Dreamfall: The Longest Journey

Det vore lögn att kalla äventyrsspelen för en blomstrande genre. Övergången från klassiska peka-och-klicka-spel till den moderna variant som började någonstans 1998 med spel som Grim Fandango blev skakig och de forna äventyrsmästarna Lucasarts och Sierra drog sig båda ur genren för att ägna sig åt annat. 1999 släppte Funcom det kritikerrosade och allmänt omtyckta The Longest Journey, ett hederligt peka-klicka-spel.

Sedan dess har genren tagit en ny gestalt som ofta blandar inslag ur andra genrer, men fortfarande med fokus på problemlösning, dialog och handling. Men därav inte sagt att det inte längre görs äventyrsspel, om än i betydligt lägre takt än förut. Bra exempel på detta är Broken Sword: The Sleeping Dragon som släpptes häromåret, pinsamt roliga Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude, det underskattade Playstation 2-äventyret Shadow of Memories och för den delen det actionladdade Outcast. Allihop spel som blandar en karaktär som styrs i realtid med de stora mängder dialog, pussel och i vissa fall action som kännetecknade de gamla peka-klicka-spelen.

Dreamfall är ett typexempel på det moderna äventyrsspelet med inslag av alla tänkbara genrer. Efter ett kort och olycksbådande intro får vi följa Zoë Castillo, en desillusionerad ung dam i en nära framtid som har mycket gemensamt med framtidsvisioner som Spielbergs A.I.; elektriska bilar, luftskepp som driver runt i städerna, intelligenta mjukisdjur (Zoës lila gorilla spelas faktiskt av samma skådespelare som nallen i A.I.) och mobiltelefoner som kan göra allt utom möjligtvis att ringa. När hennes före detta pojkvän, en grävande journalist, försvinner blir hon inblandad i en komplicerad historia med många oväntade vändningar. Styckvis är det rena Silent Hill-skräcken, ibland påminner det om Knights of the Old Republic i sin storslagenhet och ibland lyser komiska inslag igenom med en del briljanta karaktärer som tagna ur klassiska Lucasarts-äventyr.

Men Zoë är bara en av de tre karaktärer som agerar huvudpersoner i Dreamfall. Vi får också följa April Ryan, huvudpersonen från The Longest Journey som nu är rebelledare i den andra världen, Arcadia. Tio år har gått sedan Aprils senaste äventyr. När Zoë ramlar in i Arcadia river hon upp gamla minnen som April helst hade velat glömma. Hon är fullt upptagen med att kämpa mot den tekniskt överlägsna och fanatiskt religiösa ockupationsmakten som dök upp från ingenstans och smällde upp rejäla tempel och placerade ut massor av barska soldater överallt. Det blir inte bättre av att de skickar ut en lönnmördare, Kian, som är den tredje huvudpersonen, för att stoppa upproret. Handlingen skiftar hela tiden mellan de tre perspektiven vilket skapar cliffhangers hela tiden och får mig att kämpa vidare för att se vad som händer sen.

Till skillnad från äldre äventyrsspel slipper vi springa runt med en ryggsäck packad med diverse obskyra prylar för att komma vidare. Istället drivs handlingen vidare av att prata med folk och lösa pussel. Det blir tyvärr ganska mycket springande fram och tillbaka genom samma områden, men de är åtminstone fantastiskt snyggt gjorda. Världen i Dreamfall, eller rättare sagt världarna, är fantastiskt välgjorda. På jorden är det alltså en hyfsat nära framtid som framställs realistiskt med mörka gränder, sjaskiga neonskyltar och urgamla hus som är nödtorftigt upprustade med modern teknologi. Men ganska snart kommer till alltså till Arcadia, där världen befinner sig på någon sorts sen medeltid med anakronistiska inslag av ångmaskiner. Även om Zoë förståeligt nog blir rätt förvirrad känns följden logisk och intressant. Pusslen är ofta ganska enkla där det gäller att hitta rätt symboler i rätt ordning, men ibland blir det lite mer komplicerat och det gamla hederliga anteckningsblocket åker fram medan jag lägger pannan i djupa veck och funderar fram alternativ. Lika ofta som lösningarna är helt slumpmässiga och bara kräver tankeverksamhet är de helt geniala men inte alltid helt uppenbara.

Mindre lyckade är stridsinslagen som förekommer rätt ofta. Med simpla energimätare får jag vifta på med olika vapen och försöka ha ihjäl fienden innan han har ihjäl mig. Jämfört med resten av spelets stilrena och minimalistiska interface känns striderna amatörmässiga och klumpiga. Till spelets försvar ska det dock sägas att det oftast går att undvika slagsmål om man är tillräckligt tålmodig, så jag kanske får skylla mig själv. Men ibland kan kameran krångla i trängda lägen vilket antingen kan leda till game over eller en onödig strid.

Något som imponerar desto mer är spelets ljud. Musiken är fantastiskt välkomponerad och varierad, precis som omgivningarna. Tillsammans med en del strålande regisserade sekvenser skapar den en filmisk känsla som påminner om Beyond Good & Evil eller The Dig, två andra äventyrsspel med utmärkt musik. Röstskådisarna imponerar och trots att animationen i dialogerna är ganska styltig blir karaktärerna både trovärdiga och intressanta just tack vare att de låter så bra. Man behöver inte se på Aprils sjaskiga kläder och hemska makeup för att märka att hon är bitter, det hörs direkt på hennes röst. Däremot hade jag gärna sluppit den stela regin i dialogsekvenserna som bara hoppar fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan de som pratar, utan att bjuda på någon större variation. Det blir nästan så att man bara lyssnar och låter bli att titta på skärmen.

Men trots dessa små brister bevisar Dreamfall att äventyrsgenren fortfarande har mycket att ge. Jag hade velat slippa actionsekvenserna helt och bara ägna mig åt äventyrandet, men samtidigt ger det ett mer dynamiskt upplägg och, förstås, fler valmöjligheter hur man vill tackla situationerna. Men det är framför allt handlingen, de fantasifulla och storslagna omgivningarna och de intressanta karaktärerna som lyfter spelet. Alla fans av äventyrsspel i allmänhet och The Longest Journey i synnerhet bör skaffa Dreamfall omedelbart.