Fight Night 2004

Om någon skulle få för sig att skriva en bok om kvalitativa boxningsspel och deras inverkan på sportgenren, skulle nog detta bli en enkel pamflett istället för något stort mästerverk. Så illa är det med boxningsspel, vad har vi egentligen som hållit måttet då? Förutom det självklara Punch-Out och Rocky-spelet som kom härom året, är det lite tunt. Namco släppte ett schysst spel till Playstation som gick att spela, Midway charmade vissa med sitt Ready To Rumble. Electronic Arts försökte sig på storverk med sin serie Knockout Kings, men led ett svidande nederlag då spelen blev sämre och sämre med åren. Till slut gav man upp och lade ner serien.

Snabbspola till nutid och här finner vi att Electronic Arts på nytt försöker slå sig in i boxningsdelen av sportgenren. Denna gång heter det Fight Night 2004, och bakom produktionen står NuFX som tidigare producerat de mycket trevliga NBA Street-spelen. Man har omformulerat hela konceptet och skapat, vad jag skulle vilja kalla det bästa boxningsspelet någonsin. Den största innovationen man har hittat på är det faktum att händerna numera styrs via höger analogspak. Tre grundslag finns att tillgå, där jabb, krok och uppercut kan slängas iväg mot motståndarens kropp. Drar man spaken snett uppåt slår boxaren helt enkelt en jabb, åt vänster eller höger, beroende på vilken sida av spaken man styr mot. Krokar utförs genom att man drar ut spaken åt höger eller vänster, och drar den uppåt till toppen. Uppercuts sköts på samma sätt, fast där börjar man med att dra snett nedåt och sedan fortsätter hela vägen upp. Fotarbete, försvar och kroppsslag utförs med kombination av L1, R1 och de olika spakarna. Det kan låta rörigt till en början, och även jag kände mig hämmad av kontrollen den första timman. Saken är dock den att när man väl har växt sig in i kontrollsystemet, är man fast. Ganska snart sitter allt som ett rinnande vatten och då finns det inget som kommer i närheten.

Spelvarianter finns det ganska få av, men hur mycket kan man variera boxning kan man fråga sig. Spela en enda match, singel eller mot en kompis, eller ge dig i kast med en egen karriär med en boxare som du själv skapar. Ens egna boxare kan trimmas in i minsta detalj, alternativen handlar om allt från kroppsform och vikt, till hur ögonbrynen är trimmade. När det visuella är ur vägen får man välja att dela ut ett antal grundläggande poäng över de åtta attribut som finns. Däribland snabbhet, styrka, stryktålighet och uthållighet. Sedan är det bara att arbeta upp sig genom rankingen, boka matcher med värdiga motståndare och lära sig hur boxandet egentligen fungerar. När man inleder sin karriär ser det mest ut som någon form av vildare cowboy-boxning där de båda kämparna gör mot varandra, vad byggnadsarbetare gör mot rivningshus. Så enkelt är det, garden lyser med sin frånvaro och slagen förvandlar båda kombattanter till något som kan liknas vid köttfärs.

Men ju länge man kommer får man lära sig att hur viktigt det är att satsa på uthållighet istället för rent slagutbyte. Ju fler slag som din motståndare blockar, desto snabbare tappar du orken, och när den är i botten är det i stort sett över, oavsett hur mycket hälsa du har kvar. Något som känns skönt. Om man hamrar på med luftslag och lättblockade grejer, blir man snart ett flåsande vrak. Uthålligheten är faktiskt viktigare än den fysiska hälsan i en match. En boxare med låg energi, men mycket ork i benen och händerna har en bättre position att försvara och kontra, än en slagtrött och tung boxare. Faktum är att om man snabbt tömmer sin energi kan faktiskt en kontringsslag knocka en illa kvickt. Tar man det lungt, beräknar situationen och slår när man är säker på att träffa, sitter man i en bekväm sits. Det känns fräscht att man har fokuserat på att den egne boxaren ska må bra i första hand, och att man inte kan jaga snabba knockar för att se cool ut. Det man dock ska veta är att i ju lättare klass man boxas, desto viktigare blir det att ha ett bra försvar, fotarbete och mycket uthållighet. I de tyngsta klasserna är det svårare att bara försvara sig mot tunga slag, och kräver en lite annan taktik för att lyckas. Detta ger spelet ett välkommet djup, och man inser att det inte bara är att vifta på som en väderkvarn. Blockeringarna man gör kan dock irritera lite, då man inte kan röra sig samtidigt som man har garden uppe. Något som ibland gör att spelet stannar upp en stund, och det kan bli onödigt svårt att ta sig ur vissa situationer.

Mellan matcherna kan man träna upp sina egenskaper, köpa ny utrustning för sina vunna pengar, och kolla in det kommande motståndet. Vägen till ett mästarbälte är lång, och det finns en del hinder att överkomma. Som till exempel, hur i helskotta knockar man en motståndare som springer undan så fort man kommer i närheten. Faktum är att det är detta taktiska djup och härliga spelupplägg som gör att jag har spela Fight Night 2004 mer än något annat spel i år. Jag har spenderat många timmar med att utdela vadderat våld till höger och vänster, och såväl mot mänskligt som mot datorstyrt motstånd har jag trivts som fisken i vattnet.

Ljud och grafik är bra, utan att vara spektakulärt. När slagen träffar känner man verkligen att man hamrar på något mjukt och ömt, och ljuden förmedlar en mycket härlig känsla. Boxarna är snyggt byggda och animeringen är ruskigt bra, speciellt då någon knockas, då dennes kropp kan liknas vid något man har slagit mot en sten. Nästan helt tömt på mänskligt liv faller de till golvet med en duns, och där nere väntar en trög kamp för att ta sig upp igen. Musiken består uteslutande av skräp-hip hop såsom Puff Dadd...förlåt, P. Diddy, MOP, E-40 och annat skräp. Tyvärr har man inte vett på att skaffa sig lite bra hip hop som Alkaholiks, Artifacts, Camp Lo eller något annat trevligt. Men det är egentligen en bagatell som inte påverkar spelet det minsta. Dock är det lite irriterande att Electronic Arts så desperat strävar efter att ha en schysst "street-känsla" att de har lagt in en hip svart kille i hockeytröja som matchpresentatör. Detta är givetvis en flört med unga svarta amerikaner, men då jag har tre missar på tre försök så uppskattar jag inte det hela. Det säger sig självt att man inte låter någon presentera en match om tungviktsbältet, iklädd en hockeytröja. Nä, vid sådana tillfällen ska det till en förstoppad kostymherre med lungor som en operasångerska. Även det en petitess, men något som förtar den seriösa stämpel som resten av spelet har.

Men i korta drag är Fight Night 2004 ett av årets bästa spel. Jag stormtrivs i ringen, och tröttnar aldrig på att misshandla vänner och framslumpade kämpar. Jag strävar alltid efter mer pengar, mer entréeffekter, bättre färdigheter, fler troféer och självklart även ännu ett mästarbälte. Det som redan står klart är att Electronic Arts slår knockout på resten av boxningsspelen, för så här bra har boxning aldrig varit förut.