187: Ride or Die

Att kriga med en personbil är inget ny och det finns gott om bra spel i genren såsom Twisted Metal. Men istället för att göra en sedvanlig orgie i förvridna bilvrak och överdimensionerade vapen har Ubisoft valt att ge 187 Ride to Die en klichéspäckad vinkel med hip hop, pimpade bilar och hårda amerikanska ghetto-gangstas. Ambitionen har varit hög och unga skådisar som Larenz Tate (Menace II Society) och Noel Gugliemi (The Fast and the Furious) gör röster och trots det egentligen ganska banala upplägget finns en riktigt välskriven story.

Det finns få stora utvecklare som håller så genomgående hög klass som Ubisoft och självfallet gör de ingen besviken i 187: Ride or Die. Utan att det någonsin känns töntigt eller överdrivet finns precis alla de schabloner som man förväntar sig ska finnas i de kretsar spelet utspelar sig i. Du ikläder dig rollen som nykomlingen Buck. Han har beordrats att ge östkustgänget Cortez ett riktigt hett välkomnande i kriminellt belastade Los Angeles-förorten South Central. Det gör man genom att utföra uppdrag man tilldelats från Dupree, som kontrollerar hela området. Uppdragen är alla bilbaserade och går ut på att undvika poliser, delta i race eller att förinta alla sina motståndare i rena dödsmatcher. Vad man däremot inte ska göra i 187: Ride or Die är att meka med bilar. Hela 30 vrålåk av olika sort finns att tillgå, men man får aldrig chansen att göra annat med dem än att köra. Efter den senaste tidens mekarhysteri i spel känns det dock närmast bara befriande att få köra och slippa fundera på något annat.

Bilkörningen känns härligt arkaddoftande med enkel och intuitiv spelkontroll som man kan finslipa i evigheter. Bucks väninna Queen B sitter bakom ratten medan han själv lite nonchalant med bar bringa sticker upp överkroppen genom solluckan och försöker skjuta ned motståndet. Man börjar varje race en mesig puffra (som man självfallet håller sådär lite snett coolt ghetto), men utefter banorna ligger värre doningar som hagelgevär, automatkarbiner och till och med raketkastare. Själva siktandet görs till stor del automatiskt, men det är helt upp till dig som spelare att hålla koll på fienden bakom och framför bilen, skjuta dem samt hålla kärran på vägen. Det fungerar mestadels bra, även om spelkontrollen inte känns alldeles klockren i alla moment.

Banorna går i ursinnig hastighet genom Los Angeles mindre bemedlade områden och genom att pulverisera motståndet bygger man upp sin nitrokraft så man vid behov kan åka ännu fortare. Det är extra viktigt på de banor där man ska köra ifrån polisen. Där förvandlas spelet till hederlig stadsracing och känns nästan som Need for Speed: Underground medan man susar fram på trånga gator och breda motorvägar. De banor som går ut på att massakrera motståndet snarare än att åka snabbt utspelas på mer öppna platser med pickup istället för sportbil. Bakpå flaket finns en stativmonterad kulspruta och det blir verkligen ösigt när närmare tio bilar kör omkring på liten yta och beskjuter varandra.

Dessa spelsätt går också att spela mot mänskligt motstånd online till både Playstation 2 och Xbox. Jag kan inte låta bli att få vissa Mario Kart-vibbar när jag plockar upp kulsprutor istället för gröna skal och har en mänsklig partner bak på bilen som sköter allt skjutande. Det är väldigt kul och belönande och något som gör att 187: Ride or Die kommer att hålla längre än det alltför korta huvudäventyret.

Jag medger villigt att jag inte har någon vidare inblick i hip hopens underbara värld. Likafullt kan jag inte motstå de gungande tonerna, de glänsande sportbilarna och all hektisk action i Ride or Die. Det är som en blandning av Menace II Society och Fast n' the Furious med helskön arkadkänsla. Och det är sannerligen inte det sämsta. Tyvärr tror jag att många kommer att avskräckas av spelets inriktning, vilket leder till att de kommer att missa ett ytterst njutbart spel med bilbaserat vansinne. Ge 187: Ride or Die chansen, ni kommer att tacka mig efteråt.