Det finns spelserier som berättar sina historier genom långa mellansekvenser, dialogträd och allmän övertydlighet, och så finns Rusty Lake-universumet, där man i stället får försöka förstå varför en fågel sitter och stirrar på en tavla medan man häller vin i en kopp som plötsligt visar sig vara en del av någon sorts alkemistisk ritual. Sedan 2015 har den nederländska studion Rusty Lake byggt upp ett av spelvärldens märkligaste och mest fascinerande mysterier genom Cube Escape-spelen och de mer omfattande äventyren Rusty Lake Hotel, Rusty Lake: Roots, Rusty Lake Paradise och Underground Blossom. Det handlar om minnen, död, återfödelse, alkemiska experiment, svarta och vita kuber och människor som förvandlas till något annat än människor. Allting hänger ihop, men nästan aldrig på det sätt man först tror. Servant of the Lake placerar sig dessutom tidigt i denna märkliga historia, flera decennier före Rusty Lake: Roots, och låter oss kliva in i Vanderboom-familjens hus under den period då bröderna Aldous och William fortfarande håller på med sina alkemiska experiment.
Och det är precis den där känslan av att gå in i ett hus där någonting är väldigt, väldigt fel som gör Servant of the Lake så pass gemytligt. Du anländer till Vanderboom-huset som tjänare och får ganska omedelbart börja göra det som tjänare tydligen gjorde på 1800-talet: tvätta, städa, servera, ordna med tavlor och försöka förstå varför arbetsuppgifterna gradvis börjar involvera betydligt mer blod än vad som rimligen borde stå i anställningsavtalet. Det är fortfarande klassisk Rusty Lake-magi, där de mest vardagliga sysslorna långsamt förvandlas till något surrealistiskt och obehagligt.
Jag gillar verkligen det här upplägget. Servant of the Lake känns på många sätt som ett koncentrat av vad Rusty Lake alltid varit bra på. Miljöerna är handmålade, figurerna är märkliga på det där väldigt specifika Rusty Lake-sättet och musiken ligger hela tiden någonstans i bakgrunden och påminner om att man befinner sig på en plats där ingen borde känna sig särskilt trygg. Det finns en torr humor i alltihop också. Man kan stå och utföra en fullständigt normal hushållssyssla ena minuten och några klick senare befinna sig mitt i ett experiment med tydligt Lovecraftianska vibbar.
Pusslen är dessutom riktigt bra. Inte för att de är särskilt brutala sett ur svårighetsgrad, utan snarare för att de ligger väldigt nära den nivå jag personligen vill ha från ett sådant här spel. Det finns tillräckligt många ledtrådar för att man ska kunna lösa det mesta själv, men samtidigt tillräckligt mycket märklig logik för att man ibland ska behöva stanna upp och faktiskt tänka efter. Jag har aldrig suttit och stirrat på skärmen med känslan av att utvecklarna bara bestämt sig för att jävlas med mig. Det är en viktig skillnad. Servant of the Lake är lagom svårt och kanske är det just därför jag uppskattar det så mycket.
Här har jag precis klätt på Aldous Vanderboom.
Rusty Lake har genom åren blivit känt för pussel som ibland kan få en att känna sig som världens mest korkade människa. Här finns fortfarande den där känslan av att varje liten detalj kan vara viktig, men spelet är betydligt mer förlåtande. När man löser ett pussel känns det därför oftare som att man faktiskt varit smart än att man bara råkade klicka på rätt sak i rätt ordning. Det är en fin balans, särskilt i en genre där utvecklarna alldeles för lätt kan börja förväxla obegriplighet med svårighetsgrad.
Samtidigt har Servant of the Lake en tydligare narrativ struktur än flera av de äldre spelen. Det är fortfarande en berättelse som vägrar förklara sig själv, men här får karaktärerna mer utrymme och händelserna känns mer sammanhängande. Det gör också att det blir extra roligt för den som redan känner till Vanderboom-familjen från Rusty Lake: Roots. För den som är ny till serien fungerar det däremot fortfarande som ett eget mysterium, även om man naturligtvis kommer att få betydligt fler blinkningar och aha-ögonblick om man redan känner till seriens galna lilla universum.
Kissemissen är helt klart central i berättelsen... eller ja, hjälpsam i alla fall.
Det jag tycker mest om är dock atmosfären. Rusty Lake har alltid varit bra på att göra någonting enkelt obehagligt. Ett ansikte, ett fotografi, en korridor, en fågel och ett rum som såg normalt ut för tre minuter sedan. Servant of the Lake fortsätter precis där och lyckas skapa den där speciella blandningen av mysigt, makabert och fullständigt bisarrt som få andra spel kommer i närheten av. Det är inte heller särskilt långt, vilket jag tycker passar spelet. Min genomspelning tickade in på ungefär fem timmar. Servant of the Lake vet vad det vill vara, gör det och lämnar efter sig den där välbekanta känslan av att man både förstått lite mer av Rusty Lake-universumet och samtidigt absolut inte förstått någonting alls. För det är så de rullar på Rusty Lake-studion.
Stiligt hus med inte lika stiliga hemligheter.
Servant of the Lake är helt enkelt ännu ett väldigt bra Rusty Lake-spel. Det revolutionerar inte serien, och det är kanske inte heller meningen. I stället tar det det som fungerat i över ett decennium och paketerar det i ett lite mer lättillgängligt äventyr med smarta pussel, en härligt obehaglig stämning och precis lagom mycket berättelse. För den som redan älskar Rusty Lake är det här närmast obligatoriskt. För den som aldrig vågat kliva ner i kaninhålet tidigare är det faktiskt en av de bättre ingångarna.