David sätter sig ned med Xbox 360

Vi var alltså kallade på pressträff hem till Joanna Darks lägenhet i centrala Stockholm. Såsom varande mitt första reportageuppdrag för Gamereactor var jag lite nervös innan vår käre nyhetsredaktör anlände och med van hand kunde lotsa mig igenom procedurerna. Efter en presentation av maskinen, Xbox Live och lite annat småbus lämnades vi fria att efter bästa förmåga slå oss fram till en maskin och spela. Benke hade ju prövat alla lir på X05 och lät därför mig välja första anhalt.

Det blev Joannas sovrum och Perfect Dark Zero. Jag tillhör den minoritet på redaktionen som faktiskt gillade det första Perfect Dark så det var med stor nyfikenhet jag greppade den slimmade 360-kontrollen. Det fanns två uppdrag att välja på, ett i tunnelbanan och ett bland hustaken i Hong Kong. Det fick bli hustaken. Och visst var det snygga hustak. Kontrollen var tajt och Joanna lydde de flesta vinkar utan problem. Lite reservation för "cover"-funktionen -tryck på A och ta skydd i tredjeperson, ungefär som i Kill witch- som jag inte riktigt kom överens med. Den var visserligen kul, men fungerade typ varannan gång. Kan dock vara en vanesak. Högt tempo och ösig musik hela vägen, Rare har alltid haft duktiga kompositörer. Massa grafiskt lull som våt, glänsande asfalt och oskärpeeffekter. Lite småbuggigt dock med instabil skärmuppdatering och fiender som blev osynliga. Lotsades igenom hela nivån med hjälp av blå pilar på marken; effektiv men lat bandesign. Överhuvudtaget en väldigt linjär bana där det gällde att ta sig från punkt A till B utan alltför mycket krusiduller och skjuta på allt som rörde sig. Fienderna var inte överdrivet intelligenta, men jag fegade på Agent (lättaste nivån) så mer är kanske inte att förvänta. Banan avslutades med en hård bossfajt mot en svävarhelikopter nere i hamnen bland snygga vattenreflektioner och ännu snyggare isblock. Bossen var dock en rätt okomplicerad affär där gällde att peppra på och ta skydd. Hade hoppats på ett mer krävande upplägg, till exempel att man var tvungen att zooma in och träffa speciella punkter på bossen eller liknande. Knäckte den i alla fall med ett välplacerat skott från Joannas Magnum innan det var dags att ta sig vidare.

Nästa anhalt var Project Gotham Racing 3 som höll till i vardagsrummet. Det fanns en bil och en bana tillgänglig så det var svårt att få något allomfattande begrepp om det hela. Å andra sidan var banan Las Vegas och bilen en Ferrari 348 TB så jag ska inte klaga allt för mycket. Körkänslan var bekant och alla nedlagda timmar på föregångaren gjorde att jag snabbt kände mig tillrätta även här. Det gick att sitta inuti bilen och titta sig runt i förarmiljön med den högra styrspaken, som i Star Wars: Rogue Leader. Allt var väldigt, väldigt snyggt med solstrålsglänsande metalliclack, reflektioner och fartblur. Den grafiska inriktningen verkar ha gått åt ett lite färggladare håll, men det kan vara så att det var utmärkande för just Las Vegas-banan. Prövade att krascha Ferrarin för att kolla in skadesystemet. Min röda springare fick ta några rejäla smällar men såg ändå förvånansvärt hel ut vid målgång. Kanhända är det biltillverkarnas strikta licensavtal som sätter käppar i hjulet, hade så klart varit roligare om det gick att kvadda bilarna lite mer.

Vi tog oss vidare, in i gymet och Dead or Alive 4. Spelhistoriens snyggaste och mest välmodellerade höns pickade korn i bakgrunden då Benke spöade min mustaschprydda rumpa i tre stenhårda matcher, trots att jag spelade med en skön svart snubbe i glansig tellytubbiesdräkt. I de första tre ronderna försökte jag anfalla Benke med blockeringsknappen så att uttala sig om spelmässiga förändringar överlåter jag till Peter eller någon annan mer insatt. I ärlighetens namn såg jag ingen större spelmässig eller grafisk skillnad från trean, men det är säkert bara min fatala okunnighet i ämnet.

Efter det frustrerande nederlaget tog jag ut lite aggression på en närbelägen sandsäck innan vi drog vidare till Kameo: Elements of Power. Rares tredjepersonsäventyr verkade vara i det närmaste färdigt med fungerande menysystem och polerad grafik. A, B, X och Y används för att morfa Kameo till olika skepnader och avtryckarna används för hopp eller attacker. Mycket smidigt system som snabbt satte sig i ryggmärgen. Spelade som arg planta, taggig björn och stort stenklot, alla tre med olika egenskaper och specialattacker. Mäktigast var scenen då en hästburen Kameo ställs inför en armé av tusentals orcher, helt jämförbar med någon av de pampigare scenerna ur Sagan om Ringen. Störtdiggade den välkomponerade musiken som verkligen gav spelet stämning. Återigen, Rare har några av branschens bästa musiker och är ett av få företag som satsar på att skriva egen musik istället för att bara licensera till sig listpop. För att fortsätta temat "vackra fåglar på Xbox 360" kan jag berätta att Rare även petat in en svan som gled omkring i en damm i slottsträdgården. Både svanen och vattnet var väldigt vackra och Benke menade att han skulle kunna sitta och titta på svanen hur länge som helst. Jag började precis bli lite orolig för min kära kollega då en vänlig men bestämd PR-kvinna från Microsoft föreslog att vi skulle röra på oss. Jag snodde med mig en muffins och en Loka och smugglade ner dem i presspåsen som vi fick på vägen ut. Den innehöll för övrigt en schysst fleecetröja med Xbox 360-motiv som jag å Benke har skrutit vitt och brett om för övriga redaktionen.

De kontroller vi spelade på var inte trådlösa av praktiska skäl, men var annars mycket behagliga och intuitiva att ha att göra med. Lätta och smidiga med logisk knapplayout som blandar det bästa av Controller S och Dual Shock. Det var dock inget spel som på allvar fick mig att tappa andan och kippa efter luft. Den där wow-känslan infann sig inte riktigt, även om det var en mycket underhållande kvartett som visades upp. Kanhända är det så att nästa generationskifte inte kommer bli lika dramatiskt som det förra, kanhända är det svårt att få en rättvis uppfattning av ett spel när man har en överentusiastisk göteborgare som hoppar i soffan bredvid en och äter kycklingwraps. En intressant eftermiddag på det hela taget dock och jag ser fram emot att tillbringa mer tid med Microsofts runda låda och dess spel.

Bild 1: En namnskylt. Visst är det ordning och reda med Joanna Dark.

Bild 2: Benke utforskar 360:s menysystem iklädd bister min.

Bild 3: Konstnärlig närbild på Xbox 360:s front.

Bild 4: Här hade Joanna slarvat lite med städningen dock. Både underkläder och pistol låg och skräpade i sovrummet.

Bild 5: Stulen muffin smakar bäst.

Bild 6: Muffin, Loka och mitt första presskit.

Bild 7: Här spelar jag Perfect Dark Zero.

Bild 8: Jag demonstrerar mina kampsportstalanger för Benke i Joannas gym.

Bild 9: Benke sa åt mig att kolla på honom och le. Det här är resultatet.

Bild 10: Joanna hade ett maffigt vardagsrum.

Bild 11: I sovrummet var det mer spartanskt, men man ska inte klaga.

Bild 12: En bild till från Joannas vardagsrum. Det var en njutning att spela Project Gotham Racing 3.