Sonic and the Secret Rings

Det kunde inte ha börjat sämre. Först plågas jag av en trist inledning med röstskådespeleri och humor som smärtar. De käcka rösterna ger en konstig kontrast till de solblekta boksidorna som mellansekvenserna utspelar sig på. Dessutom spelas det konstant usel hårdrock, för hårdrock är ju så Sonic och attityd. Det borde vara en smiley som himlar med ögonen här, men jag tycker inte de gör sig i en recension. Ni kanske kan tänka in en själva. Utom ni som gillar hårdrock då. Blinkande smiley.

Sonic hamnar i boken Tusen och en natt, där hans superkrafter kommer till nytta. En onding har nämligen gått runt och varit ond, och det håller ju inte. Sådant trams bekämpas bäst med att springa runt jättesnabbt och leta ringar. Och det är precis vad jag gör. I några trevliga banor far man runt som en tätting, försöker överleva och samla på sig så mycket som möjligt.

Efter ett tag börjar jag förlåta den taffliga inledningen. För när Sonic sätter igång att springa så ger han som vanligt allt. Och det är kul med fart. Först en tur runt hela banan där det mest handlar om att gå i mål. Sen mindre utmaningar där olika delar av banorna undersöks närmare. Kapplöpningar och äggjakter varieras med flygande mattor och flottränning. Det är kul, det är varierat och jag har riktigt trevligt.

Så plötsligt märker jag - en liten mätare. Den lilla mätaren fylls upp när jag varit duktig och när jag varit riktigt duktig så går Sonic upp en level. Hör och häpna, ett Sonic-spel med rollspelselement. Vart är världen på väg? Högre level innebär fler poäng som man kan nyttja. Poängen använder man till att fördela de nya förmågor som man stöter på under spelets gång. Pimpa din igelkott rätt inför varje utmaning. Ibland krävs snabbhet och ibland aggressivitet från den lille blåe.

Det viktigaste i Sonic and the Secret rings är ändå att styrningen fungerar. Det gör den oftast. När den inte gör det så retar det gallfeber på mig. Grunden i styrningen är att luta kontrollen så att Sonic svänger. Framåt rör han sig automatiskt. Bakåt är inte lika lätt. Ibland kräver vissa banor tyvärr att man rör sig bakåt. Då känner man inte sig längre som världens snabbaste igelkott utan mer som en belgisk tjur. Sonic and the Secret Rings fungerar inte så bra när det är finlir på gång. Tur då att nästan alla banor inte kräver mer än en tokrusning mot horisonten. Synd att alla banor fungerar så.

Ibland hittar jag likheter med ett av mina absoluta favoritspel den förra Nintendo-generationen; Donkey Konga: Jungle Beat. Inte för att spelen egentligen är speciellt lika, varken estetiskt eller till utförandet. Ändå infinner sig samma känsla. Jag spelar en bana och liksom vet att det finns ett sätt att klara den med maximal precision, utan att någonsin förlora flytet. Det går att lära sig en bana exakt och det är inte förrän man verkligen gör det som man till fullo kan njuta av kontrollen. Man kan nöja sig med att klara banor för att komma vidare, men lägger man ned tid på att lära sig dem så kommer man att belönas. Det ger spelet lång hållbarhet, för dem som gillar att nöta.

Ett ganska stort gäng minispel finns också att tillgå. De räcker inte till att göra en helkväll, minispelen i Wario Ware: Smooth Moves eller Rayman Raving Rabbids är betydligt roligare, men de är ändå en kul liten bonus.

Det finns en hel del brister i Sonic and the Secret rings. Styrningen är sällan min bästa vän och jag känner ofta att jag inte riktigt förstår vad det är som händer förrän det redan har hänt. Röster och musik är helt under all kritik och striderna mot spelets bossar är inte speciellt njutbara. Det mesta är faktiskt väldigt smaklöst. Men när spelet är som bäst är det lätt att ignorera dess brister. Det finns många som hoppats på Sonic and the Secret Rings som den blåa igelkottens stora comeback. Spelet är rörigt, känns ibland slumpartat men är aldrig tråkigt. Det är inte den storstilade återkomsten som massorna suktar efter, men det är ett roligt spel. Och det ger en smula hopp om framtiden.