Ribban har höjts rejält för vad som kan klassas som acceptabelt i actiongenren. En riktigt bra titel måste flyga omärkligt och graciöst, helst högt över förväntan och med en unik knorr som skänker spelet en säregen prägel, för att lyckas i dagens stenhårda branschklimat. Bioshock Infinite är ett bra exempel. Här blandas urcoola actionmoment med rika miljöer, smart berättande och en genomgående känsla av kvalitet. Här har man brytt sig om sin publik. Här ska spelaren känna att det inte bara var värt pengarna, utan tiden man valt att investera i produkten.
Army of Two: The Devil's Cartel är därför lätt att avfärda som ett kapitalt misslyckande. Inte minst för att det är en efterlängtad uppföljare i tredje ledet som inte bara verkar ha struntat fullständigt i ovanstående - utan också slopat eller försämrat allt som gjorde föregångarna bra. Under den inledande speltimmen ser jag och min kompis David viss potential när vi köttar fram genom Mexiko och ropar ut kommandon till varandra. "Du tar höger så rusar jag vänster!".
Det är härligt, lovande, snorenkelt och med helt okej spelkontroll som inte bjuder på några egentliga överraskningar (annat än att man måste hålla in A-knappen en stund för att ta sig ur vissa skydd vilket förstör flytet). För bokföringen ska sägas att vi spelar split-screen på projektorduk. Samma soffa alltså. Maximala förutsättningar för kul.
Men det blir inte speciellt kul. För vad som framstår som en alltför enkel inledande timme, där strategi och finess egentligen inte behöver nyttjas alls, utvecklas heller aldrig mer än så. Sex timmar in i spelet, mot slutet av kampanjen, frågar David hur många gånger vi egentligen spelat samma uppdrag nu, och jag håller med. Tillsammans konstaterar vi sorgmodigt att vi nog tyvärr just ringade in essensen av Army of Two: The Devil's Cartel.
För det som i framförallt gör EA:s trea till ett totalt haveri är den totala repetitionen i återanvändandet av samma idiotkorkade fiender som kommer rusande mot oss i samma idiotkorkade vågor. Det blir aldrig någonsin svårt eller utmanande, och om det nu råkade bli det under våra näsor så har vi sedan länge vant oss och blivit proffs på det vinnande konceptet "göm dig bakom den lådan så står jag bakom den här pelaren så skjuter vi tills alla är döda".
Skulle det mot förmodan bli skarpt läge så är det en enkel sak att rädda sin fallne kamrat. Detta sker genom ett knapptryck följt av en två sekunder lång animation. Sen är allt bra igen, vilket förstås tar udden av spänningen. Faktumet att man dessutom kan aktivera odödlighet och oändligt med ammunition så snart man byggt upp lite poäng är en annan aspekt som blir skrattretande av helt fel anledning. Särskilt med tanke på att man redan har så mycket ammunition att man aldrig behövde oroa sig för den saken från första början.
Storymässigt är Army of Two: The Devil's Cartel en enda sörja av generiska one-liners och sorgligt anonyma karaktärer. Spelets huvudkaraktärer Alpha och Bravo (bara en sådan sak) gillar att ropa "nice" och "yeah" när krig bryter ut. Om en lite extra stor fiende kommer inrusande kan de passa på att svära oroligt som för att markera att det är dags att vara på helspänn. Det är risigt, uselt, och fungerar förstås enbart som transportsträcka mellan actioninslagen.
Det här är såklart inget nytt, och jag säger absolut inte att ett actionspel behöver en bra story för att underhålla (titta bara på Crysis). Men när actioninslagen är så dåliga och fattigt konstruerade som de trots allt är så måste man verkligen hitta på något som får spelarna att vilja ta sig vidare. Varför ska jag och David fortsätta kriga om vi ändå är totalt ointresserade av den snälla politikern och den tråkiga, arga gubben med kniv när det enda som väntar runt hörnet är mer av samma traditionella skjutande - kantat av en och annan bugg till råga på allt?
Inte ens de få annorlunda segmenten, som när jag får skjuta prickskyttegevär från en helikopter eller köra jeep genom en trång marknad, känns särskilt spännande. Visst är det härligt med avbrott från vardagsmatstuggandet, men det blir aldrig allvarligare än att jag behöver sikta på en rödmarkerad tavla och hålla in avtryckaren.
Grafiken är inte heller något att hänga i julgranen. Rent tekniskt är det helt okej, i vissa stunder rentav snyggt, men det är en klen tröst när färgpaletten enbart bjuder på brunt, beige och grått. Inte ens vapnen har särskilt distinkta estetiska särdrag vilket hade gjort det ointressant att över huvud taget ta en vända in i spelets "armory", om det inte vore för att det går att ändra sin karaktärs utseende där - och justera den rent statistiska biten förstås.
I slutet av kampanjen, när vi möts av vad som mycket väl skulle kunna vara exakt samma fiendemodeller som sprang mot oss i spelets inledande timmar, kan vi bara konstatera att Army of Two: The Devil's Cartel nog mycket riktigt blivit skickat i graven. EA verkar helt enkelt ha insett spelets usla potential tidigt och därmed gett upp.
Huruvida det faktiskt är så eller inte kan vi förstås bara spekulera kring, men nog är tanken obehaglig. Å andra sidan är tanken på att EA inte skulle kunna göra bättre actionspel än såhär ungefär likvärdigt obehaglig.