Sega Rally

Första gången jag spelade Sega Rally var 2001. Knappast Saturns glansdagar längre, men till och med fem år efter sin premiär kändes det fräscht och roligt med den bästa körkänslan i genren. Till och med den extremt simpla men snabba grafiken var helt okej och det är nog det enda tredimensionella Saturn-spelet som har åldrats med någon som helst värdighet. Jag är alltså inte någon inbiten rallyknarkare som Petter (som har små små Lancia Super Delta injicerade i blodomloppet) utan bara en respektfull spelare som är glad bara jag får ratta runt en blågul Subaru Impreza i hundrafemtio knyck på leriga vägar. Vilket jag tyvärr bara får göra i standardklassen, sen blir det mer pimpade bilar som gäller. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Respektfulla var också Bugbear, utvecklarna bakom Flatout, som har lyckats skapa en närmast perfekt kopia av det nya konsolspelet, fast nertryckt i portabelt format. Banorna är femton till antalet och indelade på fem olika miljöer, men däremot inte precis samma som på konsol. Det är förstås inte rimligt att vänta sig exakta avbilder, och de känns riktigt väldesignade överlag med en lagom blandning av snäva hårnålskurvor och stora, öppna autostrador där man kan sladda av hjärtans lust.

Sega Rally är förstås nästan så långt man kan komma från den där riktiga rallyn som Colin (vila i frid) och grabbarna ägnar sig åt. Bara en sån sak som att det är sex bilar på banan samtidigt. Det blir snarare folkrace än rally när sex skitiga bilar knuffas och trängs i kurvorna, men å andra sidan finns det alltså gott om plats att ta sig fram och när kartläsaren varnar för trånga passager rör det sig kanske om endast tre bilbredder. Några klaustrofobiska passager som i Colin McRae Dirt existerar inte alls.

Allt detta skapar en fri och lättspelad arkadkänsla med stora marginaler. Det är faktiskt fullt möjligt att köra genom en bana enbart genom att hålla in gasknappen och studsa mellan väggarna, även om det knappast ger några rekordtider. Men samtidigt bjuder datorförarna på ganska rejält motstånd på de högre svårighetsnivåerna. Den artificiella intelligensen är enkelriktad och rätt korkad, och håller sig stenhårt till bästa körlinjen oavsett vad som finns i vägen. Spelet lider också en del av det gamla klassiska datorfelet att det alltid är en viss datorspelare som kör bäst så att du i praktiken alltid måste vinna över denna för att kunna vinna på poäng sammanlagt. Dock är spelet inte så krävande och det räcker med att placera sig på tredje plats, eller så, för att låsa upp nya bilar och svårare tävlingar.

Grafiskt är Sega Rally rent och fint med en vansinnigt bra fartkänsla. Fysiken fungerar riktigt bra med något enstaka undantag (en gång lyckades jag preja en datorbil så att den voltade fem meter upp i luften) och alla effekterna från konsolversionen, som att bilen blir nerstänkt av lera och snö under loppen och att den leriga vägen blir spårig och mer svårkörd ju mer man kör, finns med även här. Ljussättningen är neutral, närmast serietidningsaktig, vilket skapar en ljus, ren bild som påminner om arkadoriginalet, även om man kan sakna lite kontrast ibland. Eftersom kontrollen är så extremt digital saknar jag inte heller analoga avtryckare, det känns helt naturligt att dutta på styrkorset för att korrigera styrningen medan man förstås håller in gasknappen nittiosju procent av tiden.

Jag är alltså ingen rallyfantast, men jag uppskattar alltid ett lättsamt bilspel med bra fartkänsla. Korta, intensiva race utplacerade på femton olika banor avnjuts i rask takt och Sega Rally passar faktiskt bättre än någonsin i bärbart format. En tävling till på väg till jobbet så är dagen räddad.