En minst sagt ondskefull robotmiljardär har norpat Jacks flickvän, spärrat in henne på toppvåningen av den högteknologiska skyskrapan Nakamura Plaza och det gäller nu för vår hockeyfrisyr-prydde superhjälte att panga sig igenom tio nivåer av brölande dödsrobotar för att frita henne. Mullet Mad Jack är utvecklat av fyrmannastudion Hammer 95 och här blandar man friskt av alla möjliga ingredienser för att i slutändan erbjuda en störtskön soppa till adrenalinstinn actionkavalkad. Två deciliter Doom 2, en matsked Hades, en halvliter valfri retro-animé och 300 gram Hotline Miami. In i ugnen på två år och voila! En neonrosa hockeyfrilla är född.
Grafiken är cel shading-aktigt slamsig och superkul.
Mullet Mad Jack är ett retro-FPS med roguelike-kvaliteter vilket innebär att du kommer att dö och du kommer att dö ofta, mycket. När du dör trillar du tillbaka till starten på det våningsplan där du befinner dig och alla de uppgraderingar samt vapen du samlat på dig, är då borta. Mad Jack har enbart tio sekunders dopaminproduktion att leva på, vilket innebär att du som spelare aldrig hinner stanna, aldrig hinner tänka utan hela tiden måste förlita dig på blixtsnabba reflexer och ett bra sikte. För att förlänga eller förnya dina tio sekunder av dopamin, måste robotarna framför dig alla vara döda och det är först då som nästa gameplay-loop startar. Om du tar för mycket stryk från fienderna, slungas du tillbaka till starten. Om tiden tar slut? Samma sak. Precis som andra spel i denna mer och mer populära subgenre handlar detta om att traggla. Trial and error, som spelidé. Något jag vanligtvis inte brukar vara särskilt förtjust i.
I sin vänstra hand håller hockeyfrille-Jack i sin timer som visar hur mycket dopamin som finns kvar i hans lilla hjärna.
Jag gillar inte jättemycket att trilla tillbaka till starten när jag dör. Hades var kanonbra och till en början hade jag ganska roligt med Deathloop men det blir samtidigt ganska tjatigt för mig att göra om samma moment, gång på gång på gång på gång istället för att komma vidare, se något nytt. Jag tror att mycket med min aningen aviga inställning till just roguelikes har att göra med att jag fick nog av det upplägget som nioåring, också. I spel som Black Belt (Master System), Battletoads (NES), Turtles (NES), Mega Man 2 (NES) samt Trojan (NES) pysslade jag ju med exakt detta i flertalet år och jag tror dessvärre att jag tragglade sönder delar av mitt speltålamod, där och då. Jag dog, dog, dog, dog, dog och dog igen - tusentals gånger i alla dessa spel, i flertalet år. Idag gör jag hellre något annat när jag spelar även om jag absolut kan uppskatta hög svårighetsgrad.
Blod... Finns det gott om.
Mullet Mad Jack lyckas väl med att balansera principen med att bestraffa spelaren med en dryg omstart med ett belöningssystem som är så blixtrande rappt och roligt att det ibland inte går att hålla sig för skratt. Det sprutar kulor, laserstrålar, explosioner, granater - miljöerna är inte sällan dränkta i blixtrande neonfärger och animationerna är sådär härligt, medvetet, usla. Detta är rent designmässigt lika mycket ett kärleksbrev till Wolfenstein, Duke Nukem 3D samt Doom som det är en slängkyss åt 80-talets mest absurda japanska tecknade serier och jag gillar verkligen hur detta ser ut. Musiken matchar designen helt perfekt och tonen, humorn, tempot och spelmekaniken fungerar i en snudd-på perfekt balans som gör att det sällan känns alltför tradigt att börja om från början igen.
I slutet av varje nivå väntar naturligtvis en boss.
Det blir rätt enformigt efter cirka 90 minuter dock, ska jag villigt erkänna. Det tog mig cirka fyra timmar att spela igenom Mullet Mad Jack och efter ungefär hälften av min speltid kände jag mig rätt mätt på de enformiga miljöerna och de korridorer som allting utspelar sig i. Det ska dock sägas att detta är köpvärt framförallt för alla vi gamla rävar som växte upp med Duke Nukem, Akira och allt där i mellan.