Dragon Ball Z: Shin Budokai 2

Jag är varken speciellt förtjust i fightingspel eller ens det minsta intresserad av tecknade japanska serier. Därför kommer automatiskt bilden av en frenetiskt hånskrattande Petter upp i mitt huvud när jag öppnar kuvertet med avsändare Östersund. Det som trillar ut är nämligen en liten skiva sprängfylld med japansk serie-action översatt till dålig engelska. Det är dags att se om det är njutbar sådan, eller om tramset är lika medelmåttigt som jag lite krasst förväntar mig.

Jag kastar mig direkt över huvudspelläget. Det första som möter mig är ett gäng pratglada karaktärer som nämner varandras namn i varje mening. Förmodligen för att karaktärerna är så många och namnen måste fastna. Men fastnar gör det inte. För dialogen är dåligt skriven, rösterna är hemska och allt känns lite allmänt bedrövligt.

Sen blir det fight. Jag pillar lite undersökande på alla knappar, sådär som man alltid måste göra som skribent när spelföretagen vägrar skicka ut instruktionsböcker. Som tur är går det snabbt att få koll på det mesta som utspelar sig på skärmen. Det är ganska hektiskt och lite småkul, men inget att skriva hem om. Mycket av striderna utförs i luften och grafiskt flyter det på helt ok. Speciellt de första minuterna då jag fortfarande är imponerad av att det går att ha cell-shading på bärbart format.

Den här trenden blir snart en egen undergenre. När manga blir spel handlar det tydligen automatiskt om historiedriven fighting med karaktärsutveckling. Formatet passar ganska bra och det känns som en logisk väg att gå. Inte speciellt innovativt eller spännande, men det funkar. I Dragon Ball Z: Shin Budokai Another Road förändras historien utifrån hur man spelar. Det ger en extra dimension och gör kanske gör en del för omspelsvärdet. Speciellt för de som är genuint intresserade av berättelsen.

Karaktärsutvecklingen handlar som vanligt inte alls om att få vissa erfarenheter av livet som gör att man utvecklas och växa som människa. Mig veterligen får ingen heller en helt ny livsåskådning, ingen blir frälst och ingen av karaktärernas moral utvecklas eller avvecklas. Istället används ett system med ett slags kort som höjer olika fysiska egenskaper hos kombattanterna. Vilket känns ganska kul. Det är lätt att få kläm på hur korten fungerar och det ger en extra krydda till uppladdningen mellan striderna.

Så fort jag märker att jag rycks med lite av spelet och börjar köpa hela grejen så avbryts nöjet av irriterade laddningstider. Det blir inget som helst flyt när jag hela tiden måste ta paus för att vänta in nästa spelmoment. Det är kanske inte de längsta uppehållen men de är ofta förekommande och allmänt hemska.

Striderna i sig är ibland ganska roliga men kompetent och småkul räcker inte, speciellt inte när det finns betydligt bättre alternativ. Och bättre alternativ finns det. Vill man tvunget ha japansk serie-fighting så kan man kolla in One Piece: Grand Adventure till Playstation 2. Är det bärbart och tecknat slagsmål som fick dig att kolla in denna recension så föreslår jag att du ger dina slantar till Capcom genom att köpa deras {{Power Stone} Collection} till PSP. För det här kan du vara utan. Denna lilla skiva kommer aldrig mer att få nöjet att snurra runt i min maskin.