Print I Love U är ett kort psykologiskt skräckäventyr som tar omkring en kvart eller 20 minuter att spela igenom. Det är upplagt som en liten visuell berättelse med handritade figurer, val och tre minispel, men låt dig inte luras av den anspråkslösa ytan... Det här är ett sånt där litet indie-projekt som verkar ganska beskedligt innan det ballar ur och kryper under skinnet på en!
Det första som slår mig är grafiken. Den är... udda. Inte på det där sättet som får mig att vilja kasta ut datorn genom fönstret, utan snarare charmigt skev och personlig. Print I Love U ser ut som ett spel som vågar vara precis det spel det vill vara, utan att bekymra sig särskilt mycket om teknisk perfektion. Det passar faktiskt alldeles utmärkt här. De handritade figurerna och den något kantiga, aviga presentationen förstärker känslan av att man hittat något som egentligen inte var menat för en.
Och det är också själva grundidén som gör det hela så effektivt. Utan att avslöja för mycket börjar berättelsen i något som känns ganska oskyldigt, med en second hand-laptop med okänd tidigare ägare. På datorn finns ett märkligt spel som gjorts för en flicka vid namn Alice, och det dröjer inte särskilt länge innan en krypande olust infinner sig. Det här är inte den typ av skräck där spelet konstant skriker "BU!" i ansiktet på dig. Tack och lov. I stället arbetar det med antydningar, märkliga situationer och en växande känsla av att något inte riktigt står rätt till.
Det finns dessutom en sorg i botten som gör att obehaget biter sig fast lite hårdare. Under den märkliga ytan finns något mänskligt, och det är förmodligen därför jag fortfarande tänker på spelet efteråt. Skräcken fungerar inte bara för att något är otäckt, utan för att det finns en känslomässig tyngd bakom det.
Minispelen som Print I Love U bygger på är enkla, men de bär på många hemligheter. De känns inte som påklistrade utfyllnadsövningar som utvecklaren slängt in för att kunna sätta "gameplay" på Steam-sidan, utan fungerar faktiskt i den kontext där de används. Och eftersom hela upplevelsen är så kort slipper man dessutom den där problematiken där en bra idé långsamt mals sönder av flera timmars upprepning.
Det är kanske Print I Love U:s största styrka. Det vet precis vad det vill vara och när det är dags att sluta.
Efter ungefär en kvart satt jag där och tänkte: "Jaha... vad fan var det där?" Och det menar jag som en komplimang. Sen testade jag igen. Det finns flera möjliga slut, men jag tänker inte säga mer än så. Det vore att förstöra hela poängen.
Print I Love U kom lite från ingenstans och gav mig en rejäl tankeställare en helt vanlig fredagskväll. Det är kort, intensivt, personligt och stundtals obehagligt. Det är inte ett mästerverk, men det behöver det heller inte vara. I stället är det ett litet spel, om än med en stor vilja att berätta något.