdför och påträngande raslära som är som hämtad från antebellum-erans sydstater.
Jag tvingas mentalt att ta parti för det som händer, både mentalt och genom flera aktiva beslut och blir märkligt engagerad. Och det här med att hämta Elizabeth visar sig vara långt ifrån någon enkel sak. Vem är hon egentligen, varför denna sanslösa bevakning och vad innebär de konstiga val jag hela tiden ställs inför?
Irrational Games leker med min hjärna. Jag vill så gärna klura ut vad som händer, men de ligger hela tiden steget före. Undan för undan lär jag känna Columbia allt bättre och får även en chans att smaka på den steampunk-doftande teknologi som står till buds. Det inkluderar kanske framför allt en enorm klo som man kommer över tidigt i spelet. Den används i alla närstrider som ett enormt tillhygge, och kommer man nog när sina motståndare kan man elegant nacka dem eller göra brutala avslutningar för att ta ihjäl dem på snabbast möjliga sätt.
Klon dubblar även som transportmedel. Överallt i Columbia löper bergodalbaneliknande konstruktioner avsedda för varutransporter. Dessa kan man galant haka tag i och sedan glida med i vansinniga hastigheter. Hela tiden med full kontroll över vad som händer. Räkna därför med häftiga jakter och rejält med strider även när du nyttjar dessa.
Bioshock-serien vore dock inte Bioshock utan plasmider. Därför finns en motsvarighet till dessa som kallas Vigors, vilka exempelvis låter mig attackera med kråkor eller dra till mig fiender med enorma vattententakler. Upplägget påminner om Bioshock 2 där de vänstra axelknapparna sköter just Vigors och de högra vapnen. Irrational Games starkeman och Bioshock-seriens skapare, Ken Levine, har flera gånger berättat hur han velat få spelarna att alternera hur de spelar Bioshock Infinite.
Min åsikt om det är att man lyckats, och det jäkligt bra. Det finns helt enkelt inte en Vigor som fungerar på allt och vapnen är få med distinkt olika för- och nackdelar. Jag experimenterar om och om igen för att hitta den bästa kombinationen innan jag tvingas inse att det faktiskt inte finns någon. Men genom att uppgradera dem kan jag ändå hitta ett sätt att spela Bioshock infinite som passar just mig.
Dessa kloka spelmässiga beslut gör striderna i Bioshock Infinite både varierade och underhållande. Därmed är jag väl förberedd när fler och fler fiender kastas emot mig av den religiöse ledaren Zachary Hale Comstock, som till synes inte alls har några planer på att släppa ifrån sig Elizabeth frivilligt.
Striderna är både många och ofta ganska hårda, men jag slås ändå av hur ofta det faktiskt inte är någon action i Bioshock Infinite. Det här är absolut inte ett spel där fiender bara slängs mot en varpå man slentrianmässigt mejar ner dem och springer vidare. Tempoväxlingarna är kort sagt nära nog så bra som de kan bli.
Vad Irrational Games lyckas med är konstycket att berätta en historia som verkligen berör och som hela tiden utmanar mitt intellekt - samtidigt som man brassar på med de mest underhållande eldstrider jag varit med om på åratal. Vapnen är blytunga, fiendefloran är varierad och möjligheten att göra blodiga avslutningar med klon är skönt tillfredsställande. Elizabeth själv är heller inget våp som behöver övervakas, utan hon klarar sig själv och bistår rentav med assistans under striderna genom att rota fram extra ammunition, liv och liknande från fallna fiender.
Elizabeth växer dessutom som person under hela äventyret och blir bara allt mer mänsklig, vilket känns som en av spelets allra största bedrifter. Man lär sig tycka om Elizabeth och hennes personlighet utvecklas från att ha varit infantil och ovetande om världen till att sakta men säkert förstå vilken grym plats det trots allt kan vara.
Det här ackompanjeras även av hennes utseende som gradvis förändras till något mer vuxet så hon ser mer trovärdig ut i agerandet. Jag får gå tillbaka nästan 10 år till Alyx och Half-Life 2 för att hitta en lika välskriven digital partner. Och det är ett betyg som heter duga.
Men största delen av tiden med Bioshock Infinite strider man som ovan nämnt inte alls. Den spenderas istället med att insupa allt som händer på Columbia och se en spännande berättelse utvecklas på ett sätt som är omöjligt att förutse. För mig som älskar historia är det extra kul att kunna beskåda statyer av exempelvis Sydstaternas egen president Jefferson Davis, höra hänvisningar till amerikanska inbördeskrigets berömda generaler, få veta att man själv varit med vid Wounded Knee-massakern och ta del av dialoger om det kinesiska boxarupproret.
Ni förstår själva att Bioshock infinite inte är något vanligt spel. Visst kan man glatt skjuta sig igenom storyn och tycka att det var en kalastrevlig actionkaramell, men för den som vill finns det så många nyanser och så många lager av historia och filosofi att det för den påläste växer till något väldigt mycket större. Och det är just det som är styrkan med Bioshock Infinite. Det stimulerar både avtryckarfingret, fantasin och hjärnan till en underbar helhet som är absolut omöjlig att lägga ifrån sig.
Irrational Games har verkligen ansträngt sig för att få minsta lilla detalj perfekt och då behöver man inte tvinga på spelaren trams som obligatorisk multiplayer för att få sälja extra DLC. Bioshock Infinite är istället ett av de bästa spel jag någonsin har avnjutit, och det slutgiltiga beviset på att spel kan ge precis samma intellektuella tuggmotstånd som en riktigt bra bok eller film. Mitt stalltips är att 2013 års bästa spel i och med detta faktiskt redan är släppt.