Det är lätt att glömma vilken härlig smältdegel av kulturer den amerikanska Södern är, vilken vuxit fram under århundradena. Här finns spår av afrikansk tro, voodoo, indianer och mycket, mycket annat. Och just detta har kanadensiska Compulsion Games tagit fasta på med sitt äventyr South of Midnight som erbjuder en slags fantasytolkning av den djupa Södern med alla dess egenheter.
Skildringarna av den amerikanska Södern är oerhört vacker.
Det här är något positivt, för när vi får uppleva USA i spel är det oftast Los Angeles eller New York alternativt någon sömnig förort. Här slungas vi istället rakt in i något som på flera sätt känns betydligt mer amerikanskt än egentligen det mesta annat vi sett i spelväg tidigare, och tack vare detta känns det både nytt och fräscht. Men... Compulsion Games är speciella. De är nämligen oerhört skickliga på att skapa sällsamma världar med unika historier, men själva spelbarheten har inte alltid varit toppklass.
Den suveräna designen spiller även över på äventyrets många varelser som baseras på områdets folktro.
South of Midnight tar sin början med att Hazel väntar på sin mor för att snabbt kunna fly en annalkande översvämning. Mamman jobbar på ett härbärge och Hazel antyder att hon själv blir nedprioriterad. De båda blir osams, men inte värre än att Hazel går ut för att stämma av med grannarna innan de ger sig iväg. Men översvämningen blir för mäktig och mamman driver iväg på floden. Det här blir startskottet på en historia som får Hazel att upptäcka magiska krafter i en alternativ värld, då hon tydligen är en Weaver, en person som kan manipulera tidens trådar.
Allt detta händer redan under de första minuterna i ingressen, och under den följande halvtimmen får jag en ganska klassisk interaktiv tutorial som guidar mig igenom det ganska standardiserade spelsystemet. Precis som i studions förra titel We Happy Few är det konstant makalösa scener jag bombarderas med, förstklassigt röstskådespel och en ganska befriande känsla av att få se och uppleva något helt nytt.
Striderna mot vanliga fiender hör tyvärr till South of Midnights svagaste punkter.
För South of Midnight bjuder på platser jag aldrig sett i ett spel tidigare, mytologiska varelser som aldrig synts till utanför historieböckerna och små berättelser som ofta är förvånansvärt mörka och tragiska. Hazel själv växer under resans gång som människa och får fler och fler krafter, där du också får möjligheten att via ett ganska basic level-träd välja ordningen på de egenskaper du låser upp. Allt medan den övergripande historien tar oväntade svängar och har ett riktigt fint djup av ett slag vi sällan ser i spelvärlden.
Som för att göra allt bättre berättas dessutom historierna via stop-motion-animerade mellansekvenser. Först tyckte jag mest de såg hackiga ut, men man vänjer sig snabbt vid skönheten i hantverket, och när jag provade stänga av det slogs jag av vilken plastig känsla det får utan dem. För att South of Midnight ska kännas sådär sagolikt och lite rustikt som världen det vill porträttera, så bidrar mellansekvenserna ordentligt.
Spelsystemet är ganska basic men stabilt och erbjuder få överraskningar.
Så långt allt väl och jag har faktiskt sparat det jag gillar mest av allt, nämligen de mytologiska bossar som finns med i spelet. Varje bana är helt byggd kring den boss som väntar i slutet, vilket gör att du får ett oerhört tematiskt paket där musik, omgivningar och andra händelser liksom knyts samman till ett slags spel i spelet. Jag kan inte nog prisa denna aspekt tillräckligt mycket, och för dig som kan din Americana är det bara att insupa det ljuvliga äventyret.
Men nu har jag bara tagit upp det jag gillar. Blir det full pott med andra ord? Nej, tyvärr inte. För det finns ett område där South of Midnight inte levererar, och det är dess gameplay. Det är absolut aldrig dåligt, men ditt utforskande bryts mellan varven av med strider, lite som att utvecklarna känner att det behöver finnas med bara för att. Dessa är avgränsade och måste klaras av för att du ska komma vidare, men känns genomgående lite påklistrade och är inte särskilt underhållande. Jag har en slagknapp (ladda för hårt slag), en ducka-knapp och sedan ganska basala magifunktioner som att knuffa eller dra till mig fiender. Det räcker inte riktigt, och de försök som gjorts med att blanda upp fighterna med fler moment faller ofta platt på sådant som att spelet är väldigt känsligt med var man står för att få en prompt. Den där enkla fienden du tänkt plocka upp och slunga mot din motståndare kan därför missas bara för att du var lite felvinklad i förhållande till den.
En större spelmässigt variation hade fått gameplay att matcha de härliga omgivningarna.
Level-trädet innehåller förvisso lite fler möjligheter, men inget av detta är egentligen sådant som behövs och genomgående kan jag därför förlita mig på mina slag och att undvika attacker. Det vill säga egenskaperna jag haft sedan start. Compulsion Games hade verkligen behövt ge striderna mer mening, förklara vad jag slåss emot och varför. Egentligen gillar jag konceptet med de avgränsade striderna för att få en arena anpassad för ändamålet, och det känns väldigt spelmässigt - men som sagt onödigt. Hade alla fiender och level-trädet tagits bort hade spelet inte blivit sämre.
Lyckligtvis finns en del miniutmaningar i gömda Floofs (ett slags XP), vilka kan vara lite kluriga att hitta och frustrerande när man ser dem utan att kunna komma åt dem. South of Midnight fungerar ofta som ett 3D-plattformsspel med enklare pussel, och denna bit fungerar väl med fina möjligheter att ta sig runt på banorna. Detta har skänkt lite extra speltid för mig, men jag önskar det hade gått att göra något roligare med dem än att låsa upp saker i det som sagt ganska mediokra level-trädet.
Bossfighterna är genomgående suveräna och minnesvärda.
Nåväl, där har jag neggat nog för egentligen är jag kontinuerligt underhållen i South of Midnight. Det här är ett viktigt spel i dessa tider av strömlinjeformning eftersom det faktiskt låter oss göra och se saker vi aldrig sett varit med om i spel tidigare. Jag verkligen älskar de lite vemodiga omgivningarna, den otroliga musiken (detta lär du återfinna i kategorin musik när vi ska summera årets spel), den vackra designen, de otroliga bossarna, de små sidohistorierna och modet i att våga göra ett sådant här projekt hel befriat från dagens fokusgruppstestade trender.
Jag tycker alltså absolut att du ska ge det chansen, i synnerhet som det ingår med Game Pass, och insupa något utöver det vanliga. Men gör det med rätt förväntningar (vilket du lär ha efter denna recension) och du kommer ha en spelupplevelse du sent kommer glömma. På det bra sättet.
