Det sägs ju att ett kort och koncist namn är en styrka, det finns liksom en viss tyngd i det. Jag tänker på spel som Doom eller Heretic, eller varför inte vår svenska racingstolthet Ignition? Det är titlar som snabbt för tankarna till ett visst tema eller en viss sinnesstämning. I shoot 'em up-genren, däremot, är namnen ofta obegripliga eller rentav nonsens. Ofta svinbra spel, men vem väljer egentligen att döpa sitt spel till Drainus - frivilligt?! ZPF följer med i denna stolta namntradition av gibberish och är en riktigt välgjord och mysig retrodoftande rymdpangare från utvecklarna som tidigare gett oss - eh - Super XYX...
ZPF är frukten av ett lyckat Kickstarter-projekt och finns alltså på kassett till Mega Drive, men det är också tillgängligt till mer moderna format. Redaktionens Sega-fantast Jonas är faktiskt stolt ägare av den läckra Mega Drive-utgåvan, men själv fick jag nöja mig med Steam. Det vi får är en handfull banor med olika teman som futuristisk stadsmiljö, lummig och trolsk skog och medeltida slott. Om det finns någon slags story i bakgrunden har jag helt missat det, men vad som är svårare att missa är ändå allt ÖGONGODIS som spelet strösslar fritt med. Det är frågan om riktigt vackra 16-bitarspixlar som fyller skärmen i en kaskad av färger. Färgpaletten är poppande, skrikig och väldigt mycket 90-tal och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Det spelet tappar i sammanhängande tema får det tillbaka tiofalt i ren och skär kreativitet, då banorna känns helt unika och har sin egen visuella identitet. Ett problem som dock ofta medföljer mer detaljerad 16-bitsgrafik är dock (som redaktör Jonas påpekade) att tydligheten och läsbarheten blir en smula grumlig. Det finns helt enkelt så mycket grafiskt lullull på skärmen samtidigt att fiendeskotten ibland drunknar i de parallax-scrollande bakgrunderna och man dör - ibland på frustrerande sätt. Just visuell läsbarhet är något jag värderar högt i mina shmups och man vänjer sig aldrig riktigt fullt ut även om läsbarheten blir enklare ju mer tid som spenderas med spelet.
Det finns tre olika skepp att välja mellan och åtminstone två av dem följer mönstren att de skjuter vitt och brett eller mer fokuserat och kraftfullt. Den tredje varianten är fokuserad på närstrid och innebär en helt annorlunda spelstil. Här måste man komma nära fienderna för att dänga till dem, vilket så klart är riskfyllt men också väldigt belönande när man väl lyckas få grepp om det. Varje skepp har också en specialbombsattack. Personligen fann jag att skeppet med spridda skott passade mig bäst, medan jag aldrig riktigt lyckades få pejl på det mer melee-inriktade skeppet.
Likt de flesta shmups går ZPF att klara på någon timme eller så. Men omspelningsvärdet här är högt, för varje bana har gömda hemligheter och för att få tillgång till det definitiva slutet behöver man hitta dem alla! Pengarna man tjänar genom att peppra fiender går också att spendera mellan banorna. Ett kul tillägg, där man kan göra sitt skepp mer kraftfullt, få ledtrådar om hemligheter eller bara öka på sin score multiplier för att nå riktigt högt på highscore-listan.
Så, sammanfattningsvis, vart landar vi i allt det här? Jo, ZPF är absolut ett shmup värt att titta närmare på. Tekniskt sett är det väldigt imponerande, och hade det lanserats på Mega Drive under konsolens storhetstid så hade vi antagligen nämnt det i samma andetag som klassiker som Gleylancer, Thunder Force och Truxton. Det gör det mesta rätt och fallerar egentligen bara i att det ibland blir lite för mycket som händer på skärmen samtidigt, samt att spelets vilt varierande miljöer inte riktigt ger det någon känsla av sammanhang. Men med det tillfredsställande uppgraderingssystemet och en väldigt anpassningsbar svårighetsgrad så är det ett givet spel i varje shmup-fanatikers spelbibliotek.