Ghost Recon: Advanced Warfighter 2

Vänner till joddlare och krigslystna presidenter vet säkert vad jag talar om; bara för att man kan göra något behöver man inte göra det. Detta gäller också för tredimensionell action på bärbara konsoler. Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 är ännu ett bevis på att actionspel i tre dimensioner trivs bäst på stationära konsoler. Men det är inte bara en formatfråga, i det här fallet varvas otympligheten med gammal hederlig slarvighet.

I Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 spelar du mannen med världens helylligaste namn, Kapten Scott Mitchell, som har slängts in i en handfull uppdrag vars bakgrund förklaras precis så kortfattat att vi verkligen inte bryr oss om den. Miljön är i alla fall Sydamerika och skurkarna är gerillan som har fått tag på en stor vapenarsenal, vilket förstås måste hindras ...med vapen.

Uppdragen i Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 är bitvis standardmässiga, bitvis frustrerande. Under ett tidigt uppdrag måste jag spränga två lastbilar som rör sig i min riktning. Åker de för långt misslyckas uppdraget och jag måste börja om. Jeepsprängning kräver handgranater eller raketgevär och eftersom jag slösat med dessa tidigare blir situationen knäpp.

Närmsta vapendepå ligger nämligen så långt bort att jag knappt hinner springa hela vägen dit och tillbaka innan jeeparna försvinner. Att demolera två lastbilar med en handgranat är lika svårt som att hicka och rapa samtidigt, men nu ordnade sig uppdraget ändå efter att jag sprängde det främsta fordonet, vilket fick det bakre att stanna upp som ett dumt får, vilket gav mig tid att hämta vapen. Kort sagt, Ubisoft verkar inte ha kvalitets- och skojighetssäkrat några av banorna.

Banorna är för det mesta tråkiga och linjära, särskilt i skogsbanorna där uppdelningen mellan stig (gå här!) och skog (ogenomtränlig!) är tydlig. Det blir lite roligare och öppnare i städerna och jag blir nästan medryckt i ett uppdrag där ett militärfordon ska eskorteras. Men den förtjusningen dalar snabbt när jag inser att uppdraget måste upprepas otaliga gånger eftersom män med raketgevär kräver att man följer ett löjligt exakt rörelsemönster för att överleva.

Jämför detta med att man tål Terminator-många salvor från automatvapen i andra sammanhang och du upptäcker hur obalanserat Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 är. Utan ett lag att kontrollera blir uppdragen väldigt fattiga och min lilla drone är knappast en kompensation eftersom jag så sällan behöver dess eldstyrka eller tjuvtittarförmåga.

Spelkontrollen baseras på shit-Playstation Portable-har-bara-en-analog-spak-vad-gör-vi-kompromissen, som tidigare nyttjats i till exempel Medal of Honor Heroes. Med vänstertummen och den analoga spaken flyttar du omkring Mitchell och de fyra ansiktsknapparna är en splittrad högra analog, med vilka man tittar sig omkring och siktar. Jag har aldrig gillat att styra en skjutare på det här sättet, eftersom närvarokänslan i miljöerna lider stort av det. Man rör sig dessutom långsammare, vilket i sin tur tvingar utvecklarna att slöa ner fienderna och/eller lägga ens pricksäkerhet på en onaturligt hög nivå.

Den grötiga manövreringen blir inte lättare att ignorera när vissa vapen är idiotiskt komplicerade att plocka fram. Till exempel hade jag tagit mig genom en tredjedel av kampanjen innan jag hittade sprängladdningarna, som av någon anledning inte räknas som ett eget vapen. För att komma åt dem måste jag först välja handgranater och sen hålla in en knapp, samtidigt som jag bläddrar med en annan, för att välja sprängladdningarna. När jag väl har apterat fanskapet på en bil eller byggnad måste jag återigen bläddra febrilt och välja ännu ett nytt "vapen", nämligen detonationsknappen. Inte så smidigt för en soldat med lite bråttom, eller hur?

Fienderna verkar för övrigt ha fått allmänt solsting när jag möter dem i strid. De tar skydd på konstiga sätt, de märker inte att jag står fem centimeter från dem och kan vara helt omedvetna om att jag knäppt en av deras lika närbelägna kompisar. Omvänt drabbas jag titt som tätt av plötslig soldatdöd när jag i uppdrag svänger in på ett nytt område, hör ett "mojito, por favor!" eller vad de nu skriker och blir skjuten.

Flerspelarläget är också väldigt fattigt i Ghost Recon: Advanced Warfighter 2. Glöm deatmatch och spel med folk längre bort än din soffa, här bjuds bara på ett samarbetsläge där du spelar genom solokampanjen med en kompis. Ett ordentligt flerspelarläge hade åtminstone gett Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 godkänt i hållbarhet.

Ghost Recon: Advanced Warfighter 2 är inte 24 karats skräp, men då det aldrig blir riktigt roligt är det inte långt ifrån. I ett sådant sammanhang brukar spelet rekommenderas till "fans av spelserien", men eftersom så mycket av konceptet är förändrat går inte det heller. Så om ni ursäktar mig, min Playstation Portable mår lite dåligt och ska få en UMD-skiva med roligt innehåll att snurra på.