Naruto: Uzumaki Chronicles

Vad är det första du tänker på när du hör ordet ninja? Svartklädd? Tyst? Grundlig? Dödlig? Vi västerlänningar har många fantasier om hur en ninja ska vara men det finns en ninja, eller wannabe snarare, som inte följer de djupt rotade mallarna.

Japanska serier har nämligen en tendens att bli populära här i väst om de innehåller rätt ingredienser, såsom ninjor, hemliga attacker med ytterst tungvrickande namn, rivalitet och humor. Dessvärre kan dessa serier bli för populära för sitt eget bästa i många fall. Ett sådant exempel är Naruto med den orangeklädda, ettriga, klumpiga och alldeles för högljudda ninjaaspiranten Naruto Uzumaki i huvudrollen.

För populära för sitt eget bästa, var det. Åter igen är det lukten efter pengar som styr alldeles för mycket. Varumärket Naruto har utnyttjats till fullo, med kostymer, glas, mjukisfigurer och så vidare. Även spel är en stor del av denna smarta inkassering. Dock så tål det att sägas att det finns fantastiskt bra Naruto-spel till Gamecube, där fokus har legat på att slåss för att bland annat låsa upp ett komplett karaktärsgalleri. Dessa spel har i mitt tycke förvaltat seriens känsla bäst. Sedan finns det ju de spel som inte lyckas så bra med det.

Naruto: Uzumaki Chronicles är uppdragsbaserat, där du som ung aspirerande ninja måste hjälpa hembyn genom att ta enklare uppdrag på grund av din oerfarenhet. Uppdragen i Naruto: Uzumaki Chronicles är förvisso många, men dessvärre inte variationsrika. De går alltför ofta ut på samma sak, som till exempel vakta kärror med försändelser, och klaras av genom att sparka rejält med rumpa - gång på gång på gång. Riktigt enformigt. Något som får spelet att lysa upp är dock att man som spelare får en chans att spela med några av seriens andra karaktärer, såsom Narutos ärkerival Sasuke, den lite för överviktige Choji och den supersmarte Neji.

Något som skulle ha fått spelet att lyfta, skulle vara om den artificiella intelligensen var mer slipad. Fienderna står oftast och gör ingenting i väntan på att du ska närma dig, vilket gör att det aldrig blir en kamp på liv och död för den orangeklädda ninjan. Naruto kan gott ta sig tid, gå lugnt fram till fienderna som ändå väntar på att förföras, eller snarare förgöras, av den sexiga jutsu-tekniken.

Det märks att Naruto: Uzumaki Chronicles är ett spel som är programmerat med fansen i åtanke. Nästan alla seriens karaktärer ur de tidigare episoderna finns med, likaså alla de osannolika attacker som de unga ninjorna blåser av på löpande band. Spelets tal är förvisso på engelska, vilket gör att puristerna kan komma att rynka på näsan, men jag tycker nog att det ändå fungerar. Narutos engelska röstkådis är inte så pjåkig, även om en hel del andra karaktärer har fått dubbningssjukan med fraser som låter ytterst omotiverade.

Naruto: Uzumaki Chronicles ytterst repetitiva upplägg och slätstrukna svårighetsgrad bidrar dock till den redan mediokra känslan som genomsyrar spelet. Det finns andra Naruto-spel att underhålla sig med, som både fungerar bättre och är bättre. Även om Naruto: Uzumaki Chronicles har en del ljuspunkter, som de underhållande minispelen och igenkänningfaktorn för de yngre spelarna, är det ingen titel som är värd att höja på ögonbrynen för. Så som jag ser det är Naruto: Uzumaki Chronicles är ett spel som bara en mor, eller de riktigt inbitna fansen, kan älska.