Dynasty Warriors: Gundam

Sangoku Musou, ungefär "hjältarna från de tre kungarikena", översattes till Dynasty Warriors när det släpptes i väst. Fair deal, det låter bra. Sengoku Musou var en briljant liten ordvits som både syftade på likheten mellan spelen och "sengoku", det övergripande namnet på det japanska inbördeskriget under 1500-talet. Samurai Warriors blev det, visst, inte lika tjusigt men helt okej. Sedan blev det Gundam Musou, samma sorts spel men med robotarna från den oändligt omtyckta Gundam-serien. Detta blev... Dynasty Warriors: Gundam? Medan jag kliar mig i huvudet kanske jag ska dra bakgrundshistorien.

Robotar slåss.

Så, ungefär så mycket får man veta när man börjar spela Gundam. Fans av serien känner sig kanske som hemma men själv är jag oerhört förvirrad. Jag hamnar mitt på ett slagfält där hundratals skinande vita robotar vill ha ihjäl varandra (och sina respektive piloter) och alla verkar ha haft ihop det med alla, ungefär som i "Tomten är far till alla barnen". Sju minuter senare och efter att ytterligare sju karaktärer dykt upp och hävt ur sig några klyschor till inser jag att handlingen är hopplös att följa och koncentrerar mig på att slåss istället.

Jag tillhör den grupp som hävdar att varje gamer med självaktning bör äga minst ett Dynasty Warriors-spel. Att döda sig fram genom ett slagfält, tio fiender åt gången, i jakt på energipåfyllningar, viktiga fiendegeneraler och ännu mer slagsmål är en unik spelkänsla som inga andra spel egentligen erbjuder. Eftersom alla spelen är ungefär likadana och ungefär lika bra är det bara att köpa det senaste och hoppa in. Däremot är det ingen bra idé att äga fem-sex Dynasty Warriors-spel som undertecknad, på lika många år, eftersom man då inser att det inte är lika kul fem-sex spel senare.

Dynasty Warriors: Gundam skulle jag dock inte rekommendera till någon, just eftersom motivationen att döda hjärndöda fiender är praktiskt taget obefintlig när man inte fattar vem man är arg på och vem av alla dessa typer i flyghjälmar med mörka visir som är ens kompisar. Jag bara hackar och hackar och hackar. Striderna går mellan tom, svart rymd (där man ändå bara kan röra sig i två dimensioner) och i karga, simpla landskap. Gundam-robotar kan inte direkt rida (hur skulle det se ut?) men kan i gengäld använda sina jetmotorer för att röra sig aningen snabbare. Det ändra dock inte det faktum att det är grymt segt att röra sig runt och när tre olika hjälmprydda animeflickor skriker på hjälp av obegripliga anledningar i olika hörn av den svarta rymden vill jag helst bara sätta mig ner och pilla på tårna.

Själva stridandet känns lika segt som spelet i allmänhet. Man har en handfull olika närstridsrörelser och några avståndsattacker. Använd dessa för att meja ner ett gäng urkorkade robotar. Åk vidare till nästa område och meja ner ännu ett gäng urkorkade robotar. Det är visserligen bättre än Transformers: The Game men bara marginellt, och jag spelar hellre som Optimus Prime i ett skitspel än supertråkig standardrobot 1A i ett skitspel (och ja, jag är medveten om att Optimus Prime och alla andra Transformers har Gundam att tacka för sin ursprungliga design en gång i tiden).

Spelet täcker flera av de gamla Gundam-serierna och alla inbitna svenska Gundam-fans (jepp, båda två) kommer att älska det. För oss vanliga dödliga som bara vill ha lite grym action blandat med en gnutta strategi är dock valfritt riktigt Dynasty Warriors-spel ett otroligt mycket bättre val. Ska man ha något utbyte av Dynasty Warriors: Gundam har man först tjugofem år av anime och manga att jobba ikapp. Det är det inte värt.