Jag är ju ingen bilförare direkt, jag kan köra bil hyggligt men har aldrig orkat med att ta det där körkortet som jag kanske borde. Jag har heller inte riktigt nerverna för att vara ute i trafiken och jag anser mig därmed vara en trafikfara eftersom mina reflexer är direkt livsfarliga. Jag kan däremot tycka att bilspel under betydligt säkrare förhållanden kan vara otroligt roliga under rätt omständigheter. Med det sagt så skulle jag dock göra bort mig fullständigt i Petters simulator, det är ett som är säkert.
Det ödslas ingen tid på att komma igång här, jag möts av ett rockigt soundtrack och jag kastar mig förstås direkt ut i äventyrsläget där det finns totalt 14 banor med fyra olika typer av lopp som kan köras, för varje bana blir det väl lite svårare åtminstone i teorin, men då det tog mig bara lite drygt två timmar att klara av alltsammans så kan jag väl konstatera att svårighetsgraden inte är alltför tuff, inte ens för en så usel förare som undertecknad. Det rör sig inte bara om att köra runt ett par varv på en bana och sen komma först i mål även om det också förstås förekommer, det finns även tre andra utmaningar som är att jaga ikapp en annan bil av olika anledningar och stoppa denne genom att köra in i den några gånger. Ett annat är att man ska samla in snäckskal innan en sandstorm slår till eller släcka bränder. Det är som sagt inte särskilt utmanande alls, men då det ju är Matchbox-bilar som körs så blir det ju också ganska uppenbart att spelet riktar sig till en yngre publik eller kanske nostalgiska vuxna som lekte med dessa i sin barndom. Jag hör inte till någon av de kategorierna, men min bilälskande lilla son på snart tre år satt som klistrad när jag spelade så när han väl har motoriken att kunna hantera en handkontroll så lär han gissningsvis älska detta.
Det bjuds på alltifrån stadsmiljö till vulkaniska omgivningar och de kommer alla med sina små utmaningar.
För varje bana och utmaning som klaras så får man en medalj som då förstås består av antingen guld, silver eller brons beroende på hur bra man kört. En summa pengar belönas man också med och en guldmedalj genererar föga förvånande mest kosing. Dessa pengar kan sedan spenderas på nya bilar vilket inte alls är så spännande som det låter och jag kommer att gå in på det lite närmare nedan. Om man inte är en fruktansvärt usel förare så lär man ganska snabbt kunna köpa samtliga av de bilar som finns, jag köpte en bil för 200 000 och det tog mig inte ens tio minuter att tjäna in de pengarna igen. Här finns också den största utmaningen med detta spel, att försöka uppnå 100% på alla banor är verkligen inte helt lätt då man i princip behöver köra helt felfritt.
Det går som sagt att köpa nya bilar men det känns väldigt oklart vad poängen med det är. Inför varje race kan man gå till sitt garage och välja ut en av dessa, men det har egentligen ingen som helst betydelse eftersom det ändå är förutbestämt vilken bil som ska köras i det aktuella loppet och det behöver inte nödvändigtvis ens vara en bil man har i sin ägo. Man får köra den valda bilen på den korta vägen som måste köras innan loppet dock, men det är inte riktigt samma sak. Tittar jag på en bil och specifikt väljer ut en jag vill köra i loppen så borde jag rimligtvis få köra den bil jag då väljer och lagt mina surt förvärvade (nåja) slantar på. Annars finns det ju ingen som helst poäng med det och jag tycker det är ganska märkligt. Synd är det också då det finns en hel del roliga Matchbox-bilar att köpa på sig men de agerar ju tyvärr i princip bara prydnad i ens garage.
Ibland får man tävla mot andra bilar, ibland ska man släcka bränder exempelvis och ibland ska man köra ikapp någon skurk och förhindra någon typ av katastrof.
Spelkontrollen i Matchbox Driving Adventure är dessvärre något som drar ner betyget rejält, för den är verkligen bristfällig. Den enerverande kommentatorn eller berättarrösten tjatar konstant om att jag ska slira för att tjäna in boost men detta är verkligen inte särskilt fördelaktigt alls, det slutar i regel med att man slirar av vägen och därmed tappar fart. Boosten i sig är inte heller något som gynnar en då bilen blir väldigt svårkontrollerad när man tar till den, på raksträckor funkar det helt okej men använder man det i även en liten sväng så är det i regel kört. På så vis är det väl tur att svårighetsgraden är så pass låg så det går i regel att hämta upp det man tappar, men nog så frustrerande om man siktar på att klara banorna till 100%.
Ett färgglatt spel med massor av tjusiga Matchbox-bilar som framförallt en yngre publik kommer uppskatta.
Det finns förstås saker som är värda att berömma här också, framförallt är multiplayer-läget ganska roligt ihop med ett gäng vänner och det går att köra split screen med upp till fyra spelare vilket alltid är trevligt och inte alls en självklarhet längre. Det tillför inget nytt men det är förstås inte avsikten heller att det ska vara något banbrytande. Jag gjorde ett försök att spela online mot andra spelare också men det var ganska knapert med folk som spelade dessvärre så jag kan tyvärr inte göra någon bedömning på hur det väl det fungerar eller hur pass roligt det kan tänkas vara.
På raksträckor som denna kan man med fördel använda boosten relativt riskfritt.
Jag tycker att Matchbox Driving Adventure gör en hel del rätt, det är färgglatt, banorna är för det mesta trevliga att köra på och miljövariationen är inte tokig alls med alltifrån vulkaner till snöiga banor med diverse hinder som kan sätta käppar i hjulen för en. På det stora hela är det tämligen oförargligt och lättsmält. Det märks dock att det är riktat till en lite yngre publik och det tappar ganska snabbt fart för egen del. Men det är den ojämna spelkontrollen till trots väldigt lätt att plocka upp och börja spela och bör definitivt kunna roa de yngre spelarna i bra många timmar. Men den där enerverande mannen som konstant skriker på en att använda boost under hela loppens gång borde kunna gå att stänga av, det var otroligt tröttsamt att höra det i samtliga av de 14 banor som jag körde.