Genuint originell och iögonfallande design och estetik och verkligen inget kvitto på att spelet i sig ska vara roligt att spela och vi har ju alla stött på otaliga upplevelser genom åren som tråkat ut oss något grönjävulskt trots att det estetiska varit sådär orimligt tilltalande. XIII var ett sånt, som jag minns att jag på förhand var sådär orimligt sugen på. Id Softwares Rage var brutalt snyggt men tunt och innehållslöst precis som Cyberpunk 2077 och Ryse: Son of Rome. Hellblade. Senuas Saga var ett annat av dessa spel som verkligen offrade substans och en minnesvärd interaktiv upplevelse mot en otroligt polerad yta och No Man's Sky var vid premiären lika visuellt unikt som det var poänglöst och innehållslöst. Precis som Mirror's Edge och flera andra. Sen har vi alla de där exemplen där väldigt originell estetik gifte sig perfekt med spelbarheten, som i Journey, Bioshock samt i Cuphead. För att kunna erbjuda en minnesvärd spelupplevelse krävs det såklart att det finns harmoni mellan det visuella och det spelmässiga, att de olika delarna kompletterar varandra och att designen på bästa sätt förmedlar det som utvecklarna vill ha sagt med de olika spelmomenten.
Utvecklarna har naturligtvis sneglat på Disneys gamla klassiker som Skönheten & odjuret samt Snövit.
Bye Sweet Carole är alldeles, alldeles utsökt sett till det estetiska. Utvecklarna Little Sewing Machine har låtit sig inspireras av Disneys gamla klassiker som Törnrosa, Snövit samt Skönheten & odjuret, handritat alla sprites och handanimerat allt via tidskrävande keyframe-teknologi vilket gett detta äventyrsspel en väldigt säregen känsla rent visuellt. Bye Sweet Carole är supertjusigt, rakt igenom. Inget har lämnats åt slumpen och allt från de mer omvälvande nyckelscenerna i storyn till små detaljer som typsnittsval och manérgrafik i menyerna - sprudlar av designkunskap och perfekt fingertoppskänsla. Jag, i egenskap av grafisk formgivare, skulle nästan kunna falla så pladask för hur detta ser ut att jag har fullt överseende med alla de andra aspekterna som inte alls är lika bra. Nästan.
Bye Sweet Carole är ett 2D-äventyr där vi axlar rollen som Lana, problemtyngds ung dam fast på internatskolan från helvetet som avser försöka luska reda på vad som hänt med hennes försvunna bästis Carole. Tematiskt är det här spelet lika briljant som det är slående rent visuellt med en snillrikt skickligt utförd mix mellan den där så bekanta barndomsdesignen från Disneys glansdagar och mörk, gotisk, effektiv skräck med en djupt surrealistisk ton. Det finns uttryck för sårbarhet här, för nyfikenhet och mänsklighet och Lanas jakt på sin kompis blir till en enda lång påminnelse om hennes obetydlighet i en värld dränkt av faror och märkligheter. Det finns så mycket här att tycka om, så många aspekter som jag tycker fungerar suveränt bra. Tyvärr är spelbarheten inte en av dessa.
2D-miljöerna är urtjusiga och när surrealismen används på rätt sätt är atmosfären både vacker, bekant och läbbig på en och samma gång.
Bye Sweet Carole känns sådär bökigt gammaldags och stökigt att spela som moderna spel så sällan gör och mekaniken frustrerar i stort sett konstant. Det finns inget djup i vare sig knappfunktionalitet eller spelvärldens interaktivitet vilket gör att hela upplevelsen känns som en vacker tecknad film som någon försökt göra till en interaktiv upplevelse. Spelet tar strax under fyra timmar att klara och dessa knappt fyra timmar kändes för egen del snarare som 40 och två av mina speltimmar gick då i stort sett enbart ut på backtracking, för egen del. Hysteriskt långsam, händelselös, tjatig backtracking.
Spelmekaniken och upplägget lämnar dock massor att önska, tyvärr.
Utöver detta är det här spelet verkligen dränkt i buggar och tekniska bekymmer som givetvis drar ned helhetsintrycket av det spelmässiga ytterligare. Jag har tvingats starta om min PS5:a två gånger då allting fryst och sen vägrat vakna till liv igen för att inte tala om alla de gånger som knappkommandon försvunnit från skärmen och sen flimrat tillbaka för att sen försvinna, igen. Det finns ett par riktigt bra, miljöbaserade pussel här som utvecklarna borde ha gjort många, många fler av och det är som sagt ytterst enkelt att älska estetiken här, men det räcker såklart ändå inte för att ens klättra över gränsen för godkänt.