Det verkar som att jag äntligen håller på att skaffa mig ett rykte som Gamereactor-recensenten som spelar om spel, eftersom jag på sistone recenerat så många recensera konverteringar, remasters och remakes av spel jag redan har klarat tidigare. Det hände med Fallout 4, med Indiana Jones and the Great Circle, och nu med Final Fantasy VII: Rebirth, som jag redan hade spelat, älskat, recenserat (på Gamereactor Spanien) och trodde att jag hade lagt bakom mig till Playstation 5 - bara för att nu återvända till det för Switch 2.
Är det du, Yohio?
Med ett spel så massivt som detta, som lätt tar över 100 timmar att spela igenom, handlade den här recensionen inte så mycket om att återbesöka dess narrativa och spelmässiga styrkor och svagheter (även om jag har några nya tankar kring det), utan snarare om att bedöma om detta gigantiska spel, med en filstorlek på över 100 GB, verkligen lever upp till sitt namn även till Nintendos konsol.
Låt oss gå vidare till de mindre attraktiva aspekterna av FFVII Rebirth till Switch 2. Vissa problem med kantutjämning (aliasing) var något som uppenbarligen var oundvikligt, med tanke på att hårdvarans prestanda är lägre än för andra versioner, men det är inte något dramatiskt. Med andra ord måste man ha i åtanke att man inte får samma skärpa i handhållet läge som på en 4K-skärm eller TV med PS5 eller Xbox Series S/X. Om du redan spelat Final Fantasy VII Remake Intergrade till Switch 2 kommer du att se att DLSS-lösningen här är identisk, och även om spelet ser lite grövre ut på den lilla bärbara skärmen, erbjuder det en tydlig förbättring i dockat läge och på TV.
Jodå, det är ursnyggt, bara inte riktigt i nivå med övriga versioner.
Det du kommer att märka direkt, och till det bättre, är att prestandan i princip är densamma, oavsett om det gäller mindre miljöer eller de stora öppna områdena du stöter på från Kalm till Temple of the Elders. Även utan benchmark-mjukvara verkar spelet rulla på utan problem i stabila 30 bilder per sekund, ibland med hjälp av VRR-teknik för att jämna ut övergångar eller förbättra flytet på skärmen under strider. Med det sagt ska man inte förvänta sig samma skärpedjup eller täthet av objekt på skärmen som till PC, PS5 eller Xbox. Det förekommer pop-in av objekt - och inte lite heller - vilket påverkar både NPC:er och monster.
Men bortsett från tekniska problem, om det här är din första genomspelning av Final Fantasy VII: Rebirth kommer du garanterat att fastna för allt annat. Efter att ha lämnat Midgar bakom oss (nästan helt), är det nu som världen Gaia verkligen öppnar upp för utforskning. I den här andra genomspelningen har jag passat på att njuta av mina favoritaktiviteter i Rebirth: att utforska varje hörn av kartan, jaga materia, spela Chocobo-minispelen och, självklart, försvara min titel som mästare i Queen's Blood. Seriöst, Square Enix, ni borde verkligen överväga en fristående spinoff för det kortspelet.
Det finns enormt mycket att göra.
Jag har också försökt att grinda (återigen utan framgång) tillräckligt med material för att maxa min utrustning med hjälp av Synthesis-förmågan. Mer på grund av tidsbrist (om du aldrig spelat Rebirth, tänk på att det potentiellt är över 100 timmars innehåll, utan överdrift) än brist på vilja. För det finns alltid något att göra, om man inte vill rusa direkt till slutet och eftertexterna. Att hjälpa invånarna i en värld som känns mycket mer levande här än den gjorde 1997, förbättra sina resultat i minispel på Costa del Sol eller på Gold Saucer... och kanske till och med prova på en annan sorts "första dejt" där.
Jag kommer inte att gå in alltför mycket på spelets huvudhandling, som, som du säkert redan märkt, inte är densamma som i originalet Final Fantasy VII. Även med sina tillägg och förändringar finns de viktiga ögonblicken kvar där de ska vara, även om jag inte är säker på att jag hade hjärta nog att gå igenom vissa scener igen som fortfarande berör mig, vare sig i 32-bitarsform eller nu i hög upplösning. Det spektakulära soundtracket från ljudteamet, som bygger vidare på Nobuo Uematsus arbete, bär också en del av skulden igen. Enligt min mening används det dessutom mycket bättre genom hela spelet nu än i de specifika ögonblick där det glänste i Remake Intergrade.
Musiken har aldrig använts bättre än såhär.
Med det sagt är min uppfattning att Final Fantasy VII: Rebirth fortfarande är ett absolut monster både narrativt och grafiskt, och jag är förbluffad över att ett spel av den här skalan och ambitionen får plats på en slimmad handhållen enhet som Switch 2 utan att göra några avgörande kompromisser. Om möjligheten att ta med sig Cloud, Tifa, Aerith, Barret, Yuffie, Cait Sith och Red vart du än går väger tyngre än de tekniska begränsningarna, så har du här ett av de viktigaste spelen de senaste åren äntligen på Nintendo - och dessutom ett av de bästa Final Fantasy-spelen på senare tid (om inte det bästa) direkt i dina händer.