Här har vi verkligen ett spel där det är svårt att duck-a undan humorn, och redan från första stund så sätter detta charmerande lilla äventyr tonen när du kliver in i rollen som Eugene McQuacklin, en cynisk och aningen förvirrad privatdetektiv - som dessutom bara råkar vara anka. Men i sann noir-anda så är det inte fjädrarna som definierar honom, utan tröttheten till livet. De bittra kommentarerna, de syrliga pikarna, för att inte tala om en värld och vardag som verkar göra allt i dess makt för att motarbeta honom. Livet som anka är inte enkelt och tillvaron i dammen är inte vad den borde vara.
För er som spelat det första äventyret, mysteriet om den försvunna korven, så kommer mycket att kännas igen i The Ghost of Glamping. Även om historien denna gång tar en (i all fall på pappret) lite mer övernaturlig vändning. För vad kan gå fel när ett gäng onödigt bekväma camping-entusiaster slår läger precis intill ett övergivet gammalt sanatorium.
När det kommer till gameplay så är Duck Detective lika stramt som berättelsen. Det här är ett äventyrsspel som vet exakt hur mycket komplexitet det behöver, och du kommer huvudsakligen att samla ledtrådar genom samtal och observationer, för att sedan använda dessa i Eugene McQuacklins anteckningsblock där fyller du i slutsatser genom att placera rätt ord på rätt plats. Eller som spelet kallar det, att dra slutsatser - de-duck-tions.
Det är en mekanik som är lika enkel som den är briljant, och lika delar underhåller som engagerar. För det går inte heller att bara klicka sig fram totalt på måfå; här krävs lite tankekraft och en förmåga att läsa mellan raderna, samt en vilja att faktiskt omvärdera dina antaganden. Ghost of Glamping gör dessutom ett strålande jobb med att presentera pusslen i ett tempo som aldrig känns överväldigande eller irriterande. Nej, spelet vill gärna att du ska känna dig smart och ha de där "aha"-ögonblicken, lösningar du elegant leds fram till som om ett osynligt spöke håller dig i fjädrarna.
Det ska också nämnas att Duck Detective är rysligt tajt, bara några timmar långt, vilket gör att varje scen faktiskt har ett tydligt syfte och driver den rappa berättelsen framåt. Man har valt att medvetet fylla denna anka precis lagom mycket och här finns inget onödigt fluff. Det strama narrativet påminner i all ärlighet mer om en välklippt kortfilm och när allt är sagt och gjort, så känner man sig behagligt mätt och belåten när eftertexterna väl rullar.
Sen måste (så klart) även presentationen nämnas. För den tecknade och lätt överdrivna stilen är verkligen den perfekta inramningen, som till och med känns strået vassare än i det första spelet i serien. Miljöerna är charmiga och proppfulla av små detaljer, med karaktärer som påminner om små klistermärken nästan, eller klippdockor för de av er som är tillräckligt gamla för att minnas. Som grädde på moset så har vi även det mumsigt jazziga soundtracket som med sin utpräglade noir-stil knyter samman hela säcken på ett smakfullt sätt.
Röstskådespelet är även det en fjäder i hatten för spelet att skryta med, där Eugene själv är särskilt lyckad med sin torra, cyniska dialog. Den känns aldrig kall eller distanserad från dramat, utan lämnar precis lagom mycket utrymme för att man ska märka av att denna anka faktiskt bär en hel del kärlek och empati inom sig. Men mer än något annat så är det spelets självsäkerhet som verkligen skiner igenom. Man omfamnar den tramsiga detektivhumorn och skäms aldrig en sekund för det och inramningen kunde i all ärlighet knappast bli mycket bättre.
Visst finns det några små saker som skaver, det går ju trots allt att önska sig mer, önska sig några fler scener och ännu mera tid med Eugene. Men som jag tidigare nämnde, spelet lämnar dig med en sällsam belåtenhet och är ett kvitto på hur långt man faktiskt kan komma med en stram vision, smart design och genuin passion. För The Ghost of Glamping är rakt igenom briljant - roligt utan att vara ytligt, lättsamt utan att kännas dumt, och med en röd tråd och sammanhang som många andra spel bara kan drömma om. Kvack-takulärt underhållande.