Resident Evil: Umbrella Chronicles

Jag fullkomligt älskar Resident Evil. Ända sedan jag träffade Jill, Barry och Chris för första gången har jag älskat spelserien och har ständigt suktat efter mer - även om jag nästan jämt får en saftig hjärtattack som följd. Med ytterst få undantag har jag spelat alla spel i serien, och varit salig under varje spelsekund.

Självklart blir jag nästan helt bananas över väntan på Resident Evil 5, men nu vill det sig så väl att Capcom har tagit tillfället i akt att försöka knyta ihop lite lösa trådar innan denna mastodonttitel släpps. Visst har man undrat vad Umbrella egentligen pysslade med, vad Wesker hittade på bakom kulisserna och så vidare, och nu får vi äntligen chans att få en schysst förklaring till mycket av det som varit oförklarat i och med Wii-titeln Resident Evil: Umbrella Chronicles.

Visst, i sig självt är Resident Evil: Umbrella Chronicles ganska torftigt. Spelet är ett ganska retrodoftande ljuspistolspel med ordentlig arkadkänsla i paritet med exempelvis House of the Dead eller Time Crisis, och har man spelat ett sådant spel finns det inga frågetecken hur man går till väga. Men, finessen med Resident Evil: Umbrella Chronicles är att om man kan sitt Resident Evil-ABC, är spelet näst intill oumbärligt för att fylla i tomrummen i handlingen. Ett spel för fansen, helt enkelt. Om du inte har spelat Resident Evil 0, Resident Evil och Resident Evil 3: Nemesis är Resident Evil: Umbrella Chronicles helt enkelt inte ett spel för dig.

Resident Evil: Umbrella Chronicles börjar sin resa när Rebecca mötte Billy på det gudsförgätna tåget i Resident Evil 0. Vidare kommer du att få träffa på de där underbara bestarna vid namn lickers i herrgården ur det första Resident Evil, för att till sist göra Jill sällskap när hon träffar den inte alltför sympatiske Nemesis. Visst, för oss som spelat spelen finns det inga direkta överraskningar i dessa scenarion och för de som inte spelat spelet framstår säkerligen Resident Evil: Umbrella Chronicles som en riktigt slafsig och rörig... ja, röra.

Det är dock lite det som är poängen egentligen. Man spelar Resident Evil: Umbrella Chronicles för att få reda på mer, vilket vi naturligtvis får i form av dokument som hittas i själva spelet. De största godbitarna är dock det helt nyskrivna scenariot där Chris och Jill jagar de sista kvarlevorna av Umbrella, samt det mycket efterlängtade och alldeles för korta sidoäventyret där Albert Wesker har huvudrollen. Mumma! Ge mig mer, som fröken Spears sjunger.

Du undrar säkert hur man spelar Resident Evil: Umbrella Chronicles. Resident Evil: Umbrella Chronicles är ju ett ljuspistolspel, och spelas som ett traditionellt sådant. Tack vare Wiimotens uppbyggnad går det finemang att använda endast den i jakten på snuskiga zombies. Du styr sikten med Wiimoten, och avfyrar skottsalvor på B-knappen. Du kanske vill ha möjligheten att kika runt omgivningarna något mer, och då passar det sig att pula in nunchuck-tillsatsen för att kunna få karaktären du spelar med att vrida runt huvudet något genom att styra med spaken.

Men, det tillkommer lite andra finesser. På sant Resident Evil-manér kan du välja vapen (som du får genom att hitta dem på banorna samt plocka upp dem med A-knappen) genom att trycka upp eller ner på Wiimotens styrkryss. Härligt med en rejäl hagelbrakare, inte sant? Du kan även kniva dig fram, samt kasta granater som läget blir lite trängt. En lustig finess är att den vanliga pistolen, som man faktiskt klarar sig ganska långt med, har obegränsat med ammunition. Den måste dock laddas om, vilket du enkelt gör med ett raskt handledsryck.

Man skulle ju kunna tro att siktet i Resident Evil: Umbrella Chronicles är så pass bra som den som håller i Wiimoten, men så är det inte riktigt. Vanan trogen kan man blåsa huvudet av fiender med ett välriktat skott, men även om man är grisnoga med att sikta rakt i plytet på sina hjärndöda och stapplande motståndare, tar inte alltid skotten. Även om man väntar på att siktet ska markera fiendens svaga punkt, vilket är stället där ett skott gör maximalt med skada, är det svårt att lyckas med bedriften. Det verkar också som att denna punkt är mindre än vad som siktet skvallrar om, eftersom man med gott samvete kan skjuta en zombie i huvudet ett par gånger innan denne kastar in handduken.

Ett annat problem som spelkontrollen har är att man, vid bosstrider, kan ducka eller finta. Detta sker genom att man antingen skakar Wiimoten eller hamrar på den knapp som dyker upp på TV-skärmen. Knapphamrandet fungerar klockrent, men att finta bossarna med spasmiska rycker fungerar desto sämre. Det känns lite som om det är en stunds fördröjning från skak till fint, som helt enkelt försvårar för dig som spelare. Räkna med mycken frustration över denna oprecishet.

Grafiskt sett är det svårt att tro att Resident Evil: Umbrella Chronicles släppts efter Resident Evil 4. Resident Evil: Umbrella Chronicles ser nämligen inte fullt så imponerande ut. Visst är modelleringen helt okej i alla avseenden, men texturerna är knappt godkända. Jag förstår inte riktigt varför Capcom inte har lagt ner mer kärlek på det grafiska, för Resident Evil: Umbrella Chronicles är trots allt två år yngre än spelseriens fjärde del.

Handlingsmässigt är Resident Evil: Umbrella Chronicles oumbärligt för fansen, ingen tvekan om saken. Spelmässigt finns det dock en hel del saker som skulle kunna ha förbättrats. Med en inte så vass spelkontroll, överraskande hafsig grafik, nya och sämre röstskådisar samt stundtals helt opassande musik har Resident Evil: Umbrella Chronicles en hel del emot sig som stoppar det från att nå de efterlängtade toppbetygen. Dock så tål det att sägas igen; För fansen är Resident Evil: Umbrella Chronicles ett schysst tidsfördriv som gör längtan efter Resident Evil 5 mer uthärdlig.