Metal Slug 7

Att det nya Metal Slug blev exklusivt för Nintendo DS känns lite märkligt. Grafiken hade varit riktigt mumsig på PSP, här finns inga DS-specifika fördelar förutom möjligheten att snurra lite på en meningslös karta med tummen på den andra skärmen. Oavsett konsol är det dock alltid ett nöje att spela Metal Slug och det klassiska konceptet är svårt att misslyckas med. Förebered dig på run and gun-action från första sekund och är du ett fan av spelserien kommer du såväl trivas som känna igen dig.

SNK Playmore har gjort ett rejält tidshopp i handlingen och Metal Slug 7 utspelar sig före händelserna i Metal Slug 4. Återigen ska mordlystne General Morden, riktig sugen på en statskupp, och hans armé hittas och oskadliggöras. Generalen har denna gång fått hjälp av en besynnerlig armé från framtiden och är därför en svårare nöt att knäcka för den oumbärliga Peregrine Falcon Strike Force.

Inte för att handlingen är särskilt relevant; Metal Slug handlar förstås om maniskt springande, frenetiskt skjutande och chansen att regelbundet få hoppa in i förarsätet av tunga pansarfordon. I vanlig ordning väljer du en av sex spelbara karaktärer inför banorna; här finns Marco, Tarma, Fio, Eri, Ralf och Clark och alla har de olika specialegenskaper. Eri är till exempel ytterst förtjust i granater och utrustas därför med dubbelt så många av dem i början av varje spelomgång. Ralf är en närstridsexpert och delar ut dubbelt så mycket skada i sina rallarsvingar.

Upplägget kretsar kring snabba banor, mycket memorering och trial and error samt en hel del omstarter, helt enligt gammal arkad- och Metal Slug-tradition. Det tar helt enkelt ett tag innan du har blivit bra på banorna och det krävs att du är förberedd för varje attack för att inte dö i förtid. Det finns lika många som hyllar detta koncept som de som hatar det, och jag förstår verkligen frustrationen hos de som hatar att börja om. Det finns relativt gott om continues i början av spelet, men det blir snabbt svårare och din koncentration som spelare måste vara total.

Här finns också ett träningsläge där du kan välja att slipa på stridstaktikerna tillsammans med din instruktör Cynthia. I trängingsläget tar du dig an huvudlägets uppdrag fast med specifika mål, till exempel ska en bana klaras utan att du tar skada alls, och i en annan måste du rädda samtliga krigsfångar. Förutom själva äran blir dock belöningen inte mycket mer än nya, lustiga dialoger mellan dig och coachen Cynthia.

Det blir förstås inget Metal Slug utan slugs, det vill säga feta militärfordon som vi får chans att ratta lite då och då i spelet. I Metal Slug 7 får vi stifta bekantskap med tre nya åk, Slug Truck, Slug Gigant och Heavy Armor. Slug Gigant är den fetaste och absolut roligaste att hoppa in i. Med den kraftfulla Wave Cannon känner man sig oövervinnelig när man rullar fram, men den oundvikliga evakueringen av fordonet kommer förstås alltid som ett brev på posten.

Metal Slug 7 är dock kort. För kort, tyvärr. Även om en genomkörning på en högre svårighetsgrad förstås ger betydligt mer tuggmotstånd och fler speltimmar så går det med lite skicklighet att skjuta sig genom den normala svårighetsgraden på några få timmar. Efter det känns det inte heller så lockande med en omspelning, särskilt då inga alternativa rutter i banorna finns. Storyn är som sagt inte viktig men det hade varit trevligt med något mer än bara en stapling av banor. Det är också oerhört synd att Metal Slug 7 inte har något multiplayer-läge överhuvudtaget. Att strunta i det klassiska samarbetsläget som i tidigare Metal Slug låtit oss peppra loss med en kompis tvingar tyvärr ned betyget en bit.

Med ett kort spel har man ingen tid att slösa bort på tråkiga banor, men tyvärr är den första halvan av spelet betydligt färglösare än den andra. Jag skjuter mig genom en grottbana full med vanliga fiender, vanliga krigsfångar och vanliga vapenuppgraderingar. Jag får åka lite slug, men dess vapenuppsättning är mjäkig och det känns mer som att min figur klätt sig i aluminiumfolie än att ha hoppat in i ett maffigt ekipage av stål.

Efter ett par banor ändras detta dock och fordon samt fiendefloran blir roligare. Konstanta explosioner lyser upp skärmen och paniken av att bli attackerad från sjutton håll samtidigt sätter igång adrenalinflödet. Fiender i fallskärmar svävar ned och fyrar av några salvor mot mig. På något vänster ska jag även hitta tid till att rädda alla mesiga krigsfångar och få roligt röstagerade "thank you":s som belöning. Både plus och minus för Metal Slug 7:s tempo, med andra ord.

Det går även att säga både bu och bä vad gäller grafiken i Metal Slug 7; det är överlag mycket som händer på skärmen samtidigt, karaktärerna har som vanligt komiska animationer och även design av slugs och fiender är trevliga att titta på. Allt har en enhetlig ton, bossarna är urtuffa och en skön retrokänsla genomsyrar hela titeln. Allt ser dock lite plottrigt ut och den tekniska ribban för ett modernt 2D-spel ligger lite högre än där Metal Slug 7 satt den.

Metal Slug 7 bjuder inte på särskilt mycket nytt och har som sagt problem med hållbarhet, men i grunden är det Metal Slug som vi vill ha det. Snabbt, explosivt och med glimten i ögat. Det är tillräckligt svårt för att ge tålmodiga spelare något rejält att bita i (förutsatt att man inte väljer den löjligt lätta easy-nivån) särskilt med övningslägets krav på full koncentration. Man lämnas dock med en känsla av att SNK PLaymore hade kunnat ha fläskat på med lite, lite mer...