Oavsett om det är Grow Home, Jusant eller det enormt populära Peak så är det uppenbart att vi som spelare och inte bara människor, nästan distinkt attraheras av tanken på att bestiga ting - och höjder. Det finns helt enkelt något i den systematiska erövringen av en brant klippvägg som passar in i den klassiska gameplay-loopen. Vilket vi även tydligt märker i sprillans nya Cairn, som med sin förvånansvärt realistiska och lite mörkt putslustiga tolkning av bergsbestigning ger oss en fräsch och spännande upplevelse att bita tag i.
I Cairn är du Aava, spelad av Sophia Eleni, som är fast besluten att bli den första människan någonsin att besegra det fruktade Mount Kami - en bedrift som till och med de mest erfarna bergsbestigarna anser vara nästan omöjlig. Det står ganska tidigt klart att Aava inte gör detta av rätt skäl, utan låter sig driva av flera underliggande trauma och ett ständigt kontrollbehov. Hon är en dysfunktionell men också högst mänsklig protagonist, men vars karaktär inte nödvändigtvis kommer att klicka med alla. She's a handful.
För Aava är - och det finns ingen väg runt det - ett riktigt rövhål. Hon är vass, ohövlig, arrogant och så självcentrerad att hennes ambition blivit som skygglappar. Hon ser bara sitt eget mål, och verkar oförmögen att förstå andras motiv eller skapa någon verklig kontakt med sin omvärld. Så här är det nästan hela vägen, och hennes närmast slående "douchbaggery" är så giftig att hon börjar dra med sig andra, mer stöttande karaktärer i sitt eget självdestruktiva driv.
Är det då uppfriskande att spela som en dåre? En regelrätt idiot som till synes inte lär sig eller ens vill göra så från andra, eller tidigare upplevelser? Ja, det är den stora frågan här, och avgörande för huruvida du faktiskt kommer att finna nöje i Cairn eller inte. Aava stryker definitivt inte medhårs, men samtidigt kan man argumentera för att hon verkligen känns som sin egen - att ingen kommersiell strömlinjeformning har slipat bort hennes kanter för att göra henne mer lättsmält. Det är ett av spelets största vattendelare som bör upplevelsen spännande men också emellanåt frustrerande.
Aava klättrar av alla fel skäl - men klättra måste hon. Utöver några relativt enkla men väl fungerande mekaniker kopplade till spelarens överlevnad, så är klättring den enda egentliga länken mellan spelet och dig som spelare. Vilket faktiskt i detta sammanhang är en komplimang, för just klättringen ÄR fantastisk. Du styr en kroppsdel i taget, och spelet visar vilken som är mest lämplig att flytta för stunden. Det skapar ett metodiskt, nästan meditativt flöde där du i jämn takt - men med ständig uppmärksamhet på vilket grepp som faktiskt bär din vikt - sakta besegrar klippväggen. Aavas händer och fötter reagerar naturligt på ytorna du belastar, och det känns nästan alltid intuitivt att leta efter små sprickor, avsatser och utstick att stabilisera sig på. Och ja, här finns tydliga spår av QWOP, men utan tillhörande frustration.
Sakta men säkert tar du dig uppåt mot Kamis topp, där klippavsatser, droppstensgrottor, gamla tempel och frodiga bergsängar fungerar som andningspauser mellan de mer intensiva sträckorna. Här hittar du resurser till färden vidare: du måste hålla koll på Aavas hunger och törst, se till att hon har krita till händerna (för bättre grepp) och tillräckligt med material för att tillverka borrbultar - livlinor i bergväggen. Ryggsäcken rymmer begränsat med prylar, och genom att slå läger kan du vila, laga mat, fylla på vatten och förbereda nästa etapp längs bergssluttningen.
Alla dessa system samverkar överraskande harmoniskt, och pauserna är avgörande för att ge oss som spelare en känsla av kontroll. Det skapar paus och avstånd till den annars så monolitiska upplevelsen och det känns helt enkelt bra när Cairn låter dig göra något annat än att klättra. Om så bara för att utforska en övergiven bergsby eller slå läger och koka nudlar medan du dricker en kopp te. Man andas ut. Precis som Aava.
Och i slutändan är det en vacker resa. Spelets grafiska stil är uttrycksfull och färgstark, med en tydlig identitet, även om vissa av ansiktsanimationerna ibland inte riktigt förmedlar Aavas inre liv. Men i sin storslagenhet är Cairn ett visuellt starkt spel med tydlig riktning - och musiken, signerad Martin Stig Andersen tillsammans med The Toxic Avenger och Gildaa, är fullständigt magisk. Visst finns det ögonblick när allt känns lite "wonky", en fot som spretar i en märklig vinkel, eller när viktfördelningen är orolig - men dessa tillfällen är få, och överskuggas av helheten. Som är solid, minnesvärd och harmonisk. Det tog mig åtta timmar att nå toppen, och det var en upplevelse väl värd mödan - och priset.