The Elder Scrolls IV: Oblivion

Jag stiger ut i ljuset och blinkar mot solen, med vätteblod på mitt svärd och kejsarens amulett i min hand. Kejsaren är död, och hela Tamriel är på väg mot en katastrof av bibliska proportioner. Med sina sista ord bad han mig hitta den siste arvingen och lade världens öde i mina händer. Det skiter jag i. Jag blickar bort mot horisonten, över det glittrande vattnet, förbi de solbelysta ruinerna, där de skogsklädda bergen möter himlen. Dit ska jag. Världen får klara sig utan mina hjältedåd ett tag till.

Tio minuter senare har jag hunnit en bra bit upp längs sluttningen. Marken är täckt av växtlighet och fåglarna kvittrar. Det hela är mycket idylliskt, tills musiken plötsligt blir hotfull. Jag hör morranden men kan inte se något i det höga gräset, så jag backar upp på en liten klipphäll för att få överblick. Där, längre upp ser jag något mörkt som närmar sig. Jag kastar ett eldklot mot vargen som fattar eld men störtar mot mig. Jag tar sats och svingar mitt svärd. Jag träffar den i sidan och vargen tumlar livlös förbi mig och rullar nerför branten. Jag följer den med blicken och tittar sedan upp. Långt där nere vid sjön, flera kilometer bort, ligger ön där jag började och den kejserliga huvudstaden, och bortom det kan jag nästan se hela vägen till rikets gräns i söder. Mitt äventyr har precis börjat och jag är redan förälskad i Oblivion.

Det hela börjar ungefär en timme tidigare med ett strålande intro som känns otroligt filmiskt, med Patrick Stewart (Star Trek, X-Men) som kejsaren som beskriver sin nära förestående död. Musiken, återigen signerad Jeremy Soule, är magnifik. Men själv sitter jag inlåst i en stinkande cell där min medfånge på andra sidan korridoren kommer med skamliga förslag.

Jo, jag är mörkalven Silver Madell igen, nu mer detaljerad än någonsin. Oblivion använder FaceGen, ett verktyg som bokstavligen ger oss kontroll över varenda detalj i ett ansikte. Så jag sitter i en kvart eller så och pillar med storleken på näsborrar, höjer pannan, justerar toningen under ögonbrynen och förminskar underläppen en aning, och så vidare, tills jag är helt nöjd. Den enda begränsningen är ett det inte går att göra skägg, bara skäggstubb (inte för att Silver behöver något).

Som i Morrowind finns ett flertal olika raser med olika förutsättningar och utseende, från de kattliknande khajiiterna och ödlefolket argonierna till orcher, alver och människor av olika slag. Med mitt ansikte klart sätter spelet igång och under den följande halvtimmen lär jag mig alla färdigheter jag kommer att behöva, innan spelet ställer den slutgiltiga frågan om vilket yrke och vilket stjärntecken jag vill ha. Överhuvudtaget börjar Oblivion på ett mycket bekvämt sätt som ger en bra grundplåt, både vad gäller utrustning och erfarenhet, istället för att bokstavligen släppa av en mitt i ingenstans som både Daggerfall och Morrowind gjorde sig skyldiga till.

Liksom sina föregångare Arena, Daggerfall och Morrowind är Oblivion ett lika makalöst som gigantiskt rollspel där valfrihet är det absolut viktigaste. Det finns ingen som säger åt mig hur jag ska spela, utan jag kan hitta på precis vad jag vill. Vill jag bli rikets främste krigare och vinna ära i gladiatorarenan? Eller vill jag bli en mästertjuv som plundrar de rikaste herrgårdarna? Eller vill jag utforska glömda ruiner och ta mig genom dödliga fällor? Eller, eller, eller, i all oändlighet. Det är bokstavligen jag själv som bestämmer, och det är helt fantastiskt.

Men Morrowind följde samma ljuvliga recept och det hade sina brister. Framför allt var det en ganska torr och tråkig värld. Det var också rejält obalanserat och lätt att missbruka genom att hitta mäktiga föremål tidigt i spelet. Och striderna, något av det viktigaste i spelet, kändes sterila och långsamma. Oblivion är större på alla sätt, och det kejserliga Cyrodiil är betydligt mer varierat än vulkanön Vvardenfell. Omgivningarna är strålande vackra med en blandning av realistisk orörd natur och olycksbådande grottor och ruiner samt olika städer med säregen arkitektur. För att inte tala om själva demonvärlden Oblivion som i sin utstuderade ondska påminner om Doom 3, fast dubbelt så stämningsfullt. Arga demoner anfaller oavbrutet, offren stönar från sina järnburar och små ettriga mekaniska minor hoppar upp i ansiktet på mig.

Allt från fiender till de skatter jag hittar anpassas till min nivå, så att spelet alltid är en utmaning. Det innebär för övrigt att spelet aldrig tar slut - med jämna mellanrum återställs innehållet i besökta grottor med nya monster och prylar så att du aldrig kan få slut på saker att göra. Jag sprang runt i skogarna från början och slogs med enstaka vargar och arga råttor, men tjugo nivåer senare stötte jag på lömska skogsväsen och stora troll. Och framför allt är striderna både snabba, dynamiska och spännande, mycket tack vare den lysande fysikmotorn. I Morrowind var det hela tiden siffror som avgjorde om du träffade eller inte. Här är en träff en träff, sedan är det vapnet och karaktärens skicklighet som avgör hur mycket skada den gör.

Oblivion använder samma läckra fysikeffekter som Half-Life 2 där varje föremål eller död kropp reagerar verklighetstroget enligt Newtons alla principer. Särskilt de olika magierna blir löjligt underhållande då en kraftfull eldboll kan få inredning att flyga runt eller telekinesi kan lyfta upp saker på avstånd likt vår älskade Gravity Gun. Men trots allt medvetet experimenterande är det de omedvetna effekterna som gör spelet så läckert. Att missade pilar studsar mot stenväggarna medan jag duckar för att förbereda en besvärjelse. Att jag kan utlösa fällor med ett välriktat kast. Att den där bägaren jag vårdslöst ställde ifrån mig faller ner från hyllan och välter ett par vinflaskor.

När jag slutligen lekt av mig och fyllt hamnen i Anvil med både flytande och sjunkna föremål blev det dags att börja göra något åt det där med kejsarens amulett. Det tog inte lång tid att hitta den sanna arvingen till tronen, lite bökigare var det att övertyga honom att ta jobbet och se till att han blir en bra härskare. Jag älskar den lilla originella vändningen, att man själv som spelare inte är huvudperson och den förutbestämde befriaren.

Vi slipper också ologiska konstruktioner som att jag, som kanske råkar vara en kattvarelse eller en ödla, skulle vara kejsarens barn. Återigen, friheten framför allt. Det ska också påpekas att spelet går att klara oavsett vilken väg man väljer. Gladiator, vampyr, lönnmördare, svampplockarhippie, alla kan ta sig till slutet. Numera finns också användbara förmågor som aktiveras när man blivit tillräckligt bra på en färdighet, så det lönar sig att specialisera sig. Förut var man praktiskt taget tvungen att göra lite av varje, lite svärd, lite eldbollar och lite smygande, men spelet har balanserats så att alla klarar sig utmärkt.

Tack vare det avancerade ansiktsverktyget har Bethesda lyckats göra unika ansikten på varenda människa (eller alv etc.). Resultatet är dels att världens känns ännu mer levande och verklig, men också att det nya sättet att övertala folk fungerar strålande. Med en blandning av smicker, skryt, skämt och hot och genom att tolka deras ansiktsuttryck kan du få vem som helst att tycka om dig. En bister lord kan helt plötsligt vilja sälja hus åt dig, en girig köpman sänker priserna och en skitig tiggare viskar plötsligt hemligheter som kan leda dig vidare i ett äventyr.

Både civila och fiender styrs av en avancerad artificiell intelligens som ger personerna olika mål och sedan låter dem lösa dessa på ett smart sätt utifrån sina moraliska regler. En gång råkade jag stiga på i ett hus där innehavaren låg och sov. Hon vaknade när jag gick närmare (i mina tunga skor) och bad mig vänligt men bestämt att gå. Det är fascinerande att bara sätta sig ner och se vad som händer runtomkring. Så du kan till och med ägna dig helhjärtat åt stadslivet och att interagera med folk i allmänhet på ett civiliserat sätt, utan att drämma dem i huvudet med en hammare.

Silver är förstås en snäll flicka och drämmer inte gärna hammare i huvudet på folk, så det passar alldeles utmärkt. Istället för att (som vissa andra på redaktionen) stjäla första bästa riddjur och störta iväg med stadsvakterna i hasorna bestämde jag mig för att förtjäna min häst. Det tog ett tag, men när jag äntligen hade skrapat ihop guldpengarna som behövdes kunde jag helt plötsligt uppleva Tamriel från hästryggen. Att kunna resa runt snabbare är förstås praktiskt, även om spelet numera låter dig "teleportera" till alla platser du redan varit på. Jag gillar också realismen i hur hästen faktiskt försöker vandra hemåt om du har stulit den, eller går omkring och betar när du inte använder den.

Hela designen är gjord för 360-versionen med stora tydliga menyer, snabbknappar och lättläst text, och precis samma design används på PC, så därför känns det faktiskt lite bakvänt att spela med tangentbord och mus, även om detta ger lite bättre precision med avståndsvapen. Om några år när standard-PC:n kommit ifatt och hobbyutvecklarna fått leka med skaparverktygen i Oblivion lär dock PC-spelet bli överlägset, precis som med Morrowind. Xbox 360- och PC-versionerna är praktiskt taget identiska, men det krävs en rejält kraftfull dator för att få ut samma prestanda. Vår testdator med två gigabyte minne och ett Radeon X1800-kort hade lite fler effekter och aningen högre upplösning. Slutsatsen är dock att Oblivion faktiskt är ett äventyr man hellre upplever i soffan.

Något som alltid imponerat med Elder Scrolls-serien, långt innan feta fysikmotorer och kilometerlång sikt, är hur genomarbetad själva spelvärlden är. Det finns en lång historia och hundratals böcker som berättar både onödigt strunt och intressant fakta, vilket gör att forskare är ännu en av många fascinerande karriärer du kan ha i spelet. Att de du möter ibland syftar på det som hände i de tidigare spelen bidrar ytterligare till att Tamriel känns som en levande och verklig värld.

Det finns så mycket mer att berätta och så mycket mer att uppleva, men det tjänar egentligen ingenting till. Jag har förstås inte sett alla fyrtio kvadratkilometer, gjort alla hundratals uppdrag, sett alla nittiofyra tusen utplacerade träd och träffat alla tusentals karaktärer, och din resa genom Cyrodiil kommer att bli helt olik min. Men det är det som är tjusningen med spelet och det är därför Oblivion är det bästa rollspelet någonsin.

---------------------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
Min första kontakt med Elder Scrolls-serien blev Daggerfall, som jag på Mikael Sundbergs inrådan började spela månaderna innan Morrowind lanserades. Då var spelet lågteknologiskt och ganska fult, men jag hänfördes fullständigt av den enorma friheten och de fullständigt vettlöst stora ytorna man kunde röra sig över. När Morrowind väl kom var jag fast och det tog faktiskt rollspelandet steget längre än sin föregångare och egentligen har jag haft svårt att se vad som skulle kunna förbättras ordentligt till Oblivion, mer än självfallet grafiken.

Bethesda Softworks överträffar dock sig själva med råge i Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag inser precis vad de tidigare spelen saknat som detta har - nämligen vanlig hederlig spelbarhet. Plötsligt är inte Elder Scrolls bara störst och mest omfattande, utan även mest njutbart. Striderna går supersmidigt och ser riktigt häftiga ut. Jag känner mig verkligen som en hjälte när jag i rollen som redguarden "Primus" ger mig ut på mitt alldeles egna äventyr. Världen ligger för mina fötter på ett sätt jag inte tidigare trodde var möjligt.

Allt är så sömlöst hopfogat och man glömmer nästan att man spelar ett spel. Jag talar med människor som ofta känns mer levande än mina riktiga vänner i online-rollspelet Final Fantasy XI, alla menyer är lättillgängliga trots sanslösa mängder innehåll, världen omkring mig lever (jag kan nästan känna hur omgivningarna luktar) och vad som ska hända är helt upp till mig och mina beslut. Precis såhär ska ett rollspel se ut och jag har svårt att se hur något annat spel i genren ska kunna överträffa det utsökta konstverket Oblivion. 10/10

De första 20 bilderna i 4:3-ratio är från PC-versionen. De andra, i 16:9-format, är tagna från Xbox 360-spelet

---------------------------------------------------------------------------------

Rekommenderade systemkrav:
3 Ghz Intel Pentium 4 eller motsvarande
1 GB RAM
ATI X800-serien, NVIDIA GeForce 6800-serien eller bättre grafikkort

Minimumkrav:
512MB RAM
2 Ghz Intel Pentium 4 eller motsvarande
128MB Direct3D-kompatibelt grafikkort
8x DVD-ROM-drive
4.6 GB hårddiskutrymme