Sly Raccoon

Om du tycker väntan efter {{Metal Gear Solid} 2: Substance} är för svår (för att inte tala om del 3), kan det vara läge att spärra upp korpgluggarna. Sly Raccoon må inte se ut som Snakes äventyr vid en första anblick, men har betydligt fler likheter än man kan förledas att tro. Alltihop snyggt inslaget i ett koncept som lär roa kanske framför allt de lite yngre spelarna.

Storyn har aldrig varit av någon större betydelse i plattformspel. Vilket givetvis är tur eftersom spel baserade på prinsessor bortrövade av en grön ödla samt djur förvandlade till minirobotar av en flintskallig vetenskapsman aldrig hade skördat några framgångar. För Sly Cooper, som är en mästertjuv, handlar det om en bortrövad släktklenod. Boken Thievius Raccoonus innehåller helt enkelt allt man kan behöva veta som tjuv, vilket Slys släkt har varit sedan urminnes tider. Att leta rätt på den försvunna boken är spelets huvudtema. Det sker genom fem huvudvärldar, som innehåller flera banor vardera. Sly Raccoon är omedelbart iögonfallande. Genom hela spelet förmedlas känslan av tecknad film bättre än det någonsin gjorts förut. Detaljrikedomen imponerar gång på gång med mängder av oväntade detaljer. Småsten rasar när man kryper utanpå husfasader och rangliga ställningar vajar när man klättrar i dem. Sly själv är läckert animerad och känns levande liksom hans fiender. Det enda som drar ner helhets-känslan är att spelet saktar ned när det blir för mycket action på skärmen. Det är priset man får betala för det grafiska överdådet.

Samtliga personer i spelet har försetts med egna röster. Till råga på allt är rösterna rakt igenom av god klass. Det gör det till en ren fröjd att ta del av spelets många mellansekvenser som på ett effektivt sätt tar vid mitt i spelandet, utan egentliga avbrott. Bäst är Carmelita Fox, en tuff polistjej som alltid är Sly i hasorna. Även ljudeffekter håller hög standard och oavsett om det är glas som brister eller alarm som ljuder så behöver man aldrig ha några dubier angående vad det är man hör. Spelet är av sorten där det betalar sig att smyga framför rå action, vilket på ett föredömligt sätt märks i musiken som håller sig i bakgrunden och skapar en trevlig atmosfär. Min jämförelse med Metal Gear Solid 2 i början av recensionen kommer sig mycket av just ovan nämnda smygande. Men det har fler influenser än så. Vad sägs om att man inte får bli upptäckt, av vare sig personer, alarm eller ljuskäglor, att man kan gömma sig i en tunna och smyga omkring samt huka och undvika laserstrålar.

Sly Cooper har redan från start ett imponerande rörelsemönster, vilket är smart löst så att det räcker med att nyttja två knappar. Allt eftersom man får tillbaka sidor från boken, får Sly ännu fler rörelser att använda på nästa bana. Min absoluta favorit är möjligheten att sakta ned tiden lite när man hoppar i bästa Matrix-anda. Sly Raccoon är inte ett direkt svårt spel. Man har aldrig möjlighet att gå fel och de flesta fiender behöver man bara slå på en gång för att skicka dem till de sälla jaktmarkerna. Problemet är att detsamma gäller för vår huvudperson med, vilket av och till skapar frustration. Minsta felsteg resulterar i att man får börja om. Efter att ha samlat tillräckligt med pengar kan man tåla en smäll till, men då är det ofta dags för bossar eller liknande passager. Skulle man, mot förmodan, behöva hjälp efter att ha slitit med något problem så dyker Slys gode vän sköldpaddan Bentley upp med lite goda råd. Ett bra system.

Tvättbjörnen Slys äventyr känns både roligt och överraskande. Dessvärre tar spelet slut lite för fort. Någon värld till att besöka hade sannerligen inte skadat. Spelet betecknas som plattformspel, men särskilt mycket plattformshoppande blir det verkligen inte. Det är istället ett mycket bra äventyrsspel med en rad originella inslag. Sly Raccoon är ytterligare en pusselbit i det snart färdigbyggda pusslet kallat Plattforms-himmelen Playstation 2.