Låt mig börja med en bekännelse. Jag älskar rally, har kört det mesta sedan Colin McRae nådde Playstation och har själv ställt mig på startlinjen i esport-SM i Dirt Rally. Det blev en blygsam placering kring 55:e plats av 365 anmälda, mest för att jag inte hann öva in sträckorna, men det säger något om vilken nivå jag dömer från. Så när jag drog igång Exo Rally Championship gjorde jag det första en rallynörd gör: försökte koppla in ratten. Det tog en halv kurva att inse att det inte ville sig. Det här är byggt för handkontroll, där vänster spak styr och höger sköter thrusters för att balansera bilen i luften. Min första, lite kätterska tanke: ett rallyspel utan ratt känns inte riktigt som rally. Men det beror på att det här i grunden inte är ett rallyspel.
Bakom spelet står australiska tremannastudion Exbleative, ledd av Jay Weston som tidigare gjorde indiehyllade Exo One, med Future Friends Games som utgivare och Unity under huven. Det säljs in som en "brutalt realistisk simulator" där du kör RCS-thrusterförsedda rovers mellan waypoints på procedurellt genererade sträckor. Just ordet waypoints avslöjar vad det egentligen är. Med sin dubbla spakhantering påminner det mig mer om ett crossspel än ett rally: du följer ingen utstakad väg utan tar dig från grind till grind och läser terrängen själv däremellan. Tänk Dakar, tänk de första MX-spelen.
Stämningen sitter. Inför varje race rullar du fram till startsträckan, gör ett systemcheck och inväntar klartecken från ditt crew innan drönarna räknar ner och släpper iväg dig. En liten sak, men hela ritualen visar att någon brytt sig. Mellan eventen pratar din team principal och race engineer med dig över radion på ett sätt som skickar tankarna till Metal Gear Solid och Snakes codec. Ingenjören är inte heller bara kuliss: på vissa sträckor förvarnar teamet om meteorer som slår ner, komplett med plats och sekundräknare, och ett nedslag kan slå sönder vitala delar och kasta dig ur balans.
Här gjorde jag mitt stora misstag första gången jag provade spelet. Den enda bil du har från start, en lätt och framhjulsdriven UTV på 255 hästkrafter, är trög, stabil och allt annat än livlig, och jag trodde i min enfald att det var allt spelet hade att erbjuda. Det stämmer inte. UTV:n är en medveten instegsramp där du ska lära dig att ta bilen framåt på gas och broms utan att överkorrigera med luften. En kuriositet är att den trots sin FF-stämpel reser sig på bakhjulen och tydligt driver bak, vilket skaver mot databladet.
Resten av fordonen låser du upp genom att helt enkelt köra körskolan, där du lär dig de manövrar varje fordon klarar. Vinner du event eller rally får du i gengäld ingenting alls, för det finns inget uppgraderingssystem och inga varianter att bygga. Bra eller dåligt? Jag återkommer till det. EXO4 är en 4WD-maskin på drygt tusen hästkrafter som känns som en klassisk WRC-bil, med dumpventil, turboljud och betydligt mer liv i kurvorna. Toppen heter EXO6, en lätt 6WD-pjäs som ligger som en strykbräda. Med runt 925 hästkrafter per ton har den mer än dubbelt så hög effekt per vikt som EXO4. Nu snackar vi. Den är snabb, livlig och rolig att ratta, och framför allt får du här tillgång till hela luftarsenalen.
Körskolan förbereder dig på att ratta (spaka) spelets rymdfordon.
Sedan har vi MINING, monsterdumpern som kändes som en gimmick redan i körskolan. Skippa den. Sex ton och nästan åtta meter hjulbas, inga luftbehållare alls, och en upplevelse som ett dåligt monstertruckspel: skör, långsam, topptung och lättvält. Små stenar som mest liknar grus räcker för att punktera den, planetens skala känns plötsligt fel, och hamnar du på rygg ligger du som en skalbagge och får knappa in en kombo på styrkorset, i stil med Helldivers 2, för att kalla in bärgning, med tidsstraff förstås. Inget för mig.
Det är när jag tar EXO6:an till lavaplaneten Fusang som allt klickar. Du hör hur bilen grillas när du kör över lavan, aska dryper från himlen och skymmer sikten, och då och då flyger sten och bråte från vulkanerna som något extra att hålla reda på. Här, med ett fordon som kan trycka sig framåt, bakåt och rotera i sidled i luften och inte bara upp, ner och rolla som tidigare, kan du skicka bilen in i nästan vad som helst och rädda situationer i sista sekund. Det är skitsvårt, men så belönande när det går rätt. Det var det här spelet var byggt för, och nu är jag imponerad.
Variationen mellan planeterna gör sitt. Det regnar och ligger dimma, hettan böljar, lava och meteorer hotar, och askan minskar sikten. Banorna leker friskt med höjdnivåer och olika underlag, och det ger den där rallykänslan av att läsa terräng och hela tiden anpassa sig.
Här har vi spelets roligaste bil (EXO6) som ska rullas fram för besiktning inför start.
Och så kommer baksmällan. Jag ropade hej för tidigt om luften. Jag hade hoppats att de större bilarna skulle vara generösa med thrustern, men du får bara fylla på var fjärde sträcka i stället för varannan. Du måste alltså hålla igen ännu hårdare än jag trott, och dina crewmembers tjatar om att konservera gasen och bara använda den i nödfall. Det är en mekanik utvecklaren tydligt vill hålla fast vid. Visst, systemet Ultra-Torque Wheels mildrar det genom att ge pitchkontroll på enbart gas och broms, gasa så reser sig nosen och bromsa så dyker den, vilket sparar luft. Men kärnan består.
Min ärliga åsikt är att balansen hade mått bra av mer tillgänglig luft. Det är en så stor del av vad som gör spelet roligt, och titeln blir bara svårare och mindre förlåtande ju längre du kommer. Asketernas och sadomasochisternas världsförbund lär hylla det precis som det är, men en vanlig stackars gamer med ett attentionspan på trettio sekunder kanske inte vill göra femton omstarter bara för att ta sig runt första banan. Lite mer bränsle till gasjusteringarna och tätare depåer hade gjort susen.
Den stora mekaniken är skador och reparation, inte omspolning. Det finns ingen rewind som i Forza, smäller du får du leva med konsekvenserna, och på högre svårighet får du inte ens starta om rallyt. Det är därför jag kallar det bilspelens Dark Souls, där varje gång du väljer att skicka på måste vägas mot risk and reward. Mitt råd är att slå på omstarter, för du behöver kunna nöta för att bygga din egen referensbank. Svårighetsgraden 94 procent är en riktig sweetspot: precis lagom för att du ska behöva jobba och ta risker för en pallplats.
En planet som kan leda till hett temperament.
Bandesignen håller. Varje planet har åtta event och stegringen är logisk, de första går av bara farten medan de senare kräver fem till tio omstarter för att hitta rätt linjer. En rolig detalj är att banorna använder bankning, alltså att terrängen lutar in i kurvan. Värst är de motlutande kurvorna, för där känns även de tyngre bilarna som en båt som tar hundra år att vända. Setupen är jag däremot kluven till. Spannet av inställningar är enormt, men ju mer jag fipplar bort mig från default desto sämre blir det. Höjer du körhöjden flyttas tyngdpunkten så mycket att bilen vill tippa, och på en månutmaning sänkte jag i stället bilen för att kunna svänga alls, varpå den knappt existerande gravitationen sköt upp mig flera tiotals meter och slog fjädringen i botten. Default är helt enkelt en balanserad sweetspot, och det är mer simulatordjup på pappret än vad som känns intuitivt i praktiken.
Här ligger spelets stora fråga. När du kört klart alla rallyn, vad gör du då? Det finns fyra fordon, inga varianter, inga uppgraderingar och inget uppgraderingssystem över huvud taget. Inget dopaminsocker som lockar dig vidare. På sätt och vis är det faktiskt fräscht, du tvingas aldrig göra tråkiga saker för att få njuta av det du kom för, men det betyder också att det enda som håller dig kvar är glädjen i själva körningen. Multiplayer hjälper bara delvis: såvitt jag förstår måste du hosta med vänner som äger spelet, det finns ingen matchmaking. Du kan jaga bra onlinetider och bygga banor i stage editorn och dela med polarna, men ett långsiktigt sug saknas.
Full fräs inför upploppet
Ljudet är under medel. Motorljudet imponerar inte: UTV och MINING ger mig inte det där killet i magen, EXO4 har lite karaktär med sin dumpventil och turbo, och EXO6 låter helt ok, som en snabb men misstänkt miljövänlig racerbil. Det här kommer från en kille som kunde lyssna på MC-motorljud på de cd-skivor biketidningarna delade ut, så jag vet hur karaktär ska låta, och det här är platt. Crewets robotröst sköter gps och fordonsstatus och ropar mest ut avstånd, skador och låg bränslenivå, medan musiken i menyer och inför race är desto stämningsfullare. Grafiken är helt ok. Banorna är inte direkt levande, men de gör sitt jobb med god variation, och bilarna rör sig förtroendegivande på ett sätt som ger en känsla av fysiksimulering.
Och så det nördiga. Att kalla det en äkta simulator är att ta i, när en framhjulsdriven bil reser sig på bakhjulen och defaultsetupen är enda vägen som inte välter dig. Det är ungefär som bowling med rännskydd: så länge du inte rör balansen rullar det fint, men friheten är en illusion. Jag döptes förresten till Juha Koski i spelet, och nej, studion är inte finsk, den sitter i Adelaide, men det är en fin blinkning till rallyts flygande finnar.
Sedan faktafrågan jag lovat reda ut: kan en förbränningsmotor gå på en främmande planet utan syre? Svaret är nej. En vanlig förbränningsmotor behöver syre som oxidationsmedel, och på månen, där spelet självt anger lufttätheten till noll, finns inget atmosfäriskt syre att förbränna med. Den skulle behöva släpa på egen oxidator som en raket för att ens gå runt, och i vakuum färdas dessutom inget ljud utåt. Spelet dämpar visserligen motorn på månen, en hederlig liten nick, men mullret är ändå där. För en titel som kallar sig brutalt realistisk är det en pytteliten minuspost, med glimten i ögat.
Jag är uppriktigt imponerad över att en tremannastudio fått ihop hela det här paketet till en originell och nytänkande tolkning av rally. Spelbarheten är där allt skiner: känslan i körningen och de mekaniker som lyfter titeln, framför allt i EXO4 och EXO6. Deras största misstag, som jag ser det, är att gömma de roligaste verktygen bakom en snål luftmätare och presentera dem som nödfallsutrustning. Det finns en nivå till att nå här, men spelet når inte hela vägen fram.
i'm just gonna send it! (slutar ofta illa)
Värdet hänger nästan helt på att få uppleva spelet, för återspelbarheten är svag. Har du några slantar över och vill prova något unikt likt en dagsslända som med tur överlever en vecka, då är det här rätt spel för dig. Letar du efter något att hålla fast vid på längre sikt är det förmodligen inte det. Det enda som skulle kunna förlänga livet är att en e-sportscen växer fram kring spelet, men det ser jag som osannolikt. Ratt och förstapersonsvy finns visserligen, men båda är för opraktiska för att bära en tävlingsscen: att styra thrusters med ratten är en bedrift i sig, förstapersonsvyn är fel vy när bilen gör en trippelvolt och du ska rädda landningen, och framför allt kör man långsammare så.
Fotnot: recensionen bygger på versionen jag körde fram till mitten av juni. Efter testperioden har spelet fått två uppdateringar (15 och 25 juni) som rör flera av mina invändningar, bland annat omarbetat fordonsljud och nya UTV-motorljud, en ny onlinerally-browser med filter för att hitta lopp, och möjligheten att skräddarsy regler som omstarter oberoende av svårighetsgrad. Jag har inte testat dem, så betyget speglar spelet som det var innan.
