24: The Game

En dag i superagenten Jack Bauers händelserika liv borde bjuda på mängder med vrålläckra upplevelser, intriger och hinkvis med cool agentaction. Dock inte i Studio Cambridge efterlängtade licenstitel. Istället för att leverera en tät, spännande och omvälvande historia bjuds vi på en tråkig soppa om mord, förräderi, och onda planer, en handling som aldrig blir lika intressant, eller lika välberättad som den vi har fått se i de olika säsongerna av serien.

Allt börjar med en kemisk bomb ombord på en båt, tidigt en morgon i Los Angeles hamn. Tack vare ett anonymt tips kan Jack Bauer och hans elitteam göra ett tillslag, samtidigt som en CTU-infiltratör får nys om en terroristorganisations planer på att mörda USA:s vicepresident. Självklart är detta upptakten på 24 väldigt jobbiga timmar för Jack Bauer och hans kollegor på CTU. Som alltid handlar det om dramatik till höger och vänster, men denna gång är det långt ifrån lika kvalitativt som vi har fått uppleva i TV-serien.

Upplägget består till största delen av renodlade actionsekvenser där rycking och slarvigt genomförd spelkontroll irriterar så det svider i pannloben. Allt som oftast handlar det om att hålla sig gömd för att hoppa fram och prickskjuta sina fiender, något som snabbt blir väldigt tråkigt och enformigt. Den ruttna spelkontrollen märks inte fullt så väl under dessa sekvenser som när man väl rör sig fritt. Efter en stund kan man dessutom i stort sett springa rakt fram och förinta sina fiender i en aldrig sinande ström, något som gör att i stort sett all finess och utmaning reduceras till noll.

Våldsverkan till fots varvas med bilsekvenser som förstörs av usel bilfysik. Spelkontrollen över de fordon som ställs till förfogande rör sig som stela tvålkoppar, och halkar konstant över hela vägbanan, något som aldrig någonsin varken är intressant eller underhållande. Bara skrattretande uselt. Tillkommer gör krystade minispel som bombdesarmering och liknande. Varje av dessa delar är ruttet genomförda, när de sedan också sammanförs på ett talanglöst sätt blir sammantaget ett riktigt dåligt spel som inte kommer att glädja någon. Hur Studio Cambridge kan gå från att göra kvalitativa spel som Medievil och Primal, till att nu trycka ur sig skräp som Ghosthunter och 24: The Game är för mig en gåta.

De flesta av skådespelarna från TV-serien repriserar sina roller i spelet, vilket betyder att de låter som de ska, men ser mer ut som klumpar av ljusrosa brosk än sina verkliga förlagor. Samtliga mellansekvenser är skapade efter seriens förlaga, vilket betyder att tidsnerräkningarna inför varje byte av timma finns kvar, precis som upplägget med att använda flera olika scener samtidigt vid ett scenskifte. Hade det inte varit för den totalt ointressanta handlingen hade dessa övergångar fungerar lika bra som i serien, något som nu inte är fallet. TV- spelsversionen av Jack Bauer är ungefär lika porträttlik som Pierce Brosnan var i Golden Eye 007 till Nintendo 64, och samtliga karaktärer är drabbade av allvarliga hårproblem.

Det finns i stort sett inget bra att säga om 24: The Game, tyvärr. Inte ens presentationen och berättandet fungerar trots att Sony bara stulit alla idéer och formgrepp från TV-serien. Som licensspel hamnar 24: The Game nånstans mellan Alias och Catwoman på listan över tidernas sämsta. Det innebär att du, även om du som jag älskar TV-serien, ska hålla dig så långt borta från spelet som du överhuvudtaget kan.