Pictonico! är ett av de där märkliga Nintendo-projekten som man inte riktigt ser komma. Det är ett mobilspel där dina egna foton förvandlas till små, snabba minispel. Ansikten från kamerarullen hamnar i bananer, blommor, munnar, märkliga kroppar och andra färgglada idiotier, och du ska sedan dra, trycka, peta, mata, raka, skala eller rädda dem på några få sekunder. Det är väldigt mycket WarioWare, fast utan Wario. Vilket tyvärr också gör att mycket av det som brukar ge den här typen av spel personlighet och energi saknas.
Grundidén är inte dålig - tvärtom - första gången Pictonico! gräver fram ett gammalt foto ur mobilen och gör om någon bekant till ett hungrigt, gapande, groteskt litet spelobjekt är det svårt att inte dra på munnen. Det finns något genuint Nintendo-mysigt i själva knäppheten, i viljan att göra någonting taktilt och fånigt av något så vardagligt som ens bildbibliotek. Spelet är dessutom snyggt presenterat, färgglatt, lättbegripligt och byggt med den där typiska Nintendo-känslan för direkthet. Det tar ungefär tre sekunder att förstå vad det vill vara och fyra sekunder att förstå vad man ska göra.
Problemet är att det även tar ungefär tio minuter att börja ana var taket sitter.
Pictonico! är nämligen roligt på samma sätt som ett ganska bra partytrick är roligt. Första gången skrattar man. Andra gången nickar man uppskattande. Tredje gången har man redan fattat grejen. Själva microspelen är ofta så enkla att de mer fungerar som animerade skämt än som spelmoment. Dra i en mun. Tryck på något. Skala något. Flytta något. Reagera snabbt. Misslyckas. Försök igen. Det är absolut inte uselt, och i korta stötar kan det vara småtrevligt, men det saknar den där rastlösa uppfinningsrikedomen som gör WarioWare till mer än bara ett fyrverkeri av nonsens. WarioWare fungerar för att varje sekund känns som en intern Nintendo-hjärna som tappats i golvet och sedan fortsatt tänka ändå. Pictonico! känns snarare som en bra idé som sträckts ut till ett helt spel utan att någon riktigt frågat hur länge skämtet håller.
Själva minispelen är av den klassiska reaktionstest-typen, där man snabbt måste förstå vad skärmen vill att man ska göra innan tiden tar slut. Ibland handlar det om att mata en mun, ibland om att dra bort hår, peta på rätt sak, skala en banan, undvika något, trycka på något i rätt sekund eller bara tolka en absurd bildsituation tillräckligt fort för att inte misslyckas. Det är alltså inte minispel med särskilt mycket mekaniskt djup, utan snarare små blixtsnabba gester som bygger på överraskning, tempo och att dina egna bilder gör situationerna fånigare än de egentligen är. När det fungerar blir det småkul. När det inte gör det känns det mest som att man sveper runt i en interaktiv skämtapp.
Sandlådekatten Joel är stilig, men här någonstans har man redan börjat tröttna.
Det märks särskilt i variationen. Ja, det finns många minispel på pappret, men känslan av upprepning kommer smygande betydligt snabbare än den borde. Många moment bygger på samma grund: ansikte plus absurd situation plus enkel touchgest. Och visst, det är gulligt när spelet använder någon från din kamerarulle på ett oväntat sätt, men när själva överraskningen är den bärande mekaniken blir det också väldigt beroende av att du själv förser spelet med humorn. Har du roliga bilder på vänner, familj eller märkliga saker i mobilen kan Pictonico! absolut blixtra till. Har du däremot ett ganska vanligt kameraflöde med skärmdumpar, matbilder, suddiga hundar och kvitton från Ica blir det snabbt mer ansträngt. Då märks det ganska tydligt hur mycket av underhållningen som faktiskt kommer från dina egna bilder snarare än från spelen i sig.
Det hjälper inte heller att Pictonico! känns ganska dyrt med tanke på vad man faktiskt får. Appen är gratis att ladda ner, men gratisversionen är i praktiken mest ett smakprov, och vill man åt hela paketet behöver man köpa de två spelvolymerna. Sammantaget hamnar det på ungefär 160 kronor i svenska pengar, vilket inte är vansinnigt i sig, men känns högt för ett mobilspel som så tydligt bygger på korta stötar, ett begränsat antal idéer och en gimmick som tappar kraft ganska snabbt. För samma pengar går det att hitta betydligt matigare spel, både på mobilen och på Switch, och det gör att Pictonico! hamnar i ett lite märkligt mellanläge där det känns för dyrt för att vara en enkel skojapp och för tunt för att kännas som ett riktigt generöst spelköp.
Designen på spelet är helt okej.
När innehållet dessutom känns begränsat blir det svårt att undvika den jämförelse som hela tiden ligger och lurar i bakgrunden. För det går inte att prata om Pictonico! utan att prata om WarioWare. Det är så uppenbart besläktat att varje försök att se det som något helt eget nästan känns generöst på gränsen till juridiskt. Men jämförelsen gör inte Pictonico! några tjänster. WarioWare har Wario, Mona, Jimmy T, Ashley, mikroberättelserna, menyerna, musiken, dumheten och den där speciella Wario-energin. Pictonico! har dina foton. Det är kul, men det är också tunt. Jag kom flera gånger på mig själv med att tänka att detta hade varit betydligt roligare som ett nytt WarioWare-läge, där Wario och gänget kidnappat min kamerarulle och gjort något riktigt vidrigt Nintendo-roligt av den.
Som fristående mobilspel blir det i stället lite identitetslöst. Namnet Pictonico! säger inte mycket, maskoten biter sig inte fast och hela paketet får något märkligt anonymt över sig trots att konceptet är så personligt. Det är nästan imponerande: ett spel som bokstavligen använder bilder på människor du känner lyckas ändå kännas mindre karaktärsfullt än ett vanligt WarioWare-spel.
Det finns dock stunder där Pictonico! hittar rätt. I sociala sammanhang, med rätt bilder och rätt personer i rummet, kan det bli väldigt roligt. Det är lätt att förstå framför allt när någon oväntad person dyker upp i en helt absurd situation och alla runt skärmen reagerar samtidigt. Då fungerar det som en liten digital busmaskin, en mobil motsvarighet till att klistra ögon på frukter och låtsas att det är kultur. Det är låg tröskel, lågt motstånd och snabb utdelning. För barn, familjespel eller fem minuter i soffan kan det absolut ha ett värde.
För pengarna man tjänar i spelet kan man köpa "Today's Fortune"-kort. Varför? Vet inte riktigt.
Men som spel betraktat finns det inte särskilt mycket att hålla fast vid. Det saknar djup, saknar överraskningar efter den första vågen och saknar den där känslan av att man vill ta en runda till för att se vad som händer härnäst. Jag spelade, log lite, testade några gånger till och märkte sedan att jag inte riktigt hade någon anledning att fortsätta. Inte för att det var trasigt. Inte för att det var dåligt gjort. Utan för att det aldrig riktigt växte till något mer än sin pitch.
Pictonico! är alltså ett helt okej litet mobilspel, men det är också väldigt tydligt vad det är: en kul idé, ett snabbt skratt, en stunds bildbaserad tramsunderhållning och sedan inte så mycket mer. Det är Nintendo när de är konstiga, vilket jag i grunden älskar, men det är inte Nintendo när de är briljanta. Hade detta haft en tydligare WarioWare-anknytning, mer personlighet, fler oväntade lager och ett större mått av galen spelmässig variation hade det kunnat bli något riktigt minnesvärt. Som det är nu känns det mer som något man testar, visar för en kompis och sedan sällan öppnar igen.