The Club

Som en rysk, superbiffig och mustaschprydd Carl Lewis rundar jag hörn, hoppar över hinder och rullar atletiskt förbi inkommande eldgivning. Jag står öga mot öga med två fiender med kravallsköldar, den förste prickskjuter jag genom tittgluggen på skölden, den andre skjuter jag i glipan mellan kevlarvästen och hjälmen, blod skvätter upp på insidan visiret och innan hans kompis har träffat marken är även han på väg ner. I The Club är dessa två män inte människor, inte soldater, de är inte ens statistik. De är poäng, och jag behöver fler.

The Club är en organisation som anordnar renodlad dödssport. En utmanare kastas in i en arena och ska överleva. I vägen kommer det att stå tjogvis med fiender med olika former av beväpning och utrustning. The Club arbetar i det hemliga, de sitter på stora mängder monetära medel och kan därmed se till att köpa loss platser som anses vara lämpliga för de brutala dödslekarna. Det rör sig om en hemlig organisation med massor av makt och pengar, det är med dessa medel de får agera fritt.

I The Club är liv en billig vara och de som är villiga att ställa upp som kanonmat är många. Deras uppdrag är att försöka döda de åtta utvalda män som har tvångsrekryterats till klubben. Alla åtta har olika bakgrund och specialiteter. Vi finner bland annat den ryske massmördaren Dragov, en gigantisk karl vars smidighet kan jämföras med en mastig rysk björn, samtidigt kan ha ta lika stora mängder finkalibrig stryk som en sådan.

Polismannen Renwick är en man som kom för nära sanningen om The Club, resultatet blev att han fick sparken och är nu ute på ett personligt uppdrag om att avslöja organisationen för vad den är. Seager är en ung actionknarkare som tröttnat på extremsport och gett sig in i massmordsbranschen, sin atletiska bakgrund gör honom blixtsnabb, men bräcklig som ett korthus.

Som tävlande i The Club ska man överleva ett antal olika utmaningar med lite eller ingen variation, det handlar om att stapla poäng på tid, utan tidspress eller att överleva på ett litet område medan det väller in fiender från alla håll och kanter. Regelrätta gatlopp är det vanligaste, där man ska ta sig från början till slutet på en snitslad bana. I övrigt finns det även löparbanor där man ska slutföra ett visst antal varv runt banan och döda det som står i vägen. Till sist finns det ett mer begränsat spelsätt där man har en oftast väldigt liten yta att röra sig på och man måste hela tiden kämpa mot hopplösa odds och överleva tills klockan räknat ner till noll.

Till sin hjälp har man ett vapen eller två när man kastas in i striden och på vägen kan man plocka upp sina döda fienders vapen och ammunition. Vapnen man har till sitt förfogande är allt från pistoler och revolvrar till hagelbrakare och en uppsjö av karbiner och automatvapen. Allt handlar om poäng och hur man maximerar sin poängskörd. Beroende på hur fienden är placerad, vilken typ av fiende det är och var man skjuter honom får man olika poäng för varje dödsfall man bidrar med. Självklart är det ett skott i skallen som ger mest, och för varje fiende man skickar vidare till de sälla jaktmarkerna får man en bonus till de poäng man skaffar sig.

Dödar man fyra fiender på raken kommer den femte att ge fyra gånger poängen som denne normalt skulle vara värd. Ögonblicket efter man har dödat en fiende börjar en mätare att räkna ner, om man inte dödar någon snabbt kommer mätaren försvinna och combobonusen börjar rinna ut i sanden. Om man orsakar ännu ett dödsfall, eller skjuter en av de utplacerade bonus-dödsskallarna nollställer man nedräkningen och behåller all bonus. Det är detta The Club handlar om, uteslutande.

Döda i god takt, och se för guds skull till att behålla din bonus Fienderna kommer mot en i drivor och varierar från simpla gatugangsters till bepansrade tuffingar. Sett till upplägget borde The Club vara mitt absoluta drömspel, massor med vapen, fiender och våld. Tyvärr har Bizarre Creations misslyckats på flera viktiga punkter. Något man märker efter en liten stunds spelande är att det saknas variation, då The Club i stort sett är identiskt från början till slut, med endast kosmetiska förändringar i miljöerna man befinner sig i.

Att spela ensam i The Club blir väldigt snabbt, väldigt tråkigt på grund av bristen på variation. Det går lyckligtvis att koppla upp sig online och spela dödsmatch både för sig själv och i lag. Dessutom går det att tävla om vem som staplar upp mest poäng, vem som kan försvara ett område bäst eller utföra ett visst uppdrag.

Dessutom kan fyra spelare spela på delad skärm, vilket är det som verkligen kan roa under en liten stund. Att sitta fyra kompisar och gnabbas medan man proppar varandra fulla med dödsbly är ju sällan tråkigt. Att man dessutom kan anpassa egna banor och turneringar med egna regler, restriktioner, vapen och alternativ gör att The Club skiner upp en smula i ett annars väldigt tråkigt upplägg.

Det bästa sättet att beskriva The Club är rätt och slätt som olidligt simpelt. Det saknas all form av finess i själva upplägget. Att bara springa runt de trist designade banorna, skjuta stendumma fiender utan överlevnadsinstinkt och stapla poäng på hög blir snabbt tråkigt och enformigt. Oavsett om man rör sig i ett före detta dårhus, på Venedigs gator, i ett tyskt stålverk eller ett i stort fängelse är bandesignen rakt igenom tråkig och oinspirerad. En förkärlek för brunt och grått är tydlig, och den grafiska biten känns flera år efter dem ursnygga stadsracing som Bizarre Creations vanligtvis bjuder på (Project Gotham Racing 4 till exempel).

The Club är tänkt att fungera lite som ett racingspel, fast med två ben och pistoler. Det gäller att köra snabbt, skjuta snabbt, och få mycket poäng (som i Project Gotham Racing), men det räcker inte. Inte den här gången. The Club kommer möjligen att tilltala de som älskar att nöta banor in i förbannelse, och inte bryr sig i varken tafflig grafik, tunt upplägg eller dumma fiender.

För alla med höga förväntningar på ett matigt, välgjort och polerad actionstund är detta dock inget jag törs rekommendera. Om The Club hade varit ett nedladdningsbart spel till Xbox Live Arcade, eller ett hastigt budgetlir, hade jag mer än gärna kunnat bortse från bristerna, men för 600 riksdaler förväntar jag mig mycket mer än vad jag faktiskt får.