Wipeout Fusion

Häromdagen damp Wipeout Fusion ned i min brevlåda. Effekten var oroväckande eftersom jag är en WipEout-fantast och efter en kortare omgång vilt hoppande fnittrade jag frenetiskt i säkert fem minuter. WipeOut är, som fenomen, något av det snabbaste som finns i spelväg och ilsnabba, orakade framtidspiloter, rykande raketer och våldsamt discodunk gör det till något väldigt älskvärt.

WipeOuts strukturella enkelhet har alltid kompromissats av den svårbemästrade spelkontrollen och de fiktiva fysiklagarna. Det första spelet drev vanligt folk till vansinne då det nästan var omöjligt svårt. Personligen njöt jag av den utmaning som det första spelet bjöd på, precis på samma sätt som jag skrek av lycka då den underbara uppföljaren anlände. Wipeout är koncentrerad glädje i mina ögon, trivsamt och utmanande. Utan att raljera överdrivet om det förflutna (likt vissa babblande, konkurerande chefredaktörer) tvingas jag trots allt prata lite om 2097. Bland de tusentals Playstationspel som finns är Psygnosis uppföljare till Wipeout ett av de allra bästa. 2097 innehöll superb design, perfekt balanserad utmaning och blandade frenetisk spelbarhet med populärmusik och en sjuhelvetes attityd.

När det var dags för uppföljaren (Wipeout 3) hade den större delen av ursprungsteamet övergivit Psygnosis och sammantaget var ett medelmåttigt spel som gjorde mig väldigt besviken. Mycket av den underbara atmosfär och den personlighet som hörde spelserien till hade gått förlorad då den övergripande designen smittats alltför hårt av industrialism och en överdrivet tråkig färgskala. Jag spelade Wipeout 3 i ungefär tio timmar medan 2097 säkert stal närmare 100  av min dåvarande, dyrbara studietid.

Men, nog tjatat om svunna tider. Jag har spelat Wipeout Fusion, den fjärde delen i serien. Efter en veckas hårda strider mot Covenaterna i Halo och full fokus på Bills svarta box släpade jag fram min undanstoppade PS2:a. Min lagom spelglada granne anslöt och Fusion snurrade igång. "Nä, e det rymdspel" skrek han dock redan efter inledningssekvensen. -Vakna grannen, det är Wipeout...WIPEOUT! -Att inte känna till WipeOut är som att leva i någon slags evig förnekelse. Som att stolt hävda att Lasse Berghagens bakdel är trimmad, eller att Rolling Stones är begåvade musiker. Ett starkt "fnys" tystade grannens hojtande.

Det kanske tråkigaste med Fusion och det som till en början gjorde mig besviken är omstruktureringen av själva tävlandet. I de tidigare spelen har farten och förmågan att spela strategiskt varit viktigast. Nu handlar det dock betydligt mer om ren och skär krigsföring i mina ögon. Motståndarna är dubbelt så många och dubbelt så arga. Vapnen är tre gånger så många och arton gånger så kraftiga och efter bara några varv på spelets första bana känner jag mig som ett skärrat flickebarn. Nu vänjer man sig även vid detta och finner en beundransvärd balans mellan de olika spelelementen även i Fusion, men jag tycker ändå att det var roligare förr. Spelets banor har blivit betydligt bredare och slagfältet ligger alltid öppet för 16 arga, fullproppade svävare. Min utstuderade spelstil som jag har med mig från alla timmar tillsammans med 2097 fungerar inte alls och jag tvingas tänka om. Svävarna är relativt enkla att kontrollera men många av banornas plötsliga överraskningar och motståndarnas eviga pepprande gör detta till det överlägset svåraste Wipeout-spelet  hittills. Jag vet inte hur många gånger jag blivit totaldemolerad efter en lyckad omkörning bara för att jag inte kunnat veja för motståndarnas snabba salvor.

Svårighetsgraden känns dock på det stora hela balanserad och bra eftersom man efter några försök lär sig att inte kliva i de mest påtagliga fallgroparna. Det gäller helt enkelt att förstöra sina motståndare bortom igenkänning, den halvsnälla, hedersvärda racingfilosofin från tidigare spel är bara att glömma. Nu är det krig! Givetvis är en av de viktigaste ingredienserna i Wipeoutspelen den underbara bandesignen. I 2097 fanns det inte en enda dålig bana, faktum är att några av dem fortfarande är bland det bästa som någonsin utformats. Fusion innehåller som sagt bredare banor och tillkommit har regelrätta loopar, gruspartier och allehanda svirvlande snirklar som får det att kittlas i magen. Banorna blir bättre ju längre in i spelet man kommer och även fast de aldrig kommer upp i samma superba klass som 2097 så är de hela tiden av hög kvalitet.

Audiovisuellt är givetvis Fusion en speciell upplevelse, däremot hade jag väntat mig mer rent grafiskt. Visst, det är väldesignat och färgmässigt strålande men på det stora hela hade jag velat se dynamiska miljöer och fullt rörliga omgivningar. Givetvis är blandningen mellan de färgmässigt strikta miljöerna och de färg och formsprakande effekterna lyckad liksom den övergripande designen av spelets alla svävare. Texturarbetet är genomgående superbt liksom spelets presentation som luktar överljudshastighet lång väg. Vad som däremot inte alltid imponerar är spelets stundtals ostabila skärmuppdatering. Det silkeslena superflytet som infinner sig då enbart en handfull svävare samtidigt syns i bild är underbart. Dessvärre hostar spelet när tiotalet farkoster drabbar samman, något som enkelt hade kunnat åtgärdats genom att banta antalet deltagare i varje tävling.

Ljudmässigt är upplevelsen märkvärdig, precis som förväntat. Musiken är stiligt producerad kvalitetstechno där Future Sound of London är det mest kända namnet. Det snabba dunkandet driver mig annars till vansinne i samtliga sammanhang men i samförstånd med ilsnabba framtidsfarkoster blir upplevelsen underbar. Jag kommer på mig själv, kastandes med huvudet och vilt stampande medan jag kämpar om förstaplatsen.

Så där 2097 definierade en bombastisk överdrift i fart, neon och strålande populärmusik gör Fusion något helt annat. Detta är på inget sätt något banbrytande och definitivt inget som kan kallas ett nästgenerationsspel. Snarare ett nyförpackad, omstrukturerat, gammalt spel som trots brister har en hel del god underhållning att bjuda på. För alla som (likt mig) dyrkat 2097 innebär Fusion en omställning och förmodligen till viss del besvikelse. För alla er andra som tröttnat på ExtremeG3 och söker nya hastiga utmaningar är detta dock ett köpvärt alternativ om ändå inte fullt så bra som jag hoppats på.