Harmonix är nördar. Musiknördar, enligt dem själva. Och när nördar med talang och stora resurser producerar något för andra nördar kan resultatet bara bli mästerligt. Harmonix är dessutom nördigare än andra spelutvecklare, något som blir väldigt tydligt när jag besöker Electronic Arts i Los Angeles.
Rock Band-rummet liknar inget annat i jämförelse med de andra båsen på Electronic Arts, som denna kväll visar upp sina kommande spel. När jag får komma in i rummet känns det som att jag snubblat in till en mycket lyckad hemmafest. Folk har blivit precis så muntra att de börjat sjunga med i musiken. David Bowie ljuder på högsta volym. En Harmonix-anställd är klädd som att hon just kommit från Hultsfred. På bordet står en enlitrare Jack Daniel's. Det är en enorm kontrast mot de stelare spelpresentationerna jag precis besökt. Alla har blicken fäst mot TV-skärmen på väggen. En journalist säger på fullaste allvar till mig "this is the coolest thing I've ever seen". När "Suffragette City" klingat ut och publiken (såväl spelets som den i rummet) jublat färdigt sträcks plastinstrumenten ut till andra spelsugna. Jag hugger låtsas-Stratan så fort det går. I'm on stage.
Off stage, någon timme senare. På en innergård på Electronic Arts står Daniel Sussman, producent på Harmonix, framför mig. Han beskriver Rock Band som ett otroligt ambitiöst projekt för Harmonix. Jag frågar honom hur vi ska rocka skiten ur våra vardagsrum denna gång.
- I Rock Band finns... börjar Sussman.
Ungefär här dyker en viss Alex Rigopulos, VD för och grundare av Harmonix, upp från ingenstans. Han rusar rakt mot sin kollega Daniel Sussman och brottar ner honom i gruset. Folk jublar. Brottningsmatchen pågår ett tag och länge ser det ut som om Daniel Sussman kommer hamna i en liten damm bakom honom, men fighten tar slut. Sussman borstar av sin svarta kavaj och fortsätter relativt opåverkad intervjun. Som sagt, Harmonix är inte som andra.
- I Rock Band finns ett flerspelarläge i form av en världsturné, där fyra spelare i ett band väljer gitarr, bas, trummor eller sång. Det finns dessutom ett enspelarläge för de olika instrumenten. Då sköter datorn de övriga instrumenten eller så spelar man mot folk online. Alla kombinationer är möjliga. Man kan även tävla en-mot-en, till exempel i ett trummor-mot-trummor-läge.
Den självklara följdfrågan lämnar omedelbart mina läppar. Om man spelar online, hur ska man då veta om någon i bandet har ett vitt skärp?
- Ah, det vita skärpet! utbrister Daniel Sussman. Det är svårt att säga, men lyckligtvis finns en chattfunktion så man kan i alla fall fråga motspelarna om det...
Ja, det finns alltid risker med flerspelarspel. Förutom väsentligheter som vita skärp så kommer instrumenten ta en del plats i vardagsrummet. Och kommer man hitta tillräckligt många bandmedlemmar? En annan fundering jag hade kring Rock Band innan jag fick testa det, var hur noterna för alla fyra instrument skulle rymmas på skärmen. Harmonix har lyckligtvis delat in skärmen för bas, gitarr, sång och trummor på ett väl genomtänkt sätt. Sångaren har sin plats överst på skärmen där låtens text och nothöjd scrollar förbi.
För Singstar-spelare är det mammas gata. Sångarens avdelning ligger som ett tak ovanför tre parallella "pelare", i samma utförande som i Guitar Hero, för gitarr, trummor och bas (trummorna följer alltså samma fem-not-system som de andra instrumenten). Allt ryms väl och ingen kommer att ha svårt att se sina noter. Bakgrundsanimationerna får förstås mindre utrymme, men i gengäld är greppbrädorna i Rock Band genomskinliga.
On stage. "Main Offender" av The Hives. Jag klurar på svårighetsgrad och är väldigt sugen på Expert, men det vore trist att torska för tidigt. Hard får det bli. När hela bandet valt färdigt rullar låten igång. Inledningen är bara gitarr och plötsligt får jag allas ögon på mig. Känslan av att delta i ett band och faktiskt framföra något blir väldigt påtaglig. Jag vet inte vems burop jag mest befarar, den virtuella eller den verkliga publikens. Kom igen Jonas, visa upp dina Guitar Hero-skills nu! De första noterna rör sig mot botten av min del av skärmen. De ser simpla ut, men till min fasa märker jag att jag missar flera av dem. Vad fasen! Nåt är fel med gitarren!
Off stage. Inga av de tre tillbehören till Rock Band (gitarren fungerar även som bas) som jag provade är av slutgiltig design. Gemensamt för instrumenten jag såg är dock realistisk design och, tar jag för givet, god kvalitet. Trummorna är fem till antalet, fyra upptill och en baskagge-pedal som placeras på golvet. Trumman längst till vänster fungerar som virvel och de övriga turas om att vara pukor och cymbaler. Trumpinnar i trä kommer att följa med setet.
- Trummorna är verkligen speciella och något vi är oerhört stolta över, säger Daniel Sussman. När du spelar trumkampanjen och kommer upp till Hard och Expert lär vi dig mer eller mindre att spela trummor på riktigt. Om du behärskar gitarren på Expert så innebär det inte att du kan plocka upp en verklig gitarr och kunna spela den. Rock Band-trummorna är däremot en oerhört realistisk simulering.
Gitarren har evolverat till en mer elegant modell än den i Guitar Hero. Den här gången spelar vi på en miniatyr av en Fender Stratocaster och knapparna sticker inte ut på samma sätt som i Guitar Hero, utan är mer insjunkna i gitarrhalsen. Tanken är att det ska kännas mer som verkliga strängar. Gitarren har numera fem extra knappar längst ner på halsen och de används för solon, intressant nog utan att man använder högerhanden och plektrumknappen samtidigt. Färgmärkningen är mer dold än tidigare, men å andra sidan pekar färgerna uppåt när man håller i gitarren, vilket gör det enklare att vid en snabb titt nedåt se var man placerat fingrarna.
- Att ha Fender som en allierad i vårt rock-korståg är något enormt, säger Daniel Sussman stolt. Vi har musikindustrin i ryggen och det gör Rock Band till mer än bara ett musikspel i mängden.
Mikrofonen är inget speciellt, kanske därför att tillbehöret i grunden sällan har en framträdande eller sexig roll (Lena Philipsson får ursäkta). I funktion slår den dock allt vad Singstar heter, då ens egen röst hörs mycket väl i TV:n och originalsången ligger dessutom på en perfekt nivå. En rolig funktion är också att mikrofonen fungerar som tamburin under exempelvis gitarrsolopartier då sångaren håller tyst.
On stage. Det är knapparna. De tar inte! Jag justerar fingrarna lite och gissar på att de sitter längre ut mot kanten än vad jag är van med, eller så är de väldigt nötta av alla provspelare. Resten av "Main Offender" går hyfsat, men Rock-mätaren går i botten ändå och jag svär åt att jag inte fick spela längre. Men helt plötsligt står det att jag blivit räddad av en medspelare. Så fort instrumentspelarna sätter ett solo eller då sångaren flörtar med publiken kan denne nämligen hela en "död" bandmedlem. Och det är nu jag inser varför Rock Band är så jäkla coolt. Jag speler ju ett rollspel! Vi fyra är ute på en quest, vi ska dräpa den onde Main Offender, vi spelar varsin ras med unika specialiteter. Trummisen hamrar ursinnigt med sina klubbor, sångaren skriker ut sitt stridsrop, basisten får marken att skälva och jag tankar med mina stenhårda riff. Alla har en plats, alla är unika och alla behöver varandra för att lyckas.
Off stage. Dessa låtar är hittills bekräftade för Rock Band:
The Ramones - "Rockaway Beach"
Bon Jovi - "Wanted Dead or Alive"
Stone Temple Pilots - "Vaseline"
Foo Fighters - "Learn to fly"
The Strokes - "Reptilia"
Queens Of The Stone Age - "Go with the flow"
Metallica - "Enter sandman"
Nirvana - "In Bloom"
Weezer - "Say it Ain't So"
The Who - "Won't Get Fooled Again"
The Hives - "Main Offender"
David Bowie - "Sufraggette City"
Blue Oyster Cult - "Don't Fear The Reaper"
Black Sabbath - "Paranoid"
Mountain - "Mississippi Queen"
Rush - "Tom Sawyer"
Det ser riktigt lovande ut med andra ord, särskilt med tanke på att bara de tre sistnämnda låtarna är covers. De övriga har Harmonix tack vare MTV kunnat få originalinspelningarna av. "Won't Get Fooled Again" är nog inte bara min önskelåt och det är inte så konstigt när den har något för alla delar av ett rockband. Roger Daltreys oöverträffade primalskriks-"yeah" i slutet, Keith Moons galna trumpiruetter, John Entwistles omöjligt snabba fingrar och förstås - alla stenhårda power-ackord du får göra som låtsas-Pete Townsend.
- Det är viktigt med originallåtar och vi har budgeten och kontakterna att få så många som möjligt, berättar Daniel Sussman. Vi har varit som barn på julafton varje gång en originallåt trillat in. "Wow, vi har fått en Nirvana-låt!", typ. Att få bryta ner en låt och studera till exempel enbart trummorna i en rockklassiker är jättehäftigt.
On stage. "Main Offender" tar slut. Vi har klarat låten och möts av applåder. Jag vill ha mer, men det finns ingen tid. Jag hänger av mig Stratan och lämnar rummet. Varför möter inga groupies mig, undrar jag. Just ja, det var ju bara ett spel. Ett otroligt imponerande spel, som fortfarande har tid att slipas till ytterligare.
End wankery: Jag är medveten om att jag fått uppleva Rock Band under optimala förutsättningar - med en stor TV, ett komplett band och många glada åskådare. Jag vet också att det kommer att svida rejält i plånboken om jag vill ha ett komplett instrument-kit. Att jag dessutom är ett Guitar Hero-fan i själ och hjärta gör mig knappast mer objektiv. Men. Rock Band är inte bara det ultimata partyspelet, det är en så skickligt snickrad simulering av något att det blir verkligt nog. Allt finns där - samarbetet, kamratskapen, individens unika roll och den benhårda viljan att nå målet. Även som TV-spel är det mycket genomtänkt - hårdvaran, svårighetsgraderna, den exakta poängsättningen och online-läget. Älskar man musik älskar man Rock Band. Älskar man TV-spel älskar man Rock Band. Älskar man musikspel... Precis.
En gitarrhjälte står ensam, ett rockband segrar tillsammans. På fritiden spelar jag själv gitarr i ett band som visserligen inte är helt tondövt, men där den största drivkraften "bara" är att ha roligt. Jag tror därför inte att Daniel Sussman är så hemskt långt ute och cyklar när han pratar om hur vilket genomslag Harmonix har och kommer att ha.
- Det är fantastiskt att höra historier om hur folk gått och köpt riktiga instrument efter att ha spelat Guitar Hero, säger Sussman. Vårt mål har alltid varit att få folk att uppleva hur det är att vara med i ett band. En dag kommer framtida rockgrupper hylla vårt spel i musiktidningar. De kommer att säga "om det inte vore för Rock Band hade vi aldrig bildat vårt band".
Det är stora ord. Den där röda varningslampan som det står "hybris" på börjar blinka så smått. Men efter att ha upplevt Rock Band lovar jag - det är inte så långsökt. Väntan på releasen kommer att bli lång.