Rush for Berlin

Bomber och granater! Achtung, achtung, och så vidare. Ännu ett realtidsstrategispel i andra världskrigs-miljö är här och den stora frågan är naturligtvis varför vi ska bry oss. Strategigenren har som bekant svämmat över av krigsspel med andra världskriget som skådeplats de senaste åren, och kampen mot nazisterna börjar känna aningen urvattnad. Som tur är har utvecklarna bakom Rush for Berlin insett problemet och försökt att åtgärda det med ett par nyskapande funktioner, men i slutändan faller Rush for Berlin ändå på eget grepp.

Samtidigt som det finns vissa nyheter spelas spelet nästan exakt som alla andra strategispel. Vana strategitokar kan komma igång löjligt fort men inte ens ovana spelare behöver spendera någon längre tid med träningsbanorna innan man förstår upplägget. Eftersom Rush for Berlin är helt taktikbaserat slopar man allt vad resurssamlande heter, och koncentrerar sig således på striderna. I början av varje bana väljer man vilken typ av armé man vill ta med sig ut på slagfältet, och för varje extra armé man lägger till får man tidsavdrag när uppdraget börjar. Det här med tiden spelar en ganska stor roll (därav spelets namn), eftersom ryssarnas och de allierades kampanjer handlar om att vara först att nå den tyska huvudstaden och sätta in dödsstöten för det tredje riket. Därför premieras snabbhet före allt annat, och det är ofta en intressant avvägning man får göra mellan att vänta på en förstärkning eller chansa med en mindre skara trupper för att spara in så mycket tid som möjligt.

Efter att de allierades och ryssarnas kampanj slutförts låses ytterligare en kampanj upp, som också är den mest intressanta av de tre. Rush for Berlin innehåller nämligen en spännande "Tänk om?"-kampanj där man i rollen som tyskarna får slå tillbaka fiendernas framstötningar och ändra historiens lopp. Hitler är naturligtvis borta från makten och kvar är endast en nation som kämpar för överlevnad - allt i den politiska korrekthetens anda. Totalt är det ungefär 25 banor av varierande kvalité, och utöver de tre huvudkampanjerna finns också fransmännen spelbara i en kortare bonuskampanj.

Kampanjernas uppdrag är tyvärr inte särskilt upphetsande, men lyckligtvis gör den intelligenta bandesignen att man inte tappar intresset helt. Genom att erövra särskilda byggnader kan man producera nya enheter, och det finns också gott om hus och vakttorn att gömma sig i ifall fienden känns alldeles övermäktig. Eftersom spelet är helt i 3D kan man också zooma in och ut för att skapa sig en bättre överblick av slagfältet. Nackdelen med 3D-vyn är att det gärna blir fruktansvärt plottrigt och otydligt när många enheter trängs på skärmen samtidigt. Dessutom plågas Rush for Berlin av irriterande nedsaktningar under kampanjernas senare banor där de stridande arméerna ofta är löjligt många till antalet.

Men spelets största problem som sänker det rejält är varken oinspirerade uppdrag eller onödiga nedsaktningar. Utöver de få nyheter spelutvecklarna infört med måttlig framgång har de lånat alldeles för mycket ifrån andra strategispel. Det är så illa att jag högst kan spela en halvtimme åt gången innan jag fruktar för att min dator ska damma igen totalt och bara dö av tristess. För alla som testat ett strategispel de senaste tio åren blir Rush for Berlin snabbt slentrian och även om spelet saknar riktigt allvarliga brister blir det heller aldrig lika engagerande och involverande som de allra bästa spelen i genren.

Vad vi har här är helt enkelt ett fullt fungerande strategispel som tyvärr lider av kraftiga identitetsproblem och som känns ungefär lika dammigt som temat det baserar sig på. Nej, Rush for Berlin blir knappast mer än en parentes på den stora spelhimlen och är bara angeläget för de som verkligen älskar krigsspel eller dumma människor som är rädda för nya upplevelser.