Som jag har nämnt i flera av mina tidigare recensioner lider europeisk spelutveckling ibland av det som kallas "Euro Jank". Om du undrar "Vad är det där?" är du inte ensam. "Euro Jank" syftar på spel som vanligtvis utvecklas i Europa av mindre studior utan enorma budgetar. Det här är spel som inte nödvändigtvis är fulla av buggar, men där saker och ting fortfarande känns lite stela eller inte helt rätt. Det betyder inte att spelet är dåligt, utan snarare att det har en unik personlighet. Det är den typen av spel som kan få dig att himla med ögonen åt en konstig animation och sedan le lite, för det är precis det som ger det dess charm.
Den här gången har jag fått tag på ytterligare ett exempel på fenomenet. Det släpps idag och heter Echoes of the End. Spelet utvecklades av Myrkur Games från Island och publiceras av Deep Silver. Det i sig är lite exotiskt, för det är inte varje dag vi ser ett spel från Island, såvida vi inte pratar om EVE Online. Echoes of the End är ännu en resa in i ett postapokalyptiskt universum. Vi befinner oss i ett stamsamhälle och spelar som Ryn. Hon är en magiker, eller snarare, vad spelet kallar en Vestige. Ryn har en magisk arm som hon inte riktigt litar på eftersom hon som barn av misstag ärrade sin bror när hon försökte hjälpa honom upp med sina krafter (tänk Frost-Elsa, men vare sig blond eller olycklig), vilket resulterade i brännmärken på hans hals och ansikte, vilket har gjort henne mycket försiktig med hur hon använder sina förmågor.
Gameplay-mässigt blandar Myrkur Games friskt och det mesta fungerar riktigt bra.
Ryn och hennes bror ger sig ut för att rädda världen, som man gör i berättelser av det här slaget. De stöter snabbt på soldater från en totalitär regim som har tagit över landet Aema. Brodern kidnappas av dessa glada representanter för förtryck, och nu är det upp till Ryn och hennes nya partner Abram Finley att rädda honom. Och medan de ändå håller på kan de lika gärna rädda resten av världen. Berättelsen är inte ny; den är faktiskt så klassisk att man nästan kan gissa nästa del av storyn långt innan den händer. Ändå finns det en viss charm här. Det hjälper att röstskådespeleriet utförs av islänningar som talar engelska. Det ger dialogen en annan ton, och man kan höra att utvecklarna har lagt ner hela sin själ i berättelsen. Echoes of the End är ett actionäventyrsspel i tredjepersonsperspektiv som liknar God of War och Hellblade. Spelet lånar en hel del från båda och placerar elementen i en väldigt linjär värld, som man rör sig igenom genom att hoppa på avsatser, klättra på tydligt markerade väggar och hitta vägen från område till område. Det är ganska standard i sig, men det som gör det intressant är hur Ryn använder sina förmågor.
Miljöerna är såklart ordentligt inspirerade av naturen på Island och de är supertjusiga rakt igenom.
Bland annat kan Ryn reparera rasade byggnader och broar. Hon manipulerar tiden så att saker kan förändras från trasiga till hela och tillbaka igen, nästan som att spola tillbaka ett gammalt VHS-band. Hennes följeslagare kan sätta saker i stagnation, vilket gör att de kan bibehålla en struktur i det tillstånd Ryn har skapat medan hon själv ändrar något annat i spelvärlden. Det är ett system som ger nivåerna ett ganska bra flyt, eftersom man ständigt stöter på nya pussel som kräver att man kombinerar sina förmågor på olika sätt. Senare får de två ännu fler krafter. Ryn kan till exempel titta tillbaka in i det förflutna för att avslöja fällor eller strukturer som är gömda i nuet. Detta skapar en del intensiva stunder, särskilt när man upptäcker att den säkra vägen framåt faktiskt är säker död tvärtom. Pusslen är generellt sett inte alltför svåra, men mot slutet stötte jag på ett som jag bara inte kunde lösa, trots att jag följde spelets egna instruktioner till punkt och pricka. Jag vet inte om det var en bugg eller bara jag, men resultatet blev detsamma: spelet stannade för mig där. Och det är faktiskt en bra introduktion till det största problemet här, nämligen antalet buggar och konstiga designbeslut. Det finns många små saker som skapar irritation och en av de mest irriterande är osynliga väggar som hindrar dig från att hoppa över låga hinder. Det ser löjligt ut att stå framför en 30 centimeter hög stenmur och inte kunna ta sig över den.
Atmosfären är strålande och röstskådespeleriet riktigt bra.
Ett annat exempel är en seglingssekvens som påminner mycket om God of War. Jag tänkte segla nära ett vattenfall för att se vad som skulle hända. Normalt sett skulle man ramla av kanten, men istället fortsatte båten ostört över stupet som om vattnet bara fortsatte upp i luften. Jag seglade runt i fri flykt innan båten landade tillbaka i vattnet. Det är svårt att inte le åt ett så stort misstag, men det är också en tydlig påminnelse om att spelet behövde mer utvecklingstid innan release. Grafiken är vacker, särskilt omgivningarna, men det finns problem. Jag upplevde psykedeliska reflektioner av texturer som ändrades beroende på kameravinkel, och vid ett tillfälle var det så illa att jag fick huvudvärk. Efter att ha tillbringat en timme med att slå på och av grafikinställningarna insåg jag att HDR-inställningen var boven i dramat. Med HDR avstängt försvann problemet, men det är tankeväckande att en så uppenbar bugg slank igenom. Sammanfattningsvis är Echoes of the End ett ambitiöst spel med några riktigt fina idéer, lyckad gameplay-loop, ruskigt fin atmosfär, snygg grafik och en vacker presentation, men också med tekniska problem och designfel som förringar upplevelsen. Jag rekommenderar att du spelar det men först efter ett par saftiga uppdateringar.
