Det finns ofta något otroligt tillfredsställande i att gradvis låsa upp en karta i ett spel. Upptäcka vägar till rum du inte än kan nå och dörrar du från början inte kan öppna men hela tiden veta att du kan återvända dit senare när du fått den förmåga som krävs. Metroidvanias bjuder in till en stor dos av utforskande som i rätt utförande kan bli själva essensen av upptäckarglädje och även om The Last Case of Benedict Fox gör just den biten helt okej, så är de spelmekaniska delarna tyvärr inte tillräckligt genomarbetade eller underhållande för att äventyret ska vara så skoj man hade kunnat hoppats på. Men innan vi ger oss på varför detta mysterium inte riktigt når fram så är lite bakgrund på plats.
Året är 1925 och titelfiguren anländer till sin döda faders mystiska herrgård för att, bland annat, lösa mysteriet med hans död. Under herrgårdens grund vilar dock större hemligheter och tillsammans med en mörk röst, en osynlig följeslagare, kastas Benedict in i ett äventyr av pussel, strider, märkliga dimensioner och annat. Storyn har definitivt ett brett omfång, men det är svårt att vara engagerad när då spelets moment känns rätt bleka. Både strider, plattformshoppande och utforskandet lider av tydliga brister där framförallt striderna känns rätt hafsiga och innebär frustrerande dödsfall enbart för att de är dåligt designade samt begränsande. På samma vis blir utforskandet lidande då det saknas tydliga mål eller en minikarta vilket innebär omständligt hopp in i spelets menyer. Man stöter på zombieliknande fiender och har en extremt sparsam arsenal och även om uppgraderingar finns att köpa och erövra längre fram, så är spelets system av att det skjutvapen man har, med ett enstaka skott som laddas upp genom att man utdelar närstridsslag, väldigt frustrerande.
Spelets herrgård är väldigt stämningsfull
Vid sidan om frustrerande begräsningar så är miljöerna i spelet spännande och den visuella stilen både fin och unik. Framförallt är det distinkta ljuskällor som imponerar, och att se regnet ilsket piska ned utanför någon av herrgårdens stora fönster skapar en fin stämning. Det visuella lyckas också som helhet ge spelet karaktär med sin säregna grafiska stil. Här finns också en närvaro i spelets ljud-design jag kan uppskatta, som förhöjer den mystiska och smått olustiga känsla som spelet har, men även om både grafiken och ljudet är fint så hjälper det föga när utforskandet då blir ointressant. Låt mig utveckla: För mig handlar nästan allt i ett Metroidvania om ett fåtal saker för att det ska vara roligt. Det ena, som är en väldigt viktig sådan, är en känsla av progression. Den ska kännas naturlig och häri ligger ett stort av spelets problem. Jag behöver inte hållas hårt i handen, men där jag i andra spel i genren kan se en avsats jag inte kan nå, en dörr med en viss form på nyckelhålet eller något liknande så känns detta här bara snurrigt på helt fel vis. Jag har spelat spel sedan jag kunde starta pappas dator på egen hand, det är sällan jag är överrumplad eller förvirrad av vad ett spel går ut på men här är det så otydligt att jag tröttnar. Visst, jag löser ju det, till sist. Men jag har ju redan nämnt hur en synlig minikarta saknas, så jag får gå in i menyn och kolla efter frågetecken och chansa på att det är något jag missat och att den platsen är den rätta för att komma vidare i spelet. Spelet är fullt av pussel, men att finna sin väg vidare är det största av dem i spelet och det borde det inte vara.
Den smått hafsiga kontrollen bidrar också till en frustration som inte borde finnas. Det är helt enkelt rätt tråkigt att spela och styra Benedict runt. Kontrollen känns slö samtidigt som den är oprecis. Det ligger någon märklig känsla i att man plockar upp kontrollen och suckar lite när man styr karaktären runt i trånga utrymmen där mer precis kontroll hade fått det att flyta bättre.
Ljuskällor skapar fint liv åt den unika visuella stilen
All negativitet till trots kommer här den lilla tvisten, eftersom ett deckarmysterium såklart behöver det. The Last Case of Benedict Fox är inte ett dåligt spel, åtminstone inte ett fruktansvärt. Om det finns något som är synonymt med en gyllene medelväg, ett godkänt, en träff mitt på betygsskalan, så är det detta. För vid sidan om allt det jag ogillar med spelet så har vi en unik visuell stil och ljud-designen har jag redan smugit in lite förtjänat beröm för. Spelet har dessutom en hel del pussel och det är något som jag själv uppskattar mitt i allt plattformande och strider, och om jag saknar någon slags känsla av naturlig progress i utforskandet kommer de istället av att lösa ett pussel, som oftast öppnar en dörr, och på så vis kommer jag vidare. Dock blir avsaknaden av lite mer tydlighet stor när man finner ett föremål och ska lista ut var det här hemma, för det faktum att alla saker bara markeras med ett frågetecken på kartan gör det otroligt jobbigt att ens försöka komma ihåg vart ett pussel man kanske nu har möjlighet att lösa finns.
På flera vis är detta en spännande och snygg upplevelse som tyvärr dras ned av frustrerande moment, och taskig kontroll. Hade man finputsat hade man här haft ett deckarmysterium vars spelglädje gick hand i hand med det visuella, nu är det ett mest ett mysterium jag under stora delar av speltiden fick tvinga mig själv vidare i.