James Bond 007: Everything or Nothing

James Bond, i hennes majestäts hemliga tjänst, samt med rätt att döda är tillbaka. Och det med besked i EAs superambitiösa Everything or Nothing där allt är som filmförlagorna i form av exotiska miljöer, högteknologiska prylar och grymma bilar. Spelet innehåller även alla viktiga skådespelare från filmerna med Pierce Brosnan i huvudrollen som agent 007, samt har ett eget ledmotiv komplett med video framfört av världsartisten Mya.

Det kanske mest intressanta med James Bond är att han överlevt sig själv. Figuren i sig skapades och slogs ursprungligen i en tid som inte längre finns (Kalla kriget). Genom filmer som Goldfinger, Åskbollen, Mannen med den gyllene pistolen, Moonraker, Octopussy och nu senast Die Another Day har han dock utvecklats genom alla tidsåldrar och är idag en modern man som hunsas av sin kvinnlige chef, låter bli rökat och har skurit ned på antalet eleganta martinis. Filmerna är numera egentligen mer typiska actionfilmer och det är väl tur för ett spel som detta då det utan att tappa trovärdighet kan ha små sekvenser av story mellan maffiga spelbara actionscener.

Den här gången har man valt att lämna förstapersonkonceptet som varit kutym i alla Bondspel sedan Goldeneye till Nintendo 64. Detta för att man ska få se James Bond, vilket enligt spelets producent ska ge bättre Bondkänsla. Dessutom har utvecklarna jobbat hårt på att verkligen återskapa de många moment som trots allt är obligatoriska i en god film om den brittiske superspionen James Bond. Leva och låta dö, i eleganta omgivningar bland fagra damer, kasinon och militäranläggningar.

Resultatet är ett varierat spel där smygande alterneras med häftig action. Mellan uppdragen kommer moment där det gäller att fly, åka bil eller bara placera ut bomber. Tyvärr är vissa av spelets delar inte så bra utförda som de borde vara. Hit hör till exempel de rena actionsekvenserna som tyvärr också är spelets viktigaste. Ofta känns inte uppdragen helt glasklara och i något enstaka fall har jag till och med fått börja om efter att ha gjort fel och försatt mig i en situation som inte gått att lösa. Lite primitivt, det förekom under TV-spelens absolut tidigaste dagar och borde inte inträffa längre. Händer det är det bara att bli ta ihjäl sig och börja om. Man lever bara två gånger, sägs det ju, men vår älskade spion Bond har som tur var oändligt med liv i detta spel så det är bara att försöka igen, och igen, och igen.

Kameran filmar gärna den leende Pierce i ansiktet istället för fiender, vilket får mig att se rött med jämna mellanrum. Det blir mest påtagligt irriterande när man befinner sig på små ytor där den trilskande kameran ibland gör det omöjligt att skjuta en fiende som står alldeles framför näsan. Det är inte roligt att vara levande måltavla. Dessutom är spelets bilduppdatering lite för låg, vilket ger en känsla av att James inte reagerar direkt när jag trycker på knapparna. Inte heller uppdragsbeskrivningen är hundraprocentig och flera gånger har jag kört fast för att jag helt enkelt inte förstår vad som ska göras härnäst. Tilldelas man ett iskallt uppdrag borde det inte falla på att man inte hittar en hel vägg eller något liknande.

Bäst i spelet är de delar där det ska köras bil. Man kan liksom inte göra fel, det är bara att köra på och till slut möter man något bossliknande i slutet av banan. Trots att fysiken inte är den bästa och man hela tiden är styrd att köra längs en given väg, känns det roligt att köra Bonds superbilar. Man har oftast raketer att skjuta och liknande finesser att tillgå. Dessutom ges möjlighet att köra motorcykel, vilket faktiskt känns lite som Electronic Arts klassiska Road Rash. Enda minuset är att man inte får köra bilen inifrån, utan hela tiden måste se bilen från utsidan. På de flesta banorna med vägfordon finns både civila och skurkar. Det ger ett gammaldags och skönt spelsätt där det gäller att döda rätt personer. Samtidigt är spelmotorn förlåtande och vansinneskrascher tär inte ens på bilens hälsomätare.

Bonds färd går, som brukligt, genom en rad länder. Man får chansen att passera genom Moskva (vilken Bondfilm skulle vara fullständig utan moder Ryssland?), Peru, Egypten och de franska kvarteren i New Orleans. Alla platser är skickligt återgivna med kända landmärken och liknande. Visserligen är alla platser redan passerade sedan tidigare av agent 007, världen räcker inte till för honom, tycks det som. Bond vore heller inte Bond utan en rad karakteristiska moment och han hinner både bli förråd och misshandlad innan spelet är över. Därefter blir det naturligtvis tid för hämnd!

Problemet med Everything or Nothing är allihopa av rent spelmässig karaktär. I övrigt är spelet extremt ambitiöst och dessutom visuellt imponerande. Bond hamnar i de mest märkliga situationer, avslappnade mellansekvenser för storyn framåt och de flesta moment är faktiskt spelbara. Det innebär att man får klättra ned för väggar, hoppa mellan plattformar, skjuta prickskytte, styra spindelbomber och flyga helikopter. De olika versionerna sinsemellan är relativt likvärdiga, även fast Xbox-versionen utkristalliserar sig som den som ser allra bäst ut. Alla ansikten ser ut som i filmerna och läppsynkroniseringen när det pratas är imponerande.

Nå, Everything or Nothing lyckas ändå med det viktigaste: Man får verkligen vara James Bond och känna att man tar del av hans värld av flärd, action och beska kommentarer levererade med brittisk accent ur dödlig synvinkel. Alla skådespelare ger dialogen trovärdighet, alla ser ut som det ska och huvudstoryn är spännande. Paradoxalt nog är allt så välgenomfört att det stundtals känns mer Bond än framför allt den senaste Bondfilmen. Dessutom är Myas låt till spelet riktigt bra och presenteras exakt på det sätt man kan förvänta sig av en film om James Bond. Visst kunde spelets kontroll ha varit betydligt bättre genomförd och tyvärr känns det väl stelt mellan varven. Men jag har åtminstone oftast kul när jag spelar Everything or Nothing, och det är trots allt det viktigaste.