Brothers in Arms: Hell's Highway

Efter ett helt år av ständiga förseningar är det äntligen dags för Brothers in Arms: Hell's Highway. Men vad man använt den extra utvecklingstiden till är jag inte helt säker på, för Hell's Highway plågas av mängder av småbuggar och en bitvis ogenomtänkt spelkontroll som tyvärr lyckas överskugga de kvaliteter som otvivelaktigt ändå finns.

I takt med att alltfler amerikanska soldater kom till Europa kunde inte överbefälhavaren längre vara brittisk och Bernad Montgomery fick därför andra uppgifter. Något han absolut inte godtog utan ville visa vilken hejare till befäl han var och planerade vansinnesräd kallad Market Garden, vilket är vad Hells Highway handlar om. Montgomery nonchalerade underrättelsetjänst som sade att uppdraget var idioti, med följden att praktiskt taget hela 1st Airborne Division utplånades av tyska II SS Panzerkorps.

I rollen som sergeant Matt Baker är du en av de soldater som sänds in i Holland för att avsluta andra världskriget redan 1944. Något som kom att bli en av de allierades värsta floppar och fick istället kriget att förlängas med ett helt år. Men det vet inte Matt och hans tappra män om de när landar bakom nazisternas linjer för att säkra några strategiskt viktiga broar.

Precis som i tidigare delar är det minst lika viktigt att dela ut order till sina kulsprutetrupper, beordra bazookan att slå ut särskilt väl förskansade mål som det är att faktiskt skjuta själva. Man kan rent av vinna stora strider utan att själv avfyra en enda kula. En idé jag verkligen gillar och som var imponerande i föregångarna. Här har man dock fastnat lite i det gamla systemet med soldater som inte alls har den nödvändiga artificiella intelligensen.

Ber jag mina trupper att gå till ett skydd tvekar de exempelvis inte att springa tvärs över ett slagfält istället för att hålla sig skyddade. Och ber jag dem skjuta ett viktigt mål talar de inte om när en lyktstolpe eller liknande är i vägen utan skjuter glatt ändå förödande missar. Lyckligtvis är inte heller tyskarna mycket smartare och fattar stundtals så katastrofala beslut att man undrar hur i hela fridens namn de kunde ta över hela Europa.

För att man smidigt ska kunna domptera omkring soldater och själv samtidigt kämpa ordentligt ställs naturligtvis hårda krav på smidig spelkontroll. Tyvärr lyckas inte Hell's Highway riktigt med det heller utan det känns onödigt tillkrånglat och osmidigt. Det är helt enkelt inte lika fiffigt gjort som i exempelvis Rainbow Six: Vegas och praktiskt taget oförändrat sedan föregångarna vilket ger en lite föråldrad känsla.

Det förtar en hel del av de bitvis riktigt fläskiga stridigheterna där Gearbox verkligen lyckas förmedla hur hårt det måste ha varit att avancera framåt längs trånga gator under hård beskjutning. Dessutom finns en rad ohyggligheter som på ett ställe tidigt i spelet där jag klättrat upp i en väderkvarn för att få en överblick över vad Hitlers fotfolk har för sig, och ser dem släpa ut en ung kvinna ur en lada i håret. Vad hon utsätts för vill jag helst inte tänka på, men när jag tar mig fram till det ställe där jag såg henne är hon redan hängt och hänger likt ett rysligt monument över detta ohyggliga krig.

Till skillnad från i rena actionspel som Call of Duty måste man i Brothers in Arms: Hell's Highway tänka efter innan man rusar framåt för att få en snabb checkpoint. Här behöver man verkligen döda alla fiender, och de har inga som helst planer på att kapitulera frivilligt utan regrupperar sig, kallar på förstärkningar och även en strid mot ett numerärt underlägset antal tyskar kan vara nog så jobbig. Lyckligtvis kan man avbryta fiendens taktik genom att mycket av de hinder fienden gömmer sig bakom kan skjutas sönder så objekt som bord eller staket ger bara ytterst tillfälligt skydd.

Förutom de dynamiska omgivningarna är även de holländska miljöerna är välavbildade med korsvirkeshus, kullerstensgator och eviga väderkvarnar. Banorna utspelas både nattetid och dagtid, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är lite variationsfattigt. Att bara ha ett litet geografiskt område är både logiskt och verkligt, men speciellt optimalt spelmässigt är det dock inte och det känns som att ögat vill ha något nytt mellan varven.

Dessutom är bilduppdateringen lite ojämn och hostar gärna till när det händer för mycket och mycket allt känns lite avskalat. Det är helt enkelt inte fullt så genomarbetat som man hade kunnat önska. Dessutom finns flera om grafiska missar som att ett perfekt skott i huvudet kan få ett ben att ramla av på den arme motståndaren eller fiender som springer genom väggar. Jag hade fullt upp med att dänga en tysk i en kyrka som stack sitt vapen genom ett hörn och sköt mig, medan jag inte kunde skjuta honom eftersom det ju var massiv stenvägg mellan honom och mig.

Även om jag ofta blir både frustrerad och irriterad när jag skjuter mig fram genom Hell's Highway, så finns ändå grundläggande kvaliteter. Tempot är bra, en känsla av realism präglar spelet och interaktionen med mina soldater gör att man inte känner sig lika ensam på äventyren. Men för den som ändå inte vill spela själv finns det lyckligtvis ett hyfsat multiplayer-läge där man tillsammans med 19 andra kan slåss om flaggor och liknande. Helt okej, men lite knapert med inställningsmöjligheter.

Jag gillar verkligen grunderna i Brothers in Arms: Hell's Highway, det känns verkligen hårt och brutalt och den höga ambitionsnivån är inte att ta miste på. Men Gearbox har inte riktigt kunnat göra ett bra spel utifrån sina idéer och trots förseningarna har man inte hunnit göra det komplett. Därför krävs ett gott tålamod, överseende med buggar och ett brinnande intresse för andra världskriget om man verkligen ska kunna få ut något av Hell's Highway. Passar du inte in på denna beskrivning ska du nog leta efter ett annat spel.