Det finns spel som berättar exakt vart du ska gå, vad du ska göra och varför. Verho: Curse of Faces väljer den motsatta vägen. Här kastas du in i ett förbannat kungarike där svaren är få, mysterierna många och nyfikenheten blir ditt viktigaste verktyg. Efter mina första timmar i Yariv stod en sak klar, jag ville se vad som dolde sig runt nästa hörn. Premissen är lika enkel som fascinerande. Att möta någon annans blick innebär en säker död. Mänsklighetens sista hopp ligger därför i mystiska masker som både skyddar bäraren och formar dennes identitet. Det är en annorlunda idé som snabbt väckte mitt intresse.
Ett kungarike som sedan länge gett upp
Det första som fångade mig var känslan av isolation. Yariv känns inte bara övergivet, det känns som ett kungarike som sedan länge accepterat sitt öde. Jag tänkte tillbaka på Hollow Knight. Precis som i Hollow Knight möter du förvånansvärt få själar under resans gång. De få NPC:er som fortfarande finns kvar känns mer som ensamma överlevare än invånare i ett levande samhälle. Världen berättar sin historia genom ruiner, övergivna byggnader och miljöer snarare än långa dialoger. Jag fick samma känsla som när jag första gången vandrade genom Hallownest; en plats där storheten sedan länge bleknat, men där ekot fortfarande lever kvar.
Den visuella stilen är ett kärleksbrev till sent 90-tal. De blockiga modellerna, pixliga texturerna och den karakteristiska dimman för tankarna till den första PlayStation-generationen och Nintendo 64. Nostalgin används däremot aldrig som en krycka. Den förstärker istället den kusliga stämningen och gör världen ännu mer säregen.
Nej spelet utspelar sig inte i en österrikisk källare
Dialogerna för tankarna till det första Diablo. Nästan varje karaktär talar med ett ödesmättat allvar som förstärker känslan av hopplöshet. Det gör sig kännbart att Verho har tagit recepten från olika spel inom äventyrs genren och kokat ihop en egen måltid av det hela. Ambientmusiken gör resten av jobbet. Den ligger diskret i bakgrunden och förstärker ensamheten utan att någonsin ta över.
Ett modernt kärleksbrev till King's Field
Verho försöker aldrig dölja sina old school-rötter. Tvärtom.Utforskandet känns stundtals som ett modernt kärleksbrev till King's Field. Här finns ingen karta, inga markörer och inga bekvämligheter som leder dig mot nästa mål. Spelet litar på att du observerar omgivningen, kommer ihåg vägarna och hittar fram på egen hand. För egen del uppskattar jag den filosofin. När en genväg öppnas eller ett tidigare område återbesöks känns det som min egen upptäckt, inte något spelet serverat.
Maskerna kommer med mustach, det är ett krav i Verho.
Istället för traditionella klasser bygger spelet sitt system kring masker. Varje mask förändrar spelstilen och uppmuntrar till experimenterande. Jag fastnade snabbt för Knight-masken. Tvåhandsvapen, brutala slag och en spelstil där råstyrka alltid går före finess passade mig perfekt.
En värld som lockar vidare
Det som fick mig att fortsätta spela var berättelsen. Verho serverar aldrig hela sanningen, utan låter spelaren lägga pusselbitarna själv. Varje nytt område väcker fler frågor än svar och det finns en ständig känsla av att något större väntar längre fram. Den nyfikenheten driver spelet framåt betydligt mer än själva striderna. Tyvärr blir också spelets svagheter tydligare ju längre äventyret pågår.
Hit detectionen känns stundtals opålitlig. Vid flera tillfällen upplevde jag att fiender träffade mig trots att jag tyckte mig stå utanför deras räckvidd. Samtidigt finns situationer där mina egna attacker känns svåra att läsa, särskilt mot mindre fiender som fladdermöss. Resultatet blir att vissa strider känns frustrerande av fel anledning.
Armborsten är ett formidabelt vapen i Verho där närstriderna inte gör jobbet.
Plattformsmomenten hade också mått bra av lite mer precision. Jag föll ner från avsatser vid flera tillfällen där jag var övertygad om att hoppet skulle räcka. Problemen är inte katastrofala, men de återkommer tillräckligt ofta för att bryta spelrytmen. Jag saknar dessutom en loggbok. I ett spel där berättelsen spelar en stor roll hade det varit uppskattat att kunna läsa tidigare dialoger eller viktiga ledtrådar igen.
Tar du ett par dagars paus finns en risk att viktiga detaljer faller i glömska, och det känns som en onödig begränsning. Tekniskt finns däremot väldigt lite att klaga på. På PlayStation 5 flyter spelet stabilt och jag stötte aldrig på några allvarliga buggar eller prestandaproblem under genomspelningen.
En klassisk formell för äventyrs spel är alla föremål som en ska hålla koll på.
Verho: Curse of Faces är ett spel som vågar gå sin egen väg. Det fångar samma melankoliska ensamhet som Hollow Knight och kombinerar den med ett utforskande som tydligt inspirerats av King's Field. Resultatet är en värld som ständigt lockar mig vidare och en berättelse som gör att jag hela tiden vill se vad som väntar runt nästa hörn. Samtidigt håller några återkommande irritationsmoment tillbaka helheten.
Opålitlig hit detection, plattformsmoment som saknar den precision de kräver och avsaknaden av en loggbok gör att upplevelsen tappar flyt oftare än den borde. För den som uppskattar mörka actionrollspel med tydlig retrokänsla finns det ändå mycket att hämta här. Atmosfären är spelets absoluta höjdpunkt och världen stannar kvar långt efter eftertexterna. Med några välbehövliga förbättringar hade Verho kunnat utmana betydligt högre betyg.
Konversationerna är få men långa.