Mega Man Star Force Legacy Collection

För de flesta är Mega Man synonymt med den ordinarie serien som startade till NES, och får ett nytt spel nästa år i form av Mega Man: Dual Override, alternativt möjligen Mega Man X. Men i Japan är Mega Man mycket större än så och det dräller av obskyra spel som i många fall inte ens letat sig till väst, eller åtminstone inte gjort mycket väsen av sig.

Bland de större och mer lyckade hittar vi Nintendo DS-serien Mega Man Star Force, en sort andlig uppföljare till Mega Man Battle Network (som även den släpptes i väst, främst till Game Boy Advance). Star Force bjöd på tre äventyr fördelade på totalt sju olika versioner, vilka kan jämföras med upplägget i Pokémon-spelen, det vill säga att du valde version för att få små skillnader till ditt äventyr. Något stort utbyteselement saknas dock, så jag skulle vilja påstå at det främst handlade om ett sätt att få sälja flera versioner till samma spelare. Spelen som ingår är:

Hur det än är med den saken, så slipper du välja i Mega Man Star Force Legacy Collection, för här ingår alltså alla. Vill du ha den aggressiva Mega Man Star Force Leo så finns den här, och föredrar du finsmakarutgåvan Mega Man Star Force Dragon så kan du välja den med. Dessutom har Capcom fyllt spelet med allehanda grejer från spelets historia som möjligheten att titta på alla kort, kolla in artwork, lyssna på musik och liknande.

Designen är genomgående bra, och grafiken håller oävntat väl.

Det är kort sagt ett ganska komplett paket som möter oss i Mega Man Star Force Legacy Collection. Jag spelade bara det första när det begav sig och gav mig raskt igång med det. Capcom har valt att bevara grafikstilen, så det är ett genomengående pixligt spel som möter oss, men spontant tycker jag den isometriska stilen överlevt på ett bra sätt och det är föredömligt tydligt.

Storyn kretsar kring Geo Stelar, en ung grabb som nyligen förlorat sin far i rymden. Det är i grunden en ganska mörk historia, men som tidsenligt behandlas väldigt raskt. Det ges ingen tid att sörja, utan snabbt börjar personer och spelmekanik introduceras. Det första spelet har mest historia eftersom det introducerar världen och utöver Geo Stellar, så får vi även träffa Omega-Xis. Dessa båda är seriens nyckelpersoner och kan tillsammans förvandla sig till Mega Man, vilka sedan med hjälp av kort ska besegra allsköns fiender.

Grafiken har förbättrats på flera områden, som högre upplösning på artwork.

Spel två och tre presenteras på samma lättsamma sätt, där Geo Stellar och Omega-Xis fortfarande bor hemma hos mamma, går i skolan och bor i en småstad någonstans i framtiden - varpå en ruskprick dyker upp och ett nytt äventyr kan ta sin början. Det är förvånansvärt mycket dialog som klämts in på närmast rollspelsliknande premisser, men eftersom allt är så kortfattat och kärnfullt hinner det aldrig bli stelt och monotont, men känns heller aldrig engagerande utan mer som en ursäkt för äventyr. Ska jag likna det med något, så tänk de tidiga Pokémon-spelens berättande.

Den stora grejen med Mega Man Star Force-serien var dess kortbaserade strider med en Playstation-mässig presentation (med förbättrad upplösning) på ett mindre rutnät. Till skillnad från Battle Network-serien var Star Force lite mer action-betonat, och det kan faktiskt bli ganska utmanande. Lyckligtvis finns en hel uppsjö av hjälpmedel, från att kunna spara regelbundet till att kunna ge dig själv mer tid eller göra vapen starkare.

Striderna står sig som höjdpunkterna.

Striderna sker sedan på ett litet rutnät på både action- och kortbaserade premisser. Genom att optimera dina kort på ett bra sätt kan du kombinera dem på bra sätt och leverera massiva attacker, samtidigt som du kan skjuta med din armkanon och se till att du inte står i vägen för fiendens attacker. Det blir därmed en slags dans mellan timing, positionering och kortval som jag är väldigt förtjust i.

Ska jag säga något negativt så är det att detta som sagt var ett Nintendo DS-spel, vilket betyder att menyerna ursprungligen var utformade för stylus. Jag skulle tro att det inte är något problem till enheter med tryckkänsliga skärmar, men jag har spelat till Xbox Series S/X (gäller sannolikt även Playstation 5), och här blir menyerna lite mer tungrodda än de var när det begav sig.

Menyerna kan bli lite omständliga med handkontroll.

Sammantaget är det ändå en väldigt gedigen samling som det är lätt att rekommendera. Det är spel som håller, som inte hade vunnit på fler polygoner, och som fräschats till på ett bra sätt med högre upplösning där det passar (som exempelvis strider och korten). Letar du klassisk Mega Man-action är detta definitivt inget för dig, men vill du ha tidstypiskt mysiga japanska "happy-go-lucky"-äventyr med ett djupt spelsystem, så är det verkligen lätt att rekommendera denna härliga samling.