Det finns något både bisarrt och en smula tragiskt i när kopian överglänser originalet och rollerna därmed blir omvända. Minecraft plagierade Infiniminer och gjorde det så bra att det på kort tid eliminerade originalets existensberättigande. På samma sätt kopierade Naughty Dog i stort sett varenda aspekt av Tomb Raider när de skapade Uncharted, varpå Nate Drakes äventyrsföljetong sen stod mall fört framtida Tomb Raider-spel. Detsamma går såklart att säga om Yakuza-serien som inledde sin bana som en rätt skamlös Shenmue-kopia men snabbt trumfade Yu Suzukis gamla Dreamcast-klassiker för att inte tala om Call of Duty och Medal of Honor, eller varför inte Sim City och Utopia... Eller Resident Evil och Alone in the Dark.
Storyn är bitvis rätt okej men berättandet haltar och karaktärerna framstår som genuint ointressanta.
Frédérick Raynals ultraambitiösa 3D-mysterium Alone in the Dark släpptes redan våren 1992 och anses idag vara det första riktiga "survival horror" spelet av sitt slag. Utan det och utan mängder av de idéer som Raynal då introducerade, hade Resident Evil aldrig vare sig sett ut eller fungerat som det väl gör, eller gjorde när Capcom dunkade ut den allra första delen drygt fyra år senare (producerat av den idag ikonförklarade Shinji Mikami). Faktum är att stora delar av Resident Evil är kopierade direkt ur Alone in the Dark inklusive inventory-systemet, utforskandet, vissa pussel och hela grejen med hur spelaren tvingas utforska ett gigantiskt, till synes övergiven herrgård där farorna lurar runt varje hörn.
Cirkeln är väl därmed mer eller mindre sluten nudå när THQ Nordic och utvecklarna hemma hos Pieces Interactive skapat vad som enklast kan beskrivas som en karbonkopia på Resident Evil i form av Alone in the Dark (2024), en reboot som naturligtvis tänkt gjuta nytt liv i världens äldsta skräckspelsföljetong. Inte särskilt mycket är sig likt, dock. Det kvarstår bara ett tunt litet ramverk av Frédérick Raynals lastgamla original här och det märks redan i introduktionen av Pieces Interactive velat göra något helt eget men nyttja namnet, snarare än att försöka återuppbygga en gammal klassiker.
Alone in the Dark utspelar sig i den amerikanska södern på 1920-talet och när äventyret börjar får vi träffa Emily Hartwood som anlitat privatdetektiven Edward Carnby för att färdas ut till landsbygden och väl där undersöka herrgården "Derceto Manor" och nysta i försvinnandet av Emlys farbror Jeremy Hartwood. Du som är tillräckligt mossig (likt mig) för att minnas originalet märker ju såklart att namnen är intakta från 1992 års äventyr. Emily och Edward delar på huvudrollen här och båda är spelbara. Det handlar dessutom nästan uteslutande om huset, precis som i originalet. Derceto är en karaktär i sig, på flera sätt, och herrgården huserar flertalet mysterium plus en rad sidofigurer som samtliga är tillräckligt vaga i sin framtoning för att kunna bära på mörka hemligheter knutna till farbror Jeremys plötsliga försvinnande.
Det finnes en del atmosfär här och där men med tanke på att Alone in the Dark aldrig är ens det minsta lilla läskigt eller "skrämmande", blir det aldrig något mer än en transportsträcka.
Storyn i sig har väldigt, väldigt lite att göra med originaläventyret utan är istället nyskriven av svenske manusgubben Mikael Hedberg som bland annat har Soma och Amnesia på meritlistan. I originalet fick Edward tidigt veta att Jeremy begått självmord och mycket av berättandet fokuserade på magi och ett förtrollat piano dränkt i mystik, alla detaljer som Hedberg valt att kasta ut genom sovrumsfönstret. Istället får vi ett skräckäventyr här som gör sitt yttersta i att porträttera psykisk ohälsa, trauma, paranormala incidenter och allt där i mellan och tonen andas traditionell film noir med ett par ordentliga stänk av sydstatsmörker. Inget är som det verkar, ingen går att lita på, alla följer sin egen agenda och hallucinationer och hjärnspöken spelar en stor roll hör, och förmedlas på ett sätt som borde skapa obehag, men aldrig riktigt för det.
Utvecklarna Pieces Interactive har aldrig hymlat med att den primära inspirationskällan för det här spelet alltid varit Resident Evil i allmänhet och Resident Evil 2 Remake i synnerhet. Och det märks, såklart. Edward samt Emily kontrolleras på exakt samma sätt som Claire och Leon, kameran är placerad på exakt samma ställe, tempot, rörelsemönstret och animationerna ser ut att vara kalkylerade från Capcoms bejublade 2019-remake och spelmässigt handlar det om exakt samma typ av upplägg. Du knatar runt i herrgården, ser Edward / Emily ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv, varvar simpelt pusselmekande med tavlor, statyer och skrivmaskiner med fiendemöten och långdragna mellansekvenser. Allt känns väldigt, väldigt bekant.
Problemet är att det på kuppen får Alone in the Dark att kännas som om det helt saknar egen identitet. Visst, sydstatsgrejen och 1920-talsestetiken är såklart inget som lånats från Resident Evil men tidsperioden och den geografiska platsen rimmar illa på båda dialogen som förs och på det viset som, både Jodie Comer (Emly) samt Edward (David Harbour) pratar. Storymässigt känns det lite som om två Hollywood-skådespelare fått för klent betalt för att verkligen hänge sig till sina roller och istället bara lajvar privatdetektiver snarare än verkligen går in för att förmedla något. Storyn är dessutom rätt ointressant. Mysteriet i sig lämnar mig oberörd och det finns inga sidokaraktärers (och deras ofta långsökta öden) som verkligen griper tag, skapar mystik eller nerv och under långa spelsessioner kommer jag på mig själv med att snudd-på stänga av hjärnan för att så snabbt som möjligt ta mig vidare mot slutet.
Om det gick att köpa ett Kina-resident Evil från Wish, skulle det mest troligt se ut och kännas som Alone in the Dark (2024).
Ännu eländigare är spelbarheten som jag anser vara direkt dålig. Spelkontrollen är seg och icke-responsiv och hela mekaniken får mig att osökt tänka på spel från det sena 90-talet där det ofta upplevdes som att karaktären var ett stort solitt block som jag som spelare hasade runt med. Fienderna är ofta klent presenterade och inte det minsta läskiga. Istället kastas de fram utan att för en sekund framstå som särskilt farliga eller det minsta läskiga, och detta förtar ju hela grejen med ett "skräckspel", när absolut ingenting är läskigt eller skrämmande. Jag tror faktiskt inte att jag spelat ett "survival horror"-spel innehållande så pass lite fungerande "horror" som detta, någonsin. Inte en enda gång under alla mina timmar blev jag ens lite skraj, eller skrämd. Vilket gör att detta känns mer än lovligt meningslöst, för min del.
Alone in the Dark är dessutom fult. Det finns ingen del av det här äventyret som andas 2024, eller ens 2019 (när utvecklingen tydligen påbörjades). Det ser snarare ut som en titel från 2014 med begränsade miljöer sett till omfång och ljussättning, enkla karaktärsmodeller och låg nivå på såväl skuggor som partikeleffekter. Nu är det ju samtidigt så att Pieces Interactive tydligen utgörs av cirka 60 personer, enbart, medan Capcom sadde närmare 800 personer (!) på att jobba med Resident Evil 2 Remake, och någonstans är ju det viktigt att ha i åtanke. Jag hade dock helt klart föredragit om Pieces Interactive hade skapat en mer stilistisk och unik "Look" här utan att försöka bygga fotorealistiska karaktärer och verklighetstrogna miljöer (och misslyckats), för att kunna komma billigare och smidigare undan med tanke på de begränsade resurser som de haft att jobba med. Jag hade även hellre sett dem gå sin egen väg sett till själva upplägget i sig samt de enerverande, supersömniga fiendemötena och byggt något med ett egenvärde i snarare än vad som nu mest upplevs som en Wish-kopia på Resident Evil.