Mario Party 8

Så var det dags för det åttonde Mario Party-spelet, en serie som med stormsteg kommer ikapp Final Fantasy-numreringen. Och det utan att några egentliga förändringar gjorts över huvud taget. Istället är allt som vanligt och det nya består i att Mario Party 8 har en annan inramning (denna gång är det karnevalkänsla), några nya spelplaner, enstaka nya föremål som denna gång döpts om till godis, två nya spelfigurer samt såklart nya spelplaner. Men handen på hjärtat, är det inte exakt så vi egentligen vill ha det?

Det innebär alltså att man precis som vanligt slår en tärning numrerad från 1-10, man går på blå rutor som ger tre mynt eller hamnar på röd som gör att man tappar tre. Kliver man på ett frågetecken händer något och passerar du en kiosk kan du handla föremål. Därefter vankas ett minispel med alla spelare inblandade och den med flest stjärrnor i slutet av spelet vinner. En sådan förutsägbarhet skulle givetvis ha varit ett enormt minus i vilket annat spel som helst, men i Mario Party har Nintendo på något vis fulländat digitala brädspel så till den milda grad att jag bekant sätter mig ned och spelar, njuter av den charmiga grafiken och förnöjsamt utforskar de små förändringar som trots allt finns.

Som med tidigare delar gäller det att man ar en näve extra handkontroller till övers för Mario Party 8 är verkligen gjort för att spelas i goda vänners lag. Därför är det obegripligt att Nintendo återigen låst flera saker som endast kan fås genom att traggla sig igenom spelet på egen hand. Hur kul är det att spela vad som i grund och botten är Fia med knuff mot några datorkontrollerade figurer?

Nå, med några extra kontroller växer spelet och blir det fantastiska partyspel det är ämnat att vara. Mario Party 8 utgör som bekant serien debut på Wii, som ju med fjärrkontrollen känns exakt som skräddarsydd för ett spel helt baserat på minispel. Det är en tes som visar sig helt korrekt för till skillnad från i Wario Ware: Smooth Moves är minispelen här lite matigare, men utan att någonsin kännas direkt tillkrånglade.

Wii-fjärrkontrollens rörelsekänslighet används smidigt till allt från att kasta lasso där man både får snurra upp farten, kasta och dra tillbaka det man fångat till att köra snowboard. Precisionen är överraskande bra och det hela känns väldigt intuitivt. Dessutom används pekfunktionen en hel del, bland annat till en underbar gren där en ensam spelare ska bombardera övriga tre med snöbollar.

Mario Party 8 hade dock snabbt blivit tjatigt om denna typ av grenar varit dominerande och därför är det väldigt kul att man i ett flertal grenar håller handkontrollen på tvären som en NES-dito. På det sättet blir variationen i grenarna maximal med hederligt plattformande kombinerat med superavancerad rörelsekänslighet. Överlag känns grenarna i Mario Party 8 bättre än snittet i serien. Till stor del beror säkert det på att utvecklarna haft större variation i skapandet av dem eftersom det nu finns så många olika sätt att nyttja handkontrollen att nödlösningar kunnat undvikas.

Spelplanerna är denna gång betydligt mer vitala än förr och det går inte annat än fascineras av Nintendo otroliga fantasi. Bland favoriterna hittar vi Shy Guy's Perplex Express som är ett tåg där man startar längst bak och ska fram till loket där Shy Guy säljer stjärnor. Något som är lättare sagt än gjort eftersom vissa frågetecken resulterar i att vagnarna flyttas om så trots att man står precis innan stjärnan, kan man när som helst följa med vagnen längst bak istället. God natt och börja om. En annan favorit är Goomba's Booty Boardwalk som är en helt rak bana men med enormt många steg. Stjärnorna tillhandahålls gratis, men det blir snabbt dyrt att lifta med delfinerna för att hinna få så många som möjligt.

Det finns nog inget spel som lockar fram det sämsta hos folk som just Mario Party-spelen och del åtta är såklart inget undantag. Oheliga allianser formas för att därefter upplösas av en genomond dolkstöt i ryggen och ingen litar på någon. Enbart positivt såklart och något som gör att spelet, trots dess oerhört stora inslag av ren och skär tur, framkallar äkta tävlingskänslor.

Allt är dock inte frid och fröjd i Mario Party-land. En av de mest ofattbara bristerna är att spelet saknar bredbildsstöd. Så länge du bläddrar i menyer eller kollar på introt fylls bilden ut men när matchen startar så fylls sidorna upp av grälla mönster medan spelet utspelas i en 4:3-bild i mitten av skärmen. Visst, Wii är ingen HD-burk och yadayada, men bredbild är standard sedan länge och har inte något med HD-grafik att göra.

Man kan förvisso ställa om sin Wii till 4:3 och låta TV:n dra ut bilden för att fylla ut kanterna, men ska man verkligen behöva göra så år 2007 i ett spel innehållandes världens meste spelhjälte? Dessutom saknar jag fortfarande onlinestödet (varför envisas ni med att tjura på såhär Nintendo?) som hade kunnat göra spelet köpvärt för den som är för fattig för att skaffa fler Wiimotes eller helt enkelt saknar kompisar.

En annan, visserligen bagatellartad, brist är karnevalinramningen som känns mer än lovligt påfrestande och har tidernas störste tönt i huvudrollen som presentatör. Han lystrar till det fiffiga namnet MC Ballyhoo och får för första gången Mario Party att kännas lite barnsligt, som om någon inkompetent person med total avsaknad av stil försökt göra något riktigt hippt. Man får ignorera MC Ballyhoo så gott det nu går med tanke på att MC Ballyhoo ständigt och jämt dyker upp för att säga de mest självklara saker.

Nåja, så länge man har sina tre vänner och Wii-kontroller är Mario Party 8 alldeles förträffligt skoj. Jag uppskattar också att det här är ytterligare ett spel som går att spela utan nunchuk-tillbehöret (även om det finns ett ynka minispel som stödjer nunchuk som man kan spela vid sidan av om man vill), och jag börjar förstå varför Nintendo säljer den separat eftersom den ju faktiskt inte behövs till allt. Wario och Ubisofts galna kaniner får ursäkta men Mario Party 8 är det definitiva partyspelet till Wii.