Smash Court Tennis 3

Ett av de allra första och bästa PSP-spelen för två år sedan - tänk vad tiden går - var Segas Virtua Tennis World Tour. I ett smidigt bärbart format samlade det allt som gjorde det gamla Dreamcast- och arkadtenniset fantastiskt underhållande, både realistiskt och utmanande samtidigt som det var lättillgängligt och lättsamt. Min pappa, som ditintills enbart hade spelat gamla Tennis på NES blev stormförtjust i Virtua Tennis till Dreamcast, bara en sån sak.

Sedan dess har Virtua Tennis 3 också fått sig en bärbar variant, men nu har Namco bestämt sig för att utmana sina gamla arkadrivaler med ett eget tennisspel. Elaka tungor menar att Namco alltid har väntat på Segas nya spel för att sedan kunna knycka idéer, och nog finns det likheter i företagens utbud. Men i Smash Court Tennis 3 känns likheterna nästan för uppenbara.

Förutom det givna arkadläget och möjligheten att spela enstaka matcher finns ett turneringsläge där man får skapa en egen spelare som börjar på plats 250 i tennisrankingen och sedan ska arbeta sig uppåt. Där får man sedan, vecka efter vecka, delta i de turneringar som man är kvalificerad för, samtidigt som man kan ägna sig åt träning eller att köpa nya prylar och leja nya kompisar. Känns det igen? Receptet är stulet rakt från Segas kokbok, även om det kanske inte är det mest originella till att börja med. En skön detalj är dock möjligheten att låta datorn avgöra resultatet av en match, en mycket praktisk funktion som låter mig hoppa förbi alltför enkla matcher, fast alltid förstås med en risk att man förlorar.

Det stora problemet är att den slumpfunktionen tycks vara igång hela matcherna. Smash Court Tennis 3 är ett mer realistiskt spel än Virtua Tennis, men samtidigt verkar det bero mycket mer på siffror än ren spelarskicklighet. Ibland verkar racketen vara tre meter lång och man träffar bollar som är helt omöjliga att ta. Ibland står datorspelaren och stirrar dumt medan bollen passerar bara centimeter åt sidan, medan den ibland får frispel och sätter vansinniga träffar. Lika slumpmässig är spelardesignen som använder precis alla logiska och ologiska kombinationer av frisyrer och hårfärger.

Ett större problem är att realismen innebär en del till synes orättvisa situationer. Virtua Tennis kompenserar mycket mer för dålig placering och automatstyr en hel del, vilket ger mer tid åt att styra bollen efter själva slaget. I Smash Court måste man stå på precis rätt ställe, annars blir det ingen träff överhuvudtaget. Småmissar som att den reguljära spelkameran gör att man inte alltid ser bollen förvärrar det här problemet. En kul finess som inte heller fungerar tillfullo är möjligheten att utmana domarens beslut och få se en replay av tveksamma bollar. Oftast har dock domaren rätt och en Out är en Out, men ibland tilldelas man inte poäng trots att den var inne. Surt.

Ganska snart sätter dock tristessen in. Då kan det vara lite kul med bonusspelen, men tyvärr bara lite. Pac-Man Tennis låter oss banka en Pac-Man fram och tillbaka över en plan fylld med prickar. Den som slutligen vinner bollen får alla poäng Pac-Man smaskat i sig. Hysteriskt kul i fyra minuter. Galaga Tennis är alldeles för krystat för sitt eget bästa. Pricka motståndarens formationer av aliens så dyker det upp en sökarstråle som försöker fånga spelaren, typ. Och så Bomb Tennis där man bollar en bomb fram och tillbaka. Missade returer innebär att ens banhalva fylls med fler lösa bomber, vilket innebär större explosioner när bomben slutligen tickat klart. Sadistiskt och rätt menlöst.

Nej, Smash Court Tennis 3 är tyvärr ingen höjdare. Efter bara några timmars nötande med världstouren är jag less och längtar tillbaka till Segas sköna och lättsamma tennis. En långsam halvsimulator passar inte i bärbart format.