The Legend of Spyro: Dawn of the Dragon

Jag ska erkänna att jag inte direkt har följt Insomniacs bortadopterade drake. Det fanns alltid något bättre att spela på PSone och när sedan andra utvecklare tog över kändes det inte direkt superhett att sätta igång. Men nu har det slutligen hänt och det sjuttiofemte spelet i serien (ungefär) har hamnat i mitt knä, tillsammans med min haka.

Jag kan nämligen inte förstå hur man kan göra ett så oengagerande spel och komma undan med det. Min teori är att en ras gråhudade varelser kallade Tråkier har intagit kontoren där det här spelet har utvecklats och sedan suttit och sugit ut allt roligt som eventuellt fanns där till att börja med. Nu stämmer det inte riktigt, de heter egentligen Tantalus och är ett australiensiskt gäng som bara gjort skräpspel hittills.

Den historien är i och för sig mer kreativ än den som själva spelet bjuder på. Spyro ska, tillsammans med sin gamle ärkerival Cynder (som också är en lila drake men ser mer edgy ut, som Knuckles kontra Sonic ungefär), besegra ett ondskefullt hot som jag inte orkar bry mig om.

Nu är ju inte historien allt, särskilt inte i ett plattformsspel. Genrens största klassiker har mindre än så. Så jag hoppar in i spelet och, efter att kapitalt ha misslyckats med ett vägghopp, nedlåter mig till att låta spelet berätta att hoppknappen gör att man hoppar längre ju längre man håller in knappen. Spelkontrollen är enklast tänkbara, men ändå lyckas den både irritera och frustrera, vilket är någon sorts bedrift.

Ta en så enkel sak som att slåss mot en fiende. Man hoppar inte på fiender, nejdå. Det är alldeles för enkelt. Spyro har en hel rad komplicerade attacker utspridda över knapparna, och som om det inte vore nog kan han använda fyra olika element. Cynder har också fyra stycken, vilket i slutändan innebär åtta tänkbara element som en fiende kan vara immun eller sårbar mot. Men mer om det senare.

Spelets första fiende, en ynka skalbagge, tål trettio vanliga attacker. Jag räknade dem. Låt mig ställa en fråga till utvecklarna. Hur hade det sett ut om Mario sprang fram under de där första blocken på bana 1-1, hoppade på den första goomban, och sedan fick studsa trettio gånger på den innan han kommer vidare? Låt säga som så, att det finns en anledning till att Super Mario Bros är en superklassiker och att erat spel kommer att vara bortglömt om en månad.

Det finns förstås fler attacker att välja bland och då kan man få ner antalet till fem eller så, men varför ens ha en grundattack som är så himla värdelös? Nästa typ av fiende kan bara besegras med ett av de åtta olika elementen, beroende på färg. Efter ett tiotal såna här fiender är jag utleds och springer sedan som en galning genom de ologiska, supertråkiga plattformshindren för att se om något roligare väntar på nästa bana. Bandesign existerar inte, bara ett slumpmässigt antal utklistrande banor, och tack vare Little Big Planet kan jag nu äntligen ärligt säga att jag har gjort bättre banor själv.

Tyvärr blir det inte bättre. Spelets andra huvudmoment är tredimensionellt flygande genom halvtaffliga miljöer. Här hade det kunnat bli någon sorts Panzer Dragoon, ett annat spel som klarade sig utmärkt på motsvarande hårdvara. Men icke. Spyro/Cynder styrs med styrkrysset medan man duttar på skärmen med stylusen för att skjuta. Ergonomin i den här kontrolluppsättningen är direkt skadlig. Prova själv att hålla en DS i en hand medan du försöker röra tummen över styrkrysset, för att undvika hinder som inte går att undvika eftersom djupseendet i spelet är som hos en enögd alkoholist. Och då har jag en Lite, jag vill inte tänka på hur det skulle fungera med tjockmodellen. Att själva skjutandet sen utförs med Spyros begränsade eldgivning som räcker för sex skott innan den måste återhämtas gör det här till några av de sämsta shoot'em up-sekvenserna i ett spel sedan Captain Planet and the Planeteers till NES.

Nej, det här är verkligen ruttet. Utvecklarna har till och med misslyckats med smådetaljer som att de livgivande/energipåfyllande kristallerna tål så många träffar att Spyros rörelser fört honom förbi dem innan han hunnit slå sönder dem, och måste vända sig om (i sig en hel procedur) för att få in de sista slagen. Han är seg i vändningarna och att slåss mot en flygande fiende är vansinnigt frustrerande. Ingen som gillar spel kan ha testat och godkänt Legend of Spyro: Dawn of the Dragon.

Finns det verkligen inget positivt? Nja, grafiken är bitvis okej i flygsekvenserna och det finns glimtar av potential. Vägghopp är till exempel alltid kul, men helst ska det erbjuda smarta hemligheter och inte bara vara ett omständligt sätt att ta sig uppför schakt. Spelet har också rätt påkostade mellansekvenser med handtecknade bilder, något vi inte riktigt är bortskämda med i sammanhanget. Men i det stora hela är det här spelet en studie i tristess och amatörmässig speldesign, och bör inte spelas av någon.