Disaster: Day of Crisis

Steve och Ray, medlemmar av räddningsförbandet International Rescue Team, har en riktigt jäklig dag. One hell of day. Detta påpekar paret ungefär arton gånger på en minut i den inledande filmsekvensen i Disaster: Day of Crisis. One hell of a day, man. Efter mina dagar med spelet förstår jag precis hur de känner sig.

Inte nog med att Rays kompis dör i början av spelet, en stor jordbävning förvandlar metropolen Blue Ridge City till ett brinnande inferno. En samling beväpnade terrorister som kallar sig Surge har snott kärnvapen, kidnappat Steves syster samt en jordbävningsprofessor och lever nu rövare på gatorna. Det är upp till Ray att klara sig helskinnad genom klyschkalaset och dessutom, heltidsrädddningsman som han är, ta hand om skadade människor på gatan. Med andra ord: one hell of... Förlåt.

Här finns en ambition att ständigt kasta mig som spelare mellan actionsekvenser av skiftande karaktär, vilket förstås är helt rätt tänkt för ett modernt actionspel. I ena sekunden spolar jag bort smuts från och sätter bandage på en omtöcknad kvinnas skadade vad, i den andra prickar jag SURGE-medlemmar med min hagelbössa och i den tredje gör jag handbromssvängar med en snodd personbil. Jag har dessutom en hälso-, lung- och uthållighetsmätare att hålla reda på. Det är mycket på gång alltså, men individuellt är dessa åtaganden inte särskilt roande alls.

Räddningsarbetet går till exempel ofta bara ut på att bläddra i föremålsmenyn och ge rätt typ av omplåstring till de skadade stadsborna. Vissa är skadade på riktigt och behöver hundratals meter bandage medans andra piper patetiskt efter Kalle Anka-plåster och att jag blåser på "dejas onda pekfingej". Eftersom människorna jag räddar är fula som stryk och tackar mig utan röstskådespel börjar jag till slut lämna kvar dem under tunga stenblock och i brinnande bilar. Det känns oväntat bra. Efter ett tag har jag gjort försummelsen till mitt egna lilla minispel och skriker "so long, suckers" och "kvinnor och barn sist" mot teven.

Andra räddningsmoment kräver Wii-fjärrsviftande och här hade man kunnat hoppas på något som utnyttjar konsolens unika förutsättningar, men det ligger tyvärr på samma gimmicknivå vi redan har sett i tre miljoner Wii-titlar. Den utlovade inlevelsen av att skaka Wii-fjärren (i stället för att trycka på en knapp) är minimal när jag släcker bränder på mina kläder, knuffar på en buss eller sträcker ut armen till en medelålders man dinglandes från ett höghusfönster. Och att köra bil med en vågrät Wii-fjärr känns som vanligt lika realistiskt som att ha en Dubbel-Daim till ratt; inte direkt en trygg känsla när man jagas av en tsunami över en trasig bro.

Det som räddar Disaster: Day of Crisis från ett riktigt jumbobetyg är allt pang-pang som dyker upp mellan sjuksystersekvenserna. SURGE-nissarna har tydligen gott om personal som de skickar mot Raymond och i dessa lägen blir spelet en rälsskjutare i stil med Resident Evil: Umbrella Chronicles eller House of the Dead. Enkelt och fortfarande fult, javisst, men åtminstone en smula underhållande. Ray har dessutom en hyfsad mängd vapen att välja bland och dessa kan köpas och uppgraderas mellan uppdragen, förutsatt att du samlat nog med poäng och övat på en särskild skjutbana.

Grafiken är mycket ojämn och ser ofta ut att ha minst fem år på nacken. Hela Blue Ridge City är skapad av en polygonfattig och brungrå sörja, misstänkt likt grovt knäckebröd som passerat minst tre magar i en ko, stadens invånare är livlösare än skyltdockor på valium och luftdallret i de brinnande områdena verkar simulera berusning snarare än brand. Även om jag förstår motviljan till att strosa omkring i en katastrofdrabbad stad så är Blue Ridge City dessutom alldeles för tom. Det hade behövts fler sirener, fler rop på hjälp och mer kaos för att ro hem katastroftemat man uppenbarligen siktat på. Ray själv och vissa av katastrofeffekterna ser dock okej ut, men överlag är det bara trist att tvingas titta på Disaster: Day of Crisis.

Med det realistiska designvalet är det för övrigt oerhört komiskt när power-ups som ökar Rays uthållighet kommer i form av gigantiska vattenmeloner och hamburgare. Dessa absurda mellanmål är som tagna från en tecknad film och finns (förstås) i förstörbara trälådor...

Varje spelmässig beståndsdel i Disaster: Day of Crisis går att hitta bättre utförd i andra titlar och som helhet blir spelet sålunda aldrig intressant. Spelidén har stor potential men genomförandet är så halvdant och oattraktivt att jag hellre går ut på stan och letar efter eget folk att rädda. Vem vet, jag kanske hittar en hamburgare, större än mitt eget huvud, i en trälåda?