Wario Land: The Shake Dimension

Jag var nog inte ensam om att bli entusiastisk över ett nytt Wario Land. När Wario Land: The Shake Dimension utannonserades fick alla 2D-junkies nåt särskilt i blicken och började drömma om att få damma av sina plattformsfärdigheter. Och visst, det är oerhört lätt att bli åtminstone tillfälligt förförd av Wario Land: The Shake Dimension. Ett tvådimensionellt spel i ljuvligt handmålad grafik med den där distinkta Nintendo-charmen som är värd sin vikt i antika kopparmynt. Men efter några banor märks att Warios senaste skattjakt är en ytlig och ja, ganska skakig titel.

Storyn kretsar kring en hemlig värld, en elak piratkung, en drottning, en magiskt bottenlös penningpung och Wario, som givetvis bara är "in it for the money". Storyn är långt ifrån något mästerverk och det är förstås ingen katastrof i ett sådant här spel, men upplägget känns ovanligt blekt och framkrystat i jämförelse med andra Nintendo-titlar. Efter att ha klarat nästan hela spelet hade jag inte sett en enda återkoppling till storyns grundpremisser. Slarvigt!

Som i tidigare Wario Land-titlar består varje bana av två delar; rensa plejset på skatter och kuta sedan tillbaka genom banan medans alarmet tjuter. I The Shake Dimension måste Wario ta sig till Melful, en tillfångatagen och kulört liten varelse, varpå timern startas. Det gäller då att springa tillbaka genom hela banan medans Melful visar vägen och sedan hoppa in i en teleporter innan tiden tar slut.

Wario har en hel drös med moves; han tacklar sönder stenblock, slungar iväg styggingar, gör markdunsar och, som titeln antyder, skakar fiender och föremål. Skakandet görs förstås med Wii-fjärren (som hålls vågrätt i spelet) och ser komiskt ut, men blir snabbt en irriterande manöver. En vågrätt Wii-fjärr har för övrigt aldrig känts särskilt naturlig eller bekväm att hålla i och något är fel när jag i ett modernt spel längtar efter NES-dosan, en kontrollmetod som funnits lika länge som jag själv.

Ta ubåtsbanorna till exempel. När jag rattar Wario och hans nästorpedsbestyckade "subwarine" är känslan riktigt kass. I stället för att använda ett klassiskt och exakt kontrollschema som det i Super Mario Lands ubåtsbanor, måste jag vicka Wii-fjärren till höger eller vänster för att bestämma i vilken riktning ubåten ska åka. Det genialt enkla styrkorsets uppgifter har tonats ned kraftigt och det är ett stort misstag. Om det nu ska göras ett klassiskt 2D-spel, varför krångla till det så mycket?

Att klara de fem världarna och deras underbanor går i sig på bara några timmar, men det är ändå omständligt att avancera i Wario Land: The Shake Dimension. För att förlänga livslängden måste nämligen banorna spelas om för att skrapa ihop nog pengar till en karta till nästa värld. Banorna bör dessutom klaras av enligt vissa kriterier, till exempel utan att ramla ned i vattnet eller spränga alla blockbomber. När jag måste spela om banorna (som ju i sig har en repetetiv natur) och samla skatter springer min motivation och gömmer sig högt uppe i en tall någonstans.

Bortser man från bristen på ett riktigt 16:9-läge så är Wario Land: The Shake Dimension svårt att stå emot rent grafiskt. Med handmålade figurer och bakgrunder, silkeslena animationer och varierade omgivningar är Wario Land: The Shake Dimension riktigt charmigt och läckert att titta på. Att se Wario skaka skiten ur en stackars fiende och se mynt i olika material och storlekar spridas över halva skärmen gör en helt enkelt glad. Likaså ubåten som skjuter torpeder ur näsan, likt gigantiska snorbusar av metall. Varje liten del av skärmen är omsorgsfullt designad. Så här ska ett modernt 2D-spel se ut, inget snack om den saken.

På ljudfronten är det lite tristare. Det är svårt att nynna med i de överlag intetsägande midi-dängorna som tycks höra hemma i en hiss eller en restaurang, och det rimmar illa med den annars så charmiga världen. Till och med Wario själv låter lite opeppad i sitt "let's go" i Wii-menyn när jag startar spelet. Att alla bifigurer saknar röstskådespeleri känns också lite oinbjudande.

Att skapa en ny plattformare i två dimensioner fungerar kanske bättre på Nintendo DS eller till ett billigare pris på WiiWare; åtminstone hade Wario Land: The Shake Dimension gjort det. För oss som har vuxit upp med plattformsutmaningar i 8 och 16 bitar är Warios senaste skattjakt stabil, men dessvärre inget märkvärdigt.