I torsdags var det äntligen dags! Jag hade tagit ledigt från jobbet för att hänga utanför Webhallen med några polare från klockan 7:30 till det att spelet släpptes klockan 22:00. Så med packning och stol tog jag mig till Sveavägen 39 och började snacka skit med mina två polare som redan befann sig på platsen. Vi chillade och snackade skit tills det att butiken öppnade och sen var det bara att lira lite RE5, Call of Duty: World at War och Street Fighter IV.

En av anledningarna varför jag ansåg det nödvändigt att vara där så tidigt var inte bara för att hänga med mina kompisar, utan även för att se till att jag blev en av de tio första så att jag hade en chans att vinna Resident Evil-quizzen som Webhallen skulle ha 10 minuter efter det att spelet hade släppts.

Under dagen hann vi nästan spela igenom hela World at War och Street Fightades en hel del också, men det mest intressanta var nog när de två sista deltagarna i quizzen ankom till platsen. För till skillnad från mina 7 kompisar som också skulle vara med, visste jag inte om hur mycket den här killen kunde och blev lite smått orolig, jag menar... Visst jag visste inte vad alla mina kompisar kunde heller men jag var övertygad om att inte åka hem helt tomhänt, sen kommer den här killen Mathias och det första han påpekar är att när HAN bodde i USA så hade han ALLA Resident Evil-spelen på ALLA plattformer.

Saken är ju bara den att när någon framför mig i princip säger att "jag är bäst och kommer vinna", får det mig bara att bli riktigt förbannad. För sanningen var den att jag inte ens hade tänkt på att vinna själva spelet, jag vill bara ha en Dual Shock 3-kontroll till min PS3, men när den här snubben började snacka om att han hade haft alla RE-spel och att han hade bott i USA (som om det skulle vara imponerande) fick det igång mina instinkter, det var som om Bill Contis Rocky-tema började spelas i mina öron och jag tänkte bara "den här snubben får bara inte vinna".

Jag måste erkänna att jag hade med mig ca 40 wikipedia sidor med mig i min ryggsäck och trots att jag läste igenom mycket av dem så hjälpte det inte alls med de frågorna som faktiskt var med i den slutgiltiga frågesporten. Så när kvällen kom så ställde kön sig i ordning och vi som var först fick gå in och sätta oss på våra platser för frågesporten. Som tur var visade det sig att det verkligen var ett papper som man bara skulle fylla i med A), 8), C), D)-svar och några filmklippsfrågor som man sen skulle svara på med egna ord. Som jag anade var det jag, han den där killen som hade bott i USA (Mathias) och hans syster (som han förövrigt gav nästan alla svar till) som kom längst och hamnade på prispallen.

Efter det att alla andra hade fått köpa sina spel och personalen fick rätta våra papper, blev vi tre uppkallade till mitten av "scenen" där vi först fick veta att Mr. Douche's lillesyrra hade den fina "äran" att få ta med sig den underbara filmen Resident Evil: Apocalypse hem och spela på sin PS3:a. Så då var det ju bara frågan, vem hade vunnit? Vem av oss hade gjort mest misstag och på så sett förlorat till den andra? Svaret var mycket skönare än väntat, båda hade exakt lika många fel! Vi hade båda misstagit Army of Darkness för Evil Dead respektive Evil Dead II: Dead By Dawn(min gissning, som förövrigt var bättre än hans för ED var humorlös och det var en rolig scen vi fick se).

Vår andra gemensamma felgissning var året då George A. Romero's fantastiska zombie-mästerverk Night of the Living Dead kom ut, och det var denna fråga som skulle avgöra allt. Det blev så att den som gissade på det årtalet närmast det rätta svaret skulle vinna första pris. Mathias hade gissat på 1963, och jag på 1969, det rätta svaret var 1968. Jag skrek av glädje, inte för att jag hade sparat 849 spänn, inte för att RE5 nu låg i min hand och inte för att mina kompisar alla skrek med mig av glädje, utan för att HAN inte hade vunnit! HAN hade inte fått spelet, och HAN var tvungen att inse att han inte nödvändigtvis var bäst på Resident Evil! Efter lite bilder och videointervjuer fick jag och mina kompisar sticka hem till och spela våra spel.

Jag ska ta några av frågorna här så att ni som läser detta kan vara med och leka själv, men jag gör en särskild blogg för det senare. Dock ska jag tacka mina kompisar som var med på denna sköna dag! Timo, Ante, Adam, Alex, Carl, Camilla, you guys rule!

Sen har vi två stycken GR-medlemmar som jag måste tacka speciellt, Janiator och Chaz90! Med er två på GR har jag bara en fråga kvar att besvara "WHERE'S MY MOTHAFUCKIN' SKULL?!"

BTW här är en länk till bilder/video från eventet: http://www.webhallen.com/list_group.php?avd=1&group=1260

Tja alla! Jag tänkte inleda en blogg-serie som ska handla om saker jag stör mig på inom TV-spel. Inte om saker i industrin utan saker som ofta av någon dum anledningen spelutvecklare eller deras idiotiska producent (jag kollar åt ditt håll Noah Heller) tycker att vi ska stå ut med eller kanske till och med tycka om i deras spel.

Däremot ska detta inte bli en totalsågning utan mer som ett facit för vad som kan ses som rätt och fel. Jag tänker hålla mig till ett ämne per text och ska försöka lägga upp det så gott jag kan. Med detta sagt tänkte jag börja med något jag just har börjat ta mig in på än en gång i och med det att jag började spela Alone in the Dark till min 360. Ämnet jag tänkte diskutera är den konstanta användningen av minnesförlust inom spelindustrin. Jag bör även nämna att spelen jag kommer nämna kommer ha en viss mängd spoilermaterial i sig så jag skriver detta på en gång: SPOILERVARNING!!

OK, vi har förmodligen alla spelat något spel med åtminstone en karaktär i sig som lider av minnesförlust och oavsett vad fan du försöker göra i spelet är allt den karaktären kan säga på något sätt kopplat till "Vem är jag?" Dessa karaktärer oavsett om de är huvudpersoner eller biroller i spelet i fråga, har ungefär blivit som de där läskiga japanska småtjejerna i Ringu-filmerna i och med att de först fick oss att bli lite fascinerande men nu när ett spel/film marknadsförs med dessa karaktärer i sig vet vi att chansen att det blir något som överraskar oss är ungefär 10%. Vi har nämligen hört det mesta förut och oavsett om spelet i fråga försöker chocka oss eller bara försöker ge oss en anledning att vara smått nyfikna har det istället blivit något helt annat, något som är närmast parodiskt. Jag tänker visa bra samt dåliga sätt att använda sig av minnesförlust i spel på bara för att påvisa att bara för att de spel som använder hela konceptet fel oftast är skitdåliga innebär inte det att det inte finns några spel som utnyttjar det på mästerlig nivå. Jag tänker börja med de dåliga

- Jag har redan nämnt Alone in the Dark (ett namn som ni som följer detta kommer höra MÅNGA gånger under seriens gång) som inleds med att Edward Carnby vaknar i et höghus i New York utan at veta vem han är och bara snackar om MIG, MIG, MIG och för att göra saken värre även gör detta med en väldigt otrevlig ton. Jag har inte kommit till den punkten då jag kan säga vad det är han har glömt bort men saken är den att spelet hittills inte har lagt upp handlingen som intressant nog för mig att ens bry mig vad fan denna gnälliga gubbe med ett stort ärr över vänstra ögat har glömt!

- Shadow the Hedgehog är en till spelkaraktär vars minnesförlust har hjälpt till att förstöra annars i princip helt kompetent handling. Problemet denna igelkott har är inte at han är otrevlig (visserligen är han det också) utan är istället en kombination av hans konstanta klagomål på hur jobbiga alla andra är och hur fantastisk hans förbannade döing till kompis Maria var. En annan sak som gör Shadow jobbigare än Edward är just det faktumet att hans minesförlust har varit i fokus i 3 hela spel i och med Sonic Adventure 2, Sonic Heroes och hans egna spel Shadow the Hedgehog. Jag menar herregud! Hur många gånger måste den här dumma emo-kotten bli påmind om vem han är?! Seriöst, i fallet Shadow the Hedgehog önskar jag att JAG hade minnesförlust.

- Sen har vi alla lite mindre värdiga som inte ens förtjänar en egen kolumn utan får istället dela med resten. Hayate i Dead or Alive2 led av sin dumma minnesförlust, den där fjanten vars namn knappt behöver nämnas i Resident Evil: Gun Survivor trodde han var en Umbrella-chef (as if!) och den där okarismatiska snubben i Lost: Via Domus är bara några av de tråkiga minneslösa spelkaraktärerna som finns ute i spelvärlden.

Sen har vi de bra exemplen, som jag faktiskt måste erkänna fortfarande jämnar ut kurvan eftersom de spelen som använder minnesförlust som ett bra medel att berätta sin handling med oftast har grymt bra handling. Här är de bästa exemplen jag kan komma på för tillfället.

- En sak som verkar göra skillnaden mellan bra och dålig användning av minnesförlust är hur centrerad denna del av handlingen är. I Alone in the Dark, Shadow the Hedgehog och i Lost: Via Domus är allt karaktärerna bryr sig om sig själva och vilka de är, men I ett spel som till exempel Bioshock har 2K istället valt att inte göra det uppenbart att din karaktär en slider av minnesförlust utan har istället gjort honom till en tystlåten man vars enda dialog i hela spelet citerar hans egna föräldrar för att få oss att tro att denna kille vet vem han är trots att han egentligen inte har någon aning själv. Det som i slutändan går att visa upp är ett otroligt kraftigt hantverk som inte bara är otroligt snyggt att titta och lyssna på utan även att tänka på efter man har slutat spela det. Får se om tvåan kan få mig lika engagerad, för jag förblir en tvivlare.

- I spelet XIII spelar man som en man som tydligen är en hemlig agent. Han kommer själv inte ihåg det alls men eftersom alla identifierar honom som agent 13 måste han ju vara det, eller? Saken som får en att tvivla på detta är dock att inte bara verkar han se ut som den mannen som alla tror att han är, men mannen i fråga ska tydligen vara död. Inte bara av en olyckshändelse heller utan under spelets gång får man veta att det finns en yrkesmördare som är helt säker på att han har knäppt agent 13 och att den man spelar som inte kan vara honom. Spelet kanske inte är lika storslaget som Bioshock men det är förståeligt varför Ubisoft bestämde sig för att göra spel av serietidning.

- Jag måste medge att jag sparade den bästa till sist. För det spelet som jag tror mer än något annat förstörde chansen för nya spel att använda sig av minnesförlust för sina plot twists är Bioware episka mästerverk Star Wars: Knights of the Old Republic där man genom hela spelets gång är för upptagen med att försöka rädda galaxen för att egentligen hinna ställa frågan om varför man inte vet vem man är eller varför man har återfunnit kraften. När det sen mot spelets gång visar sig att den onde Sith lorden Malaks mästare Revan som man har hört nämnas samt sett i flashbacks visar sig vara ingen mindre än du själv kan man inte annat än häpna och klappa händerna åt Biowares berättande som inte ens har gvivit en tid att tänka sig tanken att detta skulle kunna vara fallet.

Det finns många fler exempel jag skulle vilja göra, det finns gränsfall som bör nämnas som till exempel Silent Hill 2 och Silent Hill 3 där huvudrollen har glömt/förträngt något som är grunden till hela deras existens, eller Cloud från Final Fantasy VII som tror att han har gjort saker som i själva verket Zack har gjort. Så hur kommer det sig att jag hackar på minnesförlusten som plot device trots att jag faktiskt gav fler bra exempel än dåliga i slutändan? Tja, förutom Bioshock så är de andra exemplen från förra generationen eller ännu äldre och det kommer bara fler och fler dåliga exempel av denna trend och jag vill därför att utvecklare slutar använda denna kliché i onödan och tänker lite mer innan de bara slänger in detta i sina spel (och min andra kärlek, film för den delen också). Till nästa gång, käre läsare och kom gärna med mer förslag samt argument, jag vill höra era åsikter mer än någonting annat!

PS: Ber om ursäkt att det blev så långt ;-)

Tja... Idag var det typ bara jobbet som gällde, hela dagen. Men en sak ändrade dagen ganska ordentligt. Idag träffade jag nämligen Th3 End för första gången. Face to face, av ren chansning så konstaterade jag att han var en kille jag känner igen från vårt gamla gymnasium och jag kände mig tvungen att ta tillfället i akt och fråga om det var han och det var det ju of course ;-) Lite småroligt jämfört med resten av dagen som bara blev värre med tanke på att Killzone 2 låg uppe i mitt skåp och väntade på mig och att min mamma skulle hämta Sega Mega Drive Collection och den där Resident Evil: Degeneration på Blu Ray åt mig på kvällen. Nu har jag sedan jobbet slutade hunnit se Resident Evil: Degeneration och trots att jag hade låga förväntningar var den nästan värre än jag hade kunnat hoppas. Dåliga animationer, stelt röstskådespel och halvtaskig handling jämnas ut av de stundtals intressanta dialogsektionerna och bra miljöer och filmen landar faktiskt på en ganska stabil tvåa, dock hade jag hoppats på att bli mer överraskad eftersom denna film faktiskt kn förknippas till spelen. Den konstigaste saken med hela filmen är att Leon ALDRIG rör en enda min, om det är så Capcom och deras filmbolag tror att man ska få sin karaktär att se "cool" ut borde de kolla på vad Square Enix gjorde med Cloud och Sephiroth i FFVII: Advent Children, för om inte den filmen fanns skulle jag kanske se denna film som ett någorlunda intressant verk från ett tekniskt perspektiv. Som det står nu så har Square Enix's Advent Children (som för övrigt också är medelmåttig) fortfarande kronan för bästa spelfilm direkt gjord av ett spelföretag (i alla fall i det datoranimerade fältet). Nåja, ska iväg och spela lite innan jag sen sover, för imorgon kommer Silent Hill: Homecoming och det ska gejmas! Hörs och syns mina kompisar.

I fredags kväll fann jag mig inför ett stort dilemma som jag inte riktigt visste hur jag skulle lösa. Mina jobbarkompisar (en söt tjej ibland dem, just throwing that out there:P) ville att jag skulle hänga ut på krogen och umgås, medan några andra kompisar av mindre socialkompetens vill att jag skulle hänga med på den nya Friday the 13th och se Jason mörda 30-åringar som ska låtsas vara 17. Och eftersom jag är tokig valde jag såklart filmen över chansen att få till det med en söt tjej.

Saken är den att jag verkligen gillade filmen, det var lite störigt att höra publiken skrika och fjanta sig som om de aldrig hade sett en Jason-film förut (vilket de förmodligen inte hade gjort om man tänker efter), min kompis råkade också vara den enda människan i den 750-personers-publiken som hade en hockeymask på sig vilket borde visa var han står. I alla fall, filmens mördarscener var inte så bra eftersom det bara var klassiska machet-hit och yxa-dit, men själva stämningen och handlingen var ganska så klockrent platserad. Enda problemet är att det knappt känns som om dessa filmer är skräck längre utan mer som en sorts skräckinfluerad actionfilm (tänk Resident Evil 4, fast film) och trots att det är skönt att titta på så saknas det skräck, och när tjejerna i salongen skriker sig hesa över minsta lilla skräckliknande moment så sitter jag bara där och undrar vafan det är för folk jag sitter med.

Jag gillade också rollistan som består av den alltid sköna Jared Padalecki (från serien Supernatural ), Amanda Righetti (som bland annat har varit med i O.C. som Kirsten Cohens syster Hallie) som inte är något speciellt, men väldigt söt. Sen har vi även ett gäng sköna biroller i from av Danielle Panabaker (James Woods dotter från serien Shark), Aaron Yoo (som spelade Shia LeBeoufs bästa kompis Ronald i Disturbia) och sist men inte minst har vi Travis Van Winkle som spelade den ack så klockrena skitstöveln som var tillsammans med Megan Fox i början av Transformers och han spelar återigen en stor jävla über-douche som man inte kan hjälpa att nästa gilla lite för allt hans skitstövleri (ja det är ett ord, faktiskt) och med dessa i åtanke ger de filmen ett klart plus eftersom framförallt Jared Pedaleckis Sam och Amnda Righettis Hallie har varit viktiga karaktärer för nmig personligen och jag skulle nog se vilke smörja som helst dom var med i.

Jag antar att det är ungefär samma sak som att jag oundvikligen kommer befinna mig i en biosalong innan året är slut för att se nya Street Fighter: The Legend of Chun Li enbart för att Kristen Kreuks söta och sorliga Lana Lang från Smallville fortfarande äger mitt hjärta.

Jag känner att jag har kommit ifrån min poäng, men jag antar att det jag vill ha sagt är att filmen i sig var klart sevärd för den som inte vill tänka så mycket och om ni vill ha kul med några kompisar så är det den filmen jag föreslår att ni går och ser på bio just nu. Jag själv ska iväg och kolla lite John Wayne nu, see ya!

Idag har jag varit inne i stan och slösat pengar på diverse skit. Filmer och spel är trots allt det enda denna kille behöver för att överleva (förutom mat och vatten, typ) och med lite mer skit i form av en maffigare utgåva av Tobe Hoopers Texas Chainsaw Massacre ,Roger Comans She Gods of Shark Reef, den tokusla uppföljaren The Neverending Story: The Second Chapter och John Halas och Joan Bachelors tecknade version av Animal Farm från 1954, kunde jag i alla fall känna mig någorlunda nöjd med mina bortslösade pengar (eftersom till och med ett skitspel i form av Jumper: Griffin's Story lyckades hitta sig hem). Kvällens underhållning har hittills varit Animal Farm som var riktigt bra för en tecknad version av en bok som har berört mig ganska ordentligt, och jag kan bara säga att om detta var den första tecknade långfilmen producerad i England så gjorde de ett fruktansvärt bra jobb rent stilmässigt. Nu ska jag se den ack så kritikerhyllade Ung Rebell med James Dean, och trots att jag inte har sett mer än de första minuterna förut så är jag grymt förväntansfull då Jimmy Dean själv alltid har verkat vara en ganska så intressant människa (och vilken kille som helst som pekar ut Mongomery Clift som sin idol är bara för smart). Jag förväntar mig inte att de flesta människor som kollar in denna blogg kommer veta vad fan jag snackar om, men jag kände behovet att lätta på trycket i väntan på att mina nya filmböcker kommer med poste nästa vecka (böckerna i fråga är bland annat Francois Truffauts analytiska bok om Hitchcock, soamt en skolbok som handlar om min favorit genre, film noir), i alla fall, nu ska jag se James Dean skrika åt sina föräldrar. Ha en bra kväll alla!