Spider-Man 3

Efter att ha hårdspelat Spider-Man 3: The Game till Playstation 3 och Xbox 360 trodde jag att jag hade tagit del av en billig uppkonvertering av ett Spindelmannenspel som i grund och botten var utvecklat till Playstation 2 och Wii. Det hade kunnat förklara varför det kändes så blekt och varför det var så rysligt primitivt.

Men efter att suttit i timmar med Playstation 2 och Wii-versionerna av spelet vet jag att nästa generationsversionen av Spider-Man 3: The Game i grund och botten bara är ett väldigt medelmåttigt spel. Denna version av spelet är nämligen en kraftig nedkonvertering av ett redan medelmåttigt spel och vore det inte för en hög budget skulle jag säga att spelet gränsar till att kunna kallas ospelbart. Den höga budgeten och produktionskostnaderna för Spider-Man 3: The Game ger nämligen spelet ett visst mervärde med många bossar, samma skådespelarna som var med i filmen Spider-Man 3 och naturligtvis en ganska stabil grundstory.

Istället för Treyarch är det Vicarious Visions som gjort detta spel och trots att de haft ett visst samarbete under utvecklingen, har en del individuella val gjorts för att anpassa titeln till de tekniskt enklare formaten. De mest uppenbara förändringarna är att stridssystemet i denna version av Spider-Man 3: The Game egentligen är helt intakta från föregångaren. Det innebär att de som spelat det till Playstation 2 snabbt blir varm i kläderna och kan boxas runt, medan de som spelar det till Wii kommer att märka att det är en frustration utan dess like att slåss där en fullständigt omöjlig kamera gör allt för att försvåra.

Tyvärr verkar utvecklarna inte alls veta vad som är Spindelmannens kännetecken och alla de attacker och slagkombinationer man får till sitt förfogande är rysligt primitiva och trista. Därmed känns spelet tämligen meningslöst, inte minst tack vare det ologiska systemet som gör att man måste köpa på sig nya attacker till arsenalen av stridskonster. De nya attackerna är för övrigt inte heller något att hänga i granen utan oftast bara simpla vidareutvecklingar av vad du redan har.

Om Playstation 2-versionen är den bättre i fighterna är Wii-versionen att föredra när det kommer till nätsvingande mellan skyskraporna. Dels har Vicarious Visions faktiskt lagt ned lite energi på att dra nytta av formatet, men framför allt är flytet betydligt bättre till Nintendos lilla vita burk. För att kasta nät pekar man framåt med sin fjärrkontroll och trycker ned B-knappen, vilket ändå känns lite som att kasta iväg nät på det sätt Spindelmannen alltid gör varpå man slänger sig iväg. Det fungerar utmärkt och är nog det bästa med spelet.

Men även om Wii-versionen av spelet ser klart bättre ut än Playstation 2-diton på samtliga punkter är de båda styggt underkända. Texturerna är ofantligt bleka, ljussättningen är dålig, bilduppdateringen risig, animationerna på fienden skrattretande primitiv och detaljrikedomen näst intill obefintlig. Det ser helt enkelt ut som ett väldigt tidigt Playstation 2-spel, och det är sannerligen inget gott betyg.

Tack och lov är rösterna intakta. Vill man gnälla kan man anmärka på att Toby Maguire låter oerhört oengagerad i sina repliker, men det gör han ju faktiskt i filmen med. Det är lite hans stil helt enkelt. Dessvärre har dock figurerna långt mindre saker att säga i denna version av spelet för av oklar anledning har en rad sekvenser klippts bort från storebrorsversionerna och storyn är nu bara ett hattigt skal av filmen.

Förutom nätsvingandet till Wii är spelets egentliga enda behållning symbioten (svarta dräkten) som känns klart roligare i denna version av spelet. Anledningen är att man så snabbt blir starkare men framför allt tack vare den mätare som fylls medan man har på sig den svarta dräkten. Den indikerar hur mycket Peter Parkers kropp ockuperats av symbioten, varpå man måste göra ett litet minispel för att få av sig dräkten. Det återskapar på ett bra sätt filmens scenario och känns riktigt fiffigt.

Men sammantaget är detta verkligen ett filmlicensspel när de är som allra sämst. Ingen hjärta eller själ finns i produktionen som bara skriker snabba pengar och allt är egentligen direkt undermåligt. Spindelmannen förtjänar verkligen ett bättre öde än såhär och efter att ha pinat mig igenom halva spelet börjar jag nästan längta efter den andra medelmåttiga versionen och tycka att den kanske inte var så tokig ändå.