För en någorlunda normalbegåvad människa är en promenad inget man reflekterar särskilt mycket över. Det är ett slags basal biologisk defaultinställning, som att andas eller blinka - något vi gör utan att det kräver en inre debatt, Powerpoint-presentation eller en projektledare med markeringspennor i olika färger. Det är en aktivitet som ligger så djupt inpräntad i muskelminnet att vi inte ens tänker på det, förrän det på något sätt tas ifrån oss. Visst, självklart finns det människor som inte kan gå på grund av fysiska förutsättningar, eller de som kämpar sig tillbaka efter en skada och måste börja om från början. Men Nate, Baby Steps oerhört stiliga och tragikomiska protagonist, befinner sig någonstans i en helt egen kategori. Han har inte brutit benen i en bilolycka eller försökt sig på ett dumdristigt stunt i bakfylla, utan hans stillasittande sofftillvaro har frätt sönder varje kontakt mellan hjärna och fotled. Han har, helt enkelt, glömt hur man går. Och det är i det glappet - mellan glömskan och den bisarra återupptäckten - som hela spelets själ ligger.
Resan börjar inte med fanfarer eller episk lore utan med att Nate vaknar upp i en mindre ansamling vatten, en pöl i en grotta som känns mer som ett födelseögonblick än en startskärm. Han kliver inte ut till solen som en klassisk hjälte, utan snarare stapplar fram med samma pondus som en full bröllopsgäst på väg till efterfesten. Men det som väntar där utanför grottans mynning är inte bara ett äventyr i klassisk mening - det är en resa genom både högt och lågt, från de mest infantila skrattattackerna du kan tänka dig, till de där helvetesögonblicken när man är så rasande att man vill köra en skallning rätt in i TV:n och låta skärvorna regna ner som konfetti över vardagsrummet. Det är, kort sagt, en tripp ner genom de nio kretsarna av frustrationens underjord, men på ett märkligt sätt är det också bland det roligaste och mest bisarra jag upplevt i spelväg. Jag har hatat varje gång jag ramlat - men älskat varje sekund jag rest mig upp.
Att balansera med tårna på en glasflaska gör man inte om i en handvändning - men Nate fixar det när man till slut lärt sig att styra honom.
Och innan vi går vidare, vi måste såklart prata om Bennet Foddy. Mannen, myten, sadisten. Han är inte ensam om Baby Steps - spelet är gjort av tre utvecklare (Gabe Cuzzillo och Maxi Boch gör honom sällskap) - men hans fingeravtryck är lika tydliga här som de var i QWOP eller Getting Over It with Bennet Foddy. QWOP, där man styr en sprinter som springer som om alla leder bytts ut mot gummiband, lade grunden. Getting Over It, hammarsimulatorn i kittel, förvandlade honom till en viral ikon. Det var där begreppet "Foddian games" föddes, spel vars syfte inte är att underhålla på klassiskt sätt utan att plåga dig, reta dig, pressa dig tills du skriker - och ändå hålla dig kvar. Det är spel som inte erbjuder tröst, bara uppförsbackar, fallgropar och din egen envishet som bensin. Baby Steps är sprungen ur den genren, men med sin alldeles egna knarrande själ.
Det märks direkt. Baby Steps är inte ett spel där man bara trycker framåt och låter en välanimerad avatar flyta fram som en dansare. Här styr du Nates fötter individuellt. Vänster axelknapp, vänster fot. Höger axelknapp, höger fot. Och i början är det exakt lika förnedrande som det låter. Att bara ta sig ut ur startgrottan är en episk kamp mot fysikens lagar, ragdoll-animationer och din egen brist på tålamod. Du faller. Du kravlar. Du fastnar i en sten och drar runt kroppen som en drunknad säl. Men - och det är här Foddys magi kickar in - efter ett tiotal försök börjar du känna rytmen. Små steg blir längre steg, det fumliga blir något som liknar gång, och plötsligt rör du dig inte längre som en trasdocka utan som en människa. Eller åtminstone en hyfsat funktionell neandertalare.
Målet? Jo, det är så löjligt simpelt att det blir briljant. Nate är kissnödig. Han vägrar lätta på trycket i buskarna, han vill ha en riktig toalett, ett heligt tempel av porslin där han kan sitta ifred. Det är hela drivet bakom resan - en man som vill kissa i värdighet. Men under det enkla gömmer sig en berättelse om vuxenblivande, självständighet och hur man bryter sig loss från sitt eget självförakt. Det är grovhugget, men det är där. Och det gör att man faktiskt bryr sig om den här odågan som snubblar runt i sin svettiga och nedfläckade onesie.
Woody - en annan karaktär man stöter på ett flertal gånger genom spelets gång. Han har inga byxor på sig,men jag besparar er den synen.
Men om storyn står för det mänskliga, så står humorn för det helt gränslöst pubertala. Och herrejävlar vad den levererar. Det är humor som får en att vrida sig, inte alltid av skratt utan av ren och skär pinsamhet. Cringe upphöjt till konstform. Ethan, åsnemänniska utan byxor, är sinnebilden av det. Han älskar sitt könsorgan lika mycket som vissa älskar surdegsbröd, och han skyr inga medel för att demonstrera sin entusiasm. Vresa med benen, slänga fram allt i kameran, bjuda på ett närmast chockerande självförtroende. Och det är bara en av många figurer du möter längs vägen. Jim, som försöker agera guide men mest påminner om en lat arbetsförmedlare, försöker i alla fall ge dig allt från nya skor till en buske att gömma dig bakom så att du kan kissa - men misslyckas tyvärr på båda punkterna. Det är figurer som är så obekvämt udda att de känns hämtade från en mardröm du glömt du haft.
Världarna du rör dig genom är lika varierade som de är brutala. Skogar, berg, ängar, grottor, öknar - och alla dessa miljöer är inte till för att försköna, utan för att knäcka dig. Öknen är värst. Sanden är en förolämpning i partikelform. Du glider, tappar fotfäste, faller, svär. Det är som att gå på nyspolad is med bowlingklot fastsurrade vid anklarna. Och när du till sist tror att du klarat det - när du äntligen lyckats ta dig förbi kaktusen som hotat dig i timmar - så vaknar den till liv och slår dig rakt i bröstet som en fackföreningskämpe i strejk. Tillbaka till början. Kvarten av slit? Förgäves. Men det är exakt det som gör Baby Steps till vad det är: en Foddiansk mardröm, en rundgång mellan hopp och förtvivlan.
Och ändå - det är polerat. Inte polerat som i AAA-glans, utan i meningen att allt verkligen fungerar. Tre personer har byggt det här, och jag stötte inte på en enda bugg. Ljussättningen, särskilt när du utrustas med en lykta i mörkret, är nästan vacker. Ljuddesignen är minutiös: fotsteg på trä låter annorlunda än fotsteg på sten, sand, gyttja. Och musiken... herregud. Det är en psykedelisk cirkusparad av kvackande ankor, visslande fåglar och bräkande får. Det borde vara olidligt, men det blir hypnotiskt, som en LSD-festival i ett nedgånget zoo.
Det är svårt att peka på negativa aspekter. Baby Steps är byggt för att reta dig, men aldrig på ett fuskigt sätt. Du har alltid verktygen, det är alltid möjligt, men din egen fumlighet drar dig tillbaka. Och just därför är det så belönande när man klarar det. Att bestiga en klippa i Baby Steps tickar antagligen samma boxar och kittlar belöningscentrat för de som ägnar sig åt Souls-spel och att kriga mot samma bossar om och om igen tills man till slut lyckas. Det är samma skrik, samma pumpande adrenalin, samma känsla av att du faktiskt uträttat något som var på riktigt omöjligt.
Framför oss har vi ett typexempel på en relativt knivig strapats. Det är dock inget jämfört med vad som kommer under spelets senare partier.
Men låt oss vara ärliga: det är inte för alla. Humorn, svårighetsgraden, det konstanta ramlandet - det kommer att stöta bort folk. Vissa kommer kalla det barnsligt, fjantigt, ovärdigt. Jag kallar det genialt. Baby Steps är konstruerat för att slå an exakt mina strängar: frustration som övergår i skratt, absurditeter som blandas med svettig ansträngning. Mina tolv timmar med spelet bjöd på allt från en sexdungeon för åsnor till ett känslosamt ögonblick med en nyfunnen vän - en liten gul kyckling som jag sedan förlorade i en flod. Jag hittade snygga hattar, jag puttade toaletter utför stupoch jag föll tusen gånger men reste mig tusenett. Och jag älskade det.
Så summa summarum: Baby Steps är ett spel som inte ger dig vad du vill ha, men precis det du behöver. Det är vansinnigt, svårt, pubertalt, frustrerande, polerat, hysteriskt roligt. Det är ett av de mest unika spel jag någonsin spelat. Men det är också en spegel - för vissa visar den skratt, för andra avsmak.
Exakt här trillade jag så många gånger att jag höll på att bli galen. Men sen klarade jag av den förbannade sandstensgrottan och upplevde eufori.
Och här kommer den svåra biten: för mig är det här en tia. Helt och hållet. Jag har skrattat, jag har svurit, jag har ramlat tusentals gånger och ändå varit oförklarligt lycklig i hela kroppen. Det här är ett spel som är skräddarsytt för min smak, som kittlar mina nerver exakt där jag vill bli kittlad. Men jag måste också lyfta blicken och se helheten, och sanningen är att Baby Steps är ett polariserande spel. Den pubertala humorn, som för mig är ett självlysande plus, är samtidigt det som kommer få många andra att vilja stänga av spelet - illa kvickt. Den är både dess största styrka och dess akilleshäl, helt enkelt.
Och därför landar betyget på en nia. Inte för att det saknar finess, inte för att det tekniskt sett misslyckas, utan för att det är så extremt beroende av att du som spelare har samma skeva humoristiska nervtrådar som jag. För mig är det fulländat - men för många kommer det vara outhärdligt. Baby Steps är helt enkelt ett spel som vägrar vara lagom, som spänner ut sig mellan himmel och helvete, och lämnar dig att själv avgöra på vilken sida du står.