Jag var aldrig särskilt förtjust i roguelite-spel innan jag upptäckte Hades. Det där med att dö för att börja om från början var inget mitt tålamod gillade särskilt mycket överhuvudtaget. Men så kom då Supergiants Games pärla och förändrade allt det där. Idag ryggar jag således inte lika snabbt tillbaka från denna genre och på förhand tyckte jag att Towa and the Guardians of the Sacred Tree såg ganska mysigt ut. På ytan syns de glada fina färgerna, mysiga miljöerna och överlag verkade det vara dränkt i en rejäl dos av japansk design. Allt det där just samtidigt i mångt och mycket vad man får i ett ganska klassiskt roguelite där du tillsammans med Towa och ett gäng andra karaktärer ger dig ut på en actionfylld resa för att återställa freden i riket.
Det mest unika med Towa and the Guardians är att man styr två karaktärer. Eller rättare sagt; man kan växla mellan att karaktären följer med eller att man tar kontroll över båda med varsin styrspak. Den sidokaraktär man väljer, bland ett större galleri av figurer, fungerar som en support med magi medan man själv delar ut stryk med svärd. Från den lilla byn Shinju, som fungerar som spelets hubb, ger man sig ut på en "run" i färggranna landskap och dräper monster på varje skärm. När de är avklarade får man välja en "Grace" som ökar ens färdigheter, man väljer en portal vidare till nästa skärm och tar sig mot en boss i slutet. Dör man får man börja om. Men i den lilla charmiga staden kan man förbättra sina vapen och andra färdigheter så att man är lite starkare när man ger det hela ett nytt tappert försök.
Den trivsamma lilla byn fungerar som en hubb mellan omgångarna och här kan man prata med invånarna och uppgradera sin karaktär.
Det är ett klassiskt koncept som inte gör mycket för att överraska. Inför varje omgång kan man visserligen välja mellan åtta olika följeslagare vilket ändrar spelstilen en hel del. Med andra ord finns det ett litet nöje i att hitta den support som man trivs bäst med och vars attacker fungerar bäst för en själv. Man kan även låta en andra spelare ta kontrollen över den andra karaktären så det går alltså att köra detta i co-op finns vilket fungerar helt fint då ytorna är små och överskådliga. Den som spelar support får dock vara med på att ens attacker har en "cool-down" så det blir en betydligt mer långsammare spelstil för den.
Det kanske mest tilltalande med detta är definitivt den visuella designen. Det är glada tydliga färger vilket gör miljöerna väldigt inbjudande. Men de begränsande ytorna gör också att det inte finns något att direkt utforska. Vilket är synd. Jag hade hellre sett en mer öppen framfart än de ganska små ytor som jag slåss mot fienderna på. Så, trots att miljöerna inte kommer helt till sin fulla rätt så är designen ändå väldigt tilltalande och mysig vilket är spelets stora plus. Fiendedesignen är väl inte jättespännande och gör inte så mycket väsen av sig men bossarna känns däremot lite mer unika. Framförallt är det den glada färggranna paletten som sticker ut och allt är ackompanjerat av småtrevlig musik. Tyvärr lider spelet av otroligt enformiga repliker som blir direkt frustrerande att lyssna på efter ett tag. Det är samma tjat som upprepas av ens följeslagare vilket drar ner hela ljudbilden ordentligt.
Världens mest långdragna minispel för att uppgradera? Mycket möjligt.
Denna genre innebär ju att man vid ett misslyckande får spela om allt man klarat av. Men något jag tycker fungerar helt okej här är hur nästa omgång ändå blir märkbart enklare. I byn kan man handla och uppgradera vapen och även om det sker i ett väldigt omständligt och långdraget märkligt minispel så är det överlag generöst med uppgraderingar inför ens nästa försök. En boss som kan verka alltför stark på första försöket har man en betydligt större chans på senare när ens vapen blivit avsevärt förbättrade.
Det saknas dock en enormt viktig faktor för att jag ska dela ut något högre betyg. Det är den berömda "bara en gång till"-känslan som är så enormt viktigt i denna typ av spel. Det känns inte frustrerande, inte orättvist - men det känns heller inte särskilt kul. Jag känner mig ofta nöjd efter två-tre omgångar och den känslan tycker jag inte bör infinna sig så snabbt gällande detta koncept. När man väl funnit vilken följeslagare man föredrar finns det heller inte direkt något som överraskar så det är bara en fråga om att lyckas ta sig lite längre. Detta hade ju inte varit något negativt om det varit otroligt skoj, men det lyckas mest bara kännas helt okej.
Den visuella stilen är det verkligen inget fel på alls.
Towa and the Guardians of the Sacred Tree är inget dåligt spel inom sin genre. Det är följsamt gällande spelkontroll, bjuder på en bra dos utmaning, har en unik speldesign med två styrbara karaktärer och är väldigt fint att kika på. Men rent underhållningsmässigt känns det samtidigt ganska simpelt och utan större djup. Om Hades var det som fick mig att på allvar börja snegla på denna genre och väckte mitt intresse så gör tyvärr inte detta något speciellt för att uppehålla det. Det är fint att titta på och småkul att spela i kortare doser - men inte mycket mer än så och eftersom Hades II bara är en vecka bort så känns inte detta särskilt intressant.