På något sätt måste man respektera Pandemic Studios besatthet av förstörelse. När spelhuset stolt berättar om hur minsta lilla buske kan förintas i Mercenaries 2: World in Flames slår de an en sträng hos många spelare. Hur ofta har vi inte velat spränga precis allt runt omkring oss när vi promenerat omkring i spelvärldar? Och på dåliga dagar, i verkligheten?
- Jag skyller på min farfar som var en riktig pyroman, säger Cameron Brown, creative director för Mercenaries 2: World in Flames, med bred australiensisk accent. Han älskade att spränga saker och varje gång jag hälsade på honom var det alltid något som brann i trädgården. Jag spränger saker också, fast i en virtuell värld.
Världen i fråga är ett krigshärjat Venezuela där landets oljetillgångar har orsakat många konflikter. Superskurken heter Solano och han är inte bara dödligt girig, utan dessutom ansvarig för en dödssynd - han har struntat i att betala en legoknekt. Som spelare kan man välja att jaga Solano som antingen den före detta militären Chris Jacobs, den pengadrivna Jennifer Mui eller maniskt destruktive svensken Mattias Nilsson, återigen röstskådespelad av allas vår Peter Stormare.
Pandemic bygger vidare på sitt koncept från det första Mercenaries och lovar mer av allting - fler uppdrag, fler vapen och fordon och som sagt den essentiella möjligheten att förstöra allt i sin väg. Så vad är då bra förstörelse? Cameron Brown pekar på två nyckelord: följdriktighet och intuition.
- Om jag kan förstöra ett träd i en del av spelet så ska jag kunna göra det överallt. Förstörelsen måste dessutom vara intuitiv. Om jag ska spränga ett knaggligt trähus med en tank förväntar jag mig att skjulet ska sprängas i småbitar. Samtidigt ska betong "kännas" som betong. Sådant är viktigare för mig än grafik, menar Cameron Brown.
Mitt första uppdrag i Mercenaries 2: World in Flames går ut på att förstöra minst tre byggnader i en gerillastyrd stad. Jag lånar en jeep från min bas och kör omkring några kilometer i det luftfuktiga, Just Cause-liknande landet. Plötsligt hör jag vapen avfyras och snart ser jag en strid rasa mellan två fraktioner längs vägen. Det händer mycket i det här landet, tydligen. I ett sådant här läge kan jag ingripa om jag vill och hjälpa endera sida, men jag väljer att koncentrera mig på mitt uppdrag i stället. Väl vid gerillabyn väljer jag att sköta jobbet från lite avstånd. Jag ringer in ett luftanfall mot en av byggnaderna och inom kort reduceras huset till damm och tegel på ett grafiskt imponerande vis. Luftanfallen är väldigt kraftfulla, men utan resurser kan man inte använda dem.
- Luftanfall är som besvärjelser och bensinen är som mana, förklarar Cameron Brown. Ibland krävs mer komplicerade sätt att lösa uppdragen. Själv gillar jag att montera sprängdeg på en bil och köra den mot en byggnad, för att sedan hoppa av i farten.
Om man inte har råd att beställa ett visst fordon så är det möjligt att kapa ett från fienden. Kapningarna kallas "action hijacks" och är en utveckling på det knapptryckar-minispel vi fick se i det första Mercenaries. I första Mercenaries så räckte det i princip att bara trycka på en knapp för att klara kapningen, i tvåan kan man däremot klanta sig. Låt säga att du kapar en helikopter som lyfter från marken. Du tar tag i piloten och är du skicklig i att trycka in rätt knappar snabbt så slår du hans huvud i väggen och kastar ut honom. Misslyckas du så faller du själv, eventuellt till din död om du är tillräckligt högt upp. Varje fordon har sitt unika minispel och ju exklusivare fordon desto svårare blir utmaningen.
Det finns ett gäng olika fraktioner i Mercenaries 2. Den venezuelanska armén, oljeföretaget Universal Petroleum, gerillan, rasta-piraterna, en motståndsrörelse och de allierade makterna. Kina finns också med och de är ute efter oljan i landet. Pandemic säger att de gillar att kommentera världsläget och eftersom mycket olja kommer från Venezuela är scenbilden ett intressant val. Det verkliga Venezuelas politiker har för övrigt upprörts av Mercenaries 2: World in Flames och menat att spelet varit ett psykologiskt första steg av en verklig amerikansk invadering av Venezuela. Pandemic Studios avfärdar dock all sådan kritik.
- Mercenaries 2 är en actionupplevelse och en James Bond-film i första hand, berättar Cameron Brown. Vi tar ingens parti utan driver lika mycket med alla. Alla i spelet är gjorda som karikatyrer, såväl fraktionerna som legoknektarna. Svensken är blond och piraterna som styr svarta marknaden kör omkring i galna pimpade monster trucks.
Precis som i det första Mercenaries kan man i World in Flames alliera sig med fraktionerna och göra uppdrag för dem. Fraktionerna har dock inbördes relationer så blir du för tjenis med till exempel den venezuelanska armén kan de allierade makterna bli fientliga mot dig. Spelet utvecklar sig olika beroende på vilkas sida du tar och nya uppdrag låses upp därefter. Om detta fungerar väl och om de tre huvudpersonerna skiljer sig lite mer åt den här gången så kan Mercenaries 2: World in Flames bli värt att spela genom mer än en gång.
Mercenaries 2: World in Flames har potential att bli en högexplosiv sandlåda med en alldeles egen personlighet. Det som tilltalade mig mest under min spelstund var (kanske inte helt otippat) de många fordonen och att uppdragen kunde lösas på många olika sätt. Lite grafisk putsning kan dock vara på sin plats med tanke på fiendernas stela ansikten och många upp-poppande detaljer i omgivningen. Jag fick inte heller några bevis på att storyn kommer vara djupare än "få tag på Solano", som Pandemic så kärnfullt beskrev den. Men med ett stabilt actionkoncept som slipats till lite så kan Pandemic uppfylla sitt kontrakt och kanske få ett bättre arvode än då det sist begav sig.